Detta är inte en filmrecension. Så läs endast du som redan har sett Tenet eller absolut inte har någon avsikt att göra det. Jag är inget Christopher Nolan-fan och heller ingen vän av spektakelfilm, även om känslan av förundran ligger djupt i filmens väsen. Men har man inte varit på film en enda gång efter mars är lockelsen i att gå till en riktig biograf för stor att stå emot. En stor film på en stor duk med stora effekter – Tenet är filmen som ska rädda biograferna, med en intrig så komplicerad att den tvingar åskådarna att komma tillbaka för att klura ut den, som delar kritikerkåren i älskare och hatare. Fotot av Hoyte van Hoytema och musiken av Ludwig Göransson är njutbara: bilderna är världens mest kristallklara, ljudet dunkar igenom kroppen. Själva perspektivet förvandlar åskådaren till ett storögt barn som blickar upp mot allt det stora. Men efter så lång tid har jag förfrämligats, ser på bioduken med delvis nya ögon.
Bara en sådan sak som att ett helt filmteam reste runt jorden – globala inspelningsplatser blinkar förbi: Mumbai, Amalfi-kusten, Tallinn, Oslo – och sprängde riktiga flygplan. I Tenet är det mesta gjort på riktigt, inte med digitala effekter: tornen i öknen imploderar (eller exploderar förstås men filmen körs bakåt). Pengarna som bränts flimrar framför ens ögon. Kommer någon att vilja/kunna/ha råd att göra så här i framtiden eller är det den sista dinosaurien vi beskådar?
Filmen kör igång som en provfilmning för nästa Bond-leffa (Nolan lär har blivit erbjuden att regissera): alla dessa smeksamt vackra kostymer, stiliga, coola och manliga skådespelare, absurt idiotiska ärkeskurkar. Varför skulle någon som hittat på algoritmen för att svänga tiden välja att dela den i nio delar och gömma den på oländiga platser, som Harry Potters horrokruxer? Skulle ens en rysk oligark aktivt driva hela världens undergång bara för att han själv dör? Det ligger något i att kunskap om framtiden vore ovärderlig för börshajar och att vår klimatkatastrofhotade värld behöver stoppas men typiskt för Nolan är att han anser detta vara kvitterat genom att en karaktär i mumlande dialog nämner saken en gång .
Tid har varit Nolans käraste filmämne sedan begynnelsen, helst genom att upphäva den linjära tiden och trixa med parallella universa, kedjan mellan orsaker och konsekvenser, ett subjektivt medvetande och dess svårighet att skilja mellan objektiv verklighet och dess egna drömmar – och hur tiden beter sig i drömmarna. Som ett brådmoget barn på grundkursen i filosofi undrar han över sådant som: tänk om man kunde gå tillbaka i tiden och förändra nuet? Tänk om pistolskott inte avlossas utan kulorna söker sig tillbaka till pipan? Tänk om man visste vad som skulle hända i nästa stund?
Nolan är också en filmnörd och funderingar som de ovanstående är i hans filmer nära förbundna med just filmens tekniska förmågor. Det är symptomatiskt att H.G Wells The Time Machine, som ofta kallas världens första roman om tidsresor, kom ut 1895, samma år som bröderna Lumiére första gången för publiken visade den första filmen: loket kör in på stationen. Filmens kanske mest egenartade effekt är att kunna se rörelse åt fel håll: Spola filmremsan bakåt och beskåda hur fåglar flyger bakåt, bilar kör bakåt, repliker talas bakåt. Explosionerna blir implosioner. På nån djup nivå i medvetandet väcker det förundran och lite yrsel att se tiden gå åt fel håll. I Tenet ägnar sig Nolan åt begreppet tidsinversion, alltså att tiden konkret går bakåt och att figurerna kan försätta sig i det tillståndet genom att passera syretält, i början använda masker och så vidare. Det är komplicerat och för åskådaren ganska likgiltigt, utom som ett pussel att lösa.
Det är slående att bevittna allt vad en hjälte idag behöver: ett snyggt yttre, en examen i teoretisk fysik, ögonblicklig uppfattningsförmåga och snabba reaktioner, stenhård fysik så man kan slå ner vem som helst och med bungee-hopp ta sig in i höga byggnader, extrem praktisk färdighet att köra bilar fort, dyrka upp lås och lösa problem. Framför allt behövs en megalomanisk uppfattning om ens egen betydelse – cowboyidealet om att ingen annan än jag kan göra det är inte långt borta. Ett slags universell gårdskarl, alltid redo att släcka bränder. Nolan säger det rent ut, som en instruktion till hjälten: Fråga inte vad, fråga hur. Den grundläggande ingenjörsfrågan.
Däremot behöver man inte ha en helhetsbild, en sammanhängande plan, några människorelationer alls (annat en viss tillgivenhet för sina arbetskumpaner och en allmän hederskänsla, möjligen en romantisk impuls som tuktas till intet) eller överhuvudtaget veta varför man försöker rädda världen. Fatta beslut på instinkt, handla blixtsnabbt och aldrig tveka en sekund är det enda som gäller (inte helt olikt en regissör på en 200 miljoner dollars filminspelning kanske).
Så hur går tiden egentligen i Tenet? Enkelt: det handlar om att lokalisera protagonisten, hur tiden går enligt honom – det förflutna och framtiden i filmen är hans förflutna och framtid. Även Nolans filmer måste få ett slut och bondfilmen blir krigsfilm (han fick säkert blodad tand när han gjorde Dunkirk) för att sedan sluta som Casablanca.
Nu är min tid slut, krönikan måste lämnas in. För en människa är tiden obönhörlig. Film kan frysa tid, utvidga den i slow-motion, spela den bakåt – men det är ändå bara sken och yta. För biobesökare och alla människor tickar tiden framåt ändå. Det fundamentala felet i Nolans film – det som gör den så emotionellt oberörande – är att han vägrar acceptera människolivets begränsning.
