Ett ungt medvetande ständigt genomströmmat av sakernas förtvivlade tillstånd – hur ska det hålla sig intakt genom vardagens timmar? Vad ska en hel generation av halvvuxna individualister egentligen göra med sina storförlorade framtidsdrömmar? Vad i helvete ska allting tjäna till?
Frågorna framträder ur det tillstånd som skrivs fram i Victor von Hellens debutdiktsamling något i tiden håller på att ta slut. Ett tillstånd delvis präglat av det svarta hål som den välbekanta förlusten av barndomens oskuld stansar ut i en svårmodig ynglings hjärta. Men hos von Hellens är det också som om denna ursprungliga brist fördjupas av en mer allmänt utbredd bristsjukdom i samtiden, inducerad av klimatkrisens existentiella hot och de sociala mediernas kidnappning av våra själsliv. Begrunda följande dikt, betitlad ”Snöboll”:
om några år
när den sista första snön faller
tänker jag ta in en snöboll i köket
och över vintern följa med hur den sakta smälter
och bildar en pöl på köksbordet
som jag sedan kan salta och peppra
och doppa brödbitar i
jag hoppas verkligen
att mitt liv då
ser ut så
att jag har tid för denna sorts
nonsens
Jag läser dikten som en miniallegori över skulden och passiviteten hos de (oss) som har lyxen och tiden att oroligt kontemplera klimatapokalypsen. Impulsen är inte att nostalgiskt bevara minnet av den allra sista första snön för en icke-existerande framtid, utan att förbruka och äta den. Ändå förefaller just denna handling vara lika mycket ett led i jagets ångesthantering som i dess självframställning. Det är inte omöjligt att tänka sig en fortsättning, där diktjaget också tar en bild av anrättningen, att lägga upp på Instagram.
Det är när von Hellens dikter på det här sättet förmår kombinera lågmält allvar och sinnlighet med en lätt distanserande effekt som de är som mest övertygande. När de genom sin vardagsspråkliga enkelhet genererar en lyrisk koncentration och skiktad betydelse som jag som läsare kan ta spjärn mot. Det formmässiga inflytandet kan härvidlag å ena sidan spåras till en tradition efter den amerikanske modernisten William Carlos Williams, vars namn nämns upprepat i en av samlingens lite längre och finstämda kärleksdikter. Där framställs inte bara Williams poesi som förebildlig utan också skådespelaren Adam Drivers framförande av den (i en för övrigt helt ljuvlig film av Jim Jarmusch). Vilket jag å andra sidan läser i ljuset av von Hellens bakgrund inom scenpoesin, där den kroppsliga gestaltningen, gestik och intonation är integrerade i det poetiska uttrycket.
Men det är precis dessa kvaliteter som jag tror att hans debut som helhet misslyckas med att översätta till boksidan. Att skriva enkelt om vardagens allvar och skönhet är svårt. Och även om jag uppfattar det anspråket hos von Hellens som både uppriktigt och huvudsakligt, så svajar utförandet betänkligt i sin trovärdighet. Alltför ofta förlitar sig texten på ett ytligt benämnande, retoriska stilgrepp och flirtiga publikblinkningar på bekostnad av den litterära gestaltningen.
Det är synd på en diktsamling vars existentiella tematik verkligen ligger i tiden.
Victor von
Hellens:
något i tiden
håller på att ta slut.
Schildts &
Söderströms, 2020.
