Det är lite av en finlandssvensk nationalsport att tycka till om radiokanalen Yle Vega, och debatten blossar upp med jämna mellanrum. Vegas musikutbud är en långkörare, programledarnas och journalisternas språkbruk en annan. Liksom den synbarligen eviga regeln att journalisterna i media var bättre förr. På sistone har bland annat Svenska Yles “rätt” att publicera längre textinnehåll på webben varit uppe till diskussion (även den visserligen en äldre debatt). Sedan Svenska Yle 2016 övergick till flödesradio har Vegas (och i mindre grad X3M:s) format som “pladderradio” också ventilerats flitigt. Senast är det litteraturvetaren och kulturjournalisten Trygve Söderling och ÅU:s före detta chefredaktör Torbjörn Kevin som på krönikeplats i Hufvudstadsbladet efterlyst mer fördjupande och ambitiöst innehåll på Radio Vega. Söderling beklagar sig över en innehållsfattig kulturjournalistik, medan Kevin rider vidare på en av sina käpphästar – bristen på ekonomi- och samhällsanalys i de finlandssvenska medierna.
Svenska Yle har genom åren många gånger svarat offentligt på kritiken från lyssnare och tyckare. Flera av argumenten är relevanta, andra mindre relevanta. Att till exempel lyfta fram Radio Vegas goda täckning bland finlandssvenskar är ett cirkelargument – finns det bara en vuxenkanal på svenska i Finland, så är det den man rattar in då man vill lyssna på radio på svenska i Finland. Det säger knappast något om hur nöjda lyssnarna är, eller om hur bra innehållet är. Resursfrågan är delvis relevant. Men inget mediehus i Svenskfinland är så väl finansierat som Svenska Yle. Med de skattemedel som kanalen finansieras med, borde Radio Vega kunna gå i bräschen för innehållsrik, grävande och fördjupande journalistik. Ett väldigt relevant argument är Radio Vegas eviga dilemma – kanalen måste tillfredsställa en publik som består av så gott som hela Svenskfinland under 25 års ålder (och yngre).
Den nytillträdda kulturchefen på Svenska Yle, tidigare teaterchefen och dramapedagogen Åsa Salvesen, hänvisade i en något rumphuggen debatt i Radio Vega till att allt fler lyssnare hittat till Arenan och det material som finns där, bland annat i form av poddar. Detta breddade urval på nätet är förvisso välkommet, och framför allt poddarna når säkert en yngre generation för vilken gammelradio blir allt mer främmande. Men – om jag tillåts uttrycka mig lite provocerande – att man har bra material på nätet är ingen ursäkt för att ha dåligt material i radion.
För att nu gardera mig mot invändningarna: Jo, Svenska Yle gör mycket bra, och det finns också fina, fördjupande inslag i Radio Vega – lite då och då, gjorda av en handfull redaktörer. Jo, flödesradion har sin plats och erbjuder möjligheter till fördjupning – en möjlighet som dock tillämpas sådär. Jo, det är orättvist att jämföra Radio Vega med till exempel Yle Puhe, men ingen har heller sagt att Vega ska bli Yle Puhe – kanalen har lyfts fram av bland annat Söderling för att ge exempel på hur ambitiös och fördjupande radioverksamhet kan se ut. Jo, radiolyssnandet har förändrats och folk letar inte nödvändigtvis på samma sätt fram särskilda program vid särskilda tidspunkter – men exempel Yle Puhe visar att många fortfarande gör det.
Klagomålen på Radio Vegas utbud handlar inte bara om enskilda lyssnares tycke och smak. Vi lyssnar på radio på olika sätt, och gillar olika saker. Ingen vill förbjuda ring-in-programmen där lyssnarna får hälsa sina nära och kära god jul eller önska låtar. Inte heller vill nån förbjuda program där det spelas populärmusik med lättsamt snack om dittan och dattan däremellan. Det som efterlyses är de program som uppväger detta lättsamma “pladder”, som Kevin uttrycker det. Det som ju är public service-radions viktigaste grundsten – att erbjuda allmänbildning och substans, till skillnad från de kravfria kommersiella kanalerna. Jag ska inte klaga på Vegas nyhetsverksamhet, som är sakkunnig och högklassig. Men också här brukar Svenska Yles ledning lyfta fram flaggskeppet Aktuellt 17 – utan att nämna att detta nyhets- och aktualitetsmagasin har kortats ner från en till en halv timme. Slaget efter tolv kan ofta vara intressant. Problemet med detta format är ändå att det ofta blir ytskrap – jag har själv flera gånger bjudits in att diskutera ämnen i Slaget som jag på sin höjd besuttit hyfsade lekmanskunskaper i. Trettio minuters studiodiskussion mellan tre eller fyra mer eller mindre insatta debattörer ersätter inte ett välförberett reportage eller en radioessä av en redaktör som vet vad hen talar om.
Svenska Yles ledning brukar ofta hänvisa till lyssnarbarometrar och publikundersökningar, och rättfärdiga sina val med att de försöker ge publiken det som den vill ha. Men att bygga upp en radioprofil för hela Svenskfinland med devisen att man ska ge publiken det som den vill ha är omöjligt. Någon kommer alltid att vara missnöjd. Svenska Yles taktik verkar vara att se till att det finns så får missnöjda lyssnare som möjligt, och att alla ska få vara lite halvnöjda hela tiden. Resultatet är ett appellerande till minsta gemensamma nämnaren – ett tryggt, harmlöst, lagom interaktivt och inte för utmanande utbud. Hellre program som de flesta anser att är okej bakgrundsskval än sådana som skulle få folk att stänga av eller byta kanal. Men problemet är att vi är ganska många som stänger av redan nu. Jag har själv nästan helt slutat lyssna på radio, eftersom jag så sällan hör sådant i Radio Vega som jag tycker att är intellektuellt stimulerande. Kvanthopp är undantaget, men varför ska jag ha på radion dagen runt för ett programs skull? Sällskapet är ett nytt program med stor potential, men också där blir diskussionerna lätt snuttifierade och “tyckande”. Det är inte det att det inte skulle finnas folk på Radio Vega som kunde göra bra, utmanande, fördjupande radio – de ges bara så sällan tillfälle att göra det.
“Att ge publiken det som den vill ha” är hur kommersiella kanaler fungerar. Public services uppgift är att ge publiken det som den behöver – och det som den inte vet att den vill ha. Jag förstår att ledningen på Svenska Yle är mån om att ha höga lyssnarsiffror – ju fler som nås av kanalen dygnet runt, desto bättre kan kanalen hävda sin rätt i samband med budgeteringen av Yles medel. Och naturligtvis är det också en prestigefråga att nå så gott som alla finlandssvenska över 18. Men bara för att alla vuxna finlandssvenskar lyssnar på Radio Vega, betyder det inte att kanalen uppfyller sin public service-uppgift. “Dittan och dattan” finns inte nämnda i public service-lagen.
Det som framför allt kännetecknar programmeringen på Radio Vega är räddhågsenhet. Det verkar finnas en gastkramande skräck för att någon ska stänga av radion eller byta kanal om man gör innehåll som inte tilltalar den ovan nämnda minsta gemensamma nämnaren. Ingen annanstans bland Europas öppna och demokratiska länder ser public service ut på det här sättet. Jag har på sistone haft tillfälle att bekanta mig med norska NRK och förbluffas över den nivå som vissa av radioprogrammen håller där. Och det handlar inte om resurser – de program som görs är inte nödvändigtvis mer resurskrävande än det som görs på Vega. Nej, det handlar om inställning, ambition och mod. Mod att inte försöka ringa in den gemensamma nämnaren, utan göra tvärtom – lyfta fram det marginella och göra det allmängiltigt. Utmana lyssnarna att utmana sig själva. Tro på att lyssnarna också är intresserade av djupare resonemang och svårare frågor.
Jag skriver inte detta för att klanka på Radio Vegas anställda eller ens på kanalens chefer – som alla naturligtvis är måna om att göra så bra och högklassig radio som möjligt. Jag skriver för att visa att det finns många av oss i Svenskfinland som vill ha mindre “sköna typer att umgås med” i radion, som någon beskrev utbudet – mindre trygga och förutsägbara program, och mer överraskningar och utmaningar. Ge mig ett program som i en timmes tid förklarar hur statsskulden fungerar, ett som förklarar varför rakapparatens historia är makalöst spännande, som analyserar Uuno Turhapuro som subversiv arbetarkultur, utforskar kopplingarna mellan black metal och klassisk musik, som plötsligt får mig att förstå stoicismen som filosofisk livshållning, en serie som i tio episoder dryftar den politiska utvecklingen i Sydamerika under de senaste decennierna. Ge tid och utrymme och radioessäister som kan uppröra mig, upplysa mig, upphetsa mig.
Ett konkret förslag: Gör kontrakt med åtta kunskapsrika essäister med olika bakgrund som alla får förfoga över en entimmessändning i månaden, med fria tyglar att göra essäer om vad de vill under ett års tid. Betala dem en veckas lön per episod. Det blir två essäer i veckan och sammanlagt två årsverken för Yle att betala. Det kan inte vara för mycket i Svenska Yles kassa. Det finns säkert de som skulle byta kanal, men tänk vilka fantastiska program vi kunde få i gengäld! Den här typen av programplanering kräver dock ett visst mod.
