Grön kolonialism

av Christin Sandberg

Samen Jenni Laiti är en av flera unga ”artivister” som höjt samefrågornas profil med konstens hjälp under det senaste decenniet. Paradoxalt nog drabbar kampen mot klimatförändringen det bräckliga ekosystemet då politiker ropar på teknikens hjälp i stället för att förespråka en verklig samhällsomställning, säger hon.

Samisk aktivism och konst har fått stor spridning de senaste tio åren. De synliggör koloniala- strukturer och visar hur konsten i olika former är del av en dekoloniseringsprocess till försvar för människa, natur och kultur – ett sätt att leva som står helt i strid med den fortsatta och accelererade exploateringen av Sápmi. Samernas motstånd är en del av kampen för klimaträttvisa. Även om det kanske är för sent.

Det menar i alla fall Jenni Laiti-, samisk artivist och hantverkare. Född i Enare, bosatt i Jokkmokk och med pågående studier vid Samiska högskolan i Kautokeino är hon verksam över stora delar av Sápmi.

Laiti säger om sig själv att hon rör sig på gränsen mellan aktivism och konst och använder konsten för att göra aktivism, även kallad artivism. Hon gör installationer, direktaktioner, performance konst och community art, som behandlar teman som kolonialism, dekolonisering, klimaträttvisa och samernas rättigheter till mark och kultur.

Och hon arbetar helst kollektivt.

– Det är att göra saker tillsammans för att åstadkomma förändring, som är det viktiga, säger hon när vi möts i ett videosamtal.

Under flera år på 2010-talet var hon aktiv i Suohpanterror, det samiska kollektivet och aktivistgruppen.

År 2018 var hon en av initiativtagarna till Demarkation (Red Line) – en stor kampanj för att skydda samiska marker och för att söka internationellt stöd mot den finländska statens planer på en industriell järnväg till Arktis, vilken förväntas leda till ökad avverkning av skog och nya gruvor.

– Allt är politik för mig, säger Laiti.

300 sidor motståndskraft

För att göra samisk konst på egna villkor krävs förutsättningar. Dem finner hon lättare i Finland än i Sverige.

– När jag har jobbat med mina artivistiska projekt upplever jag att det finns mycket mer utrymme, plats och offentliga rum för samisk konst i Finland än i Sverige.

Under november och december har hon varit aktuell på Galleri Forum Box – rum för konst i Helsingfors, där hon tillsammans med andra konstnärer blivit inbjuden att delta i Terike Haapojas utställning Musa – dialoger om konst och kärlek. Den utgår från diskussioner som Haapoja har med de olika konstnärerna.

– Jag kontaktade Terike, som bor i New York, när jag gjorde research om hur det är att vara människa under den här dystopiska tiden i historien. Vi diskuterade ämnen som vi båda är jätteintresserade av, såsom kärlek, hopp och dekoloniserandet av konsten. Men då visste vi inte att det skulle leda till en gemensam utställning, berättar Laiti.

Men så blev det till slut så att Haapoja bestämde sig för att ge plats för relationer och bjuda in personer som är viktiga för henne och hennes tänkande. Inte minst har den pågående coronapandemin förstärkt vikten av relationer och att vårda dem.

Jenni Laitis är också ett av fyra artivistiska konstnärskap från Sápmi som står i fokus för en ny avhandling, Dekoloniseringskonst – Artivism i 2010-talets Sápmi, skriven av forskaren Moa Sandström, doktorand i samiska studier vid Umeå universitet.

De andra artivisterna, vars verk diskuteras och studeras, är poeten och spoken wordartisten Timimie- Märak, bildkonstnären Anders Sunna och jojkaren Jörgen Stenberg, vilka alla varit mycket aktiva under 2010-talet.

Avhandlingen på närmare 300 sidor är sprängfylld med dekoloniserande motstånds-, handlings- och skapandekraft.

Kolonial samtid

Sandström beskriver det som att hon har utgått från forskningsdeltagare som alla haft en betydelsefull position i samtiden och i förhållande till någon form av samiskt dekoloniseringsarbete.

– Men de använder olika konstformer, rör sig på olika arenor, har olika typer av publik, och har ganska olika ton i sina uttryck, säger hon i en videointervju från hemstaden Umeå någon vecka efter disputationen.

Deras gemensamma nämnare är alltså att de håller på med dekoloniserande artivism, vilket kan sammanfattas handla om att skapa för att förändra samhället. Både dekolonisering och artivism är en kollektiv praktik som bygger på att många människor arbetar tillsammans och på att bygga allianser.

I avhandlingen undersöker Sandström hur kolonialismen gestaltas i verken.

– Artivisterna beskriver samtiden och historien som kolonial. I många verk betonas dels att samtiden och historien är kolonialt präglad, dels fylls dessa berättelser om kolonialism med innehåll, så att vad som kan förstås som kolonialt framträder.

Här framträder att kolonialismen i den svensk-samiska relationen på ett övergripande plan handlar om ett övertagande, parallellt med ett ofrivilligt fråntagande, och om exploatering av natur och kultur. I den exploateringen ingår också exotiseringen av samisk kultur för svensk vinning.

– Det är inte ett unikt sätt att förstå kolonialism på när man tittar internationellt. Vad som dock är utmärkande och väldigt betydelsefullt i den svensk-samiska relationen är osynliggörandet av den svenska kolonialismen genom tiderna, vilket är en förklaring till att koloniala strukturer har kunnat upprätthållas.

Kultur eller ”kultur”?

Genom sitt konstnärskap försöker artivisterna motivera och uppmana till motstånd mot och frigörelse från kolonialismen.

Här är det också tydligt att samiskt motstånd och rättighetsarbete står i relation till många andra, inte nödvändigtvis uteslutande samiska, gruppers perspektiv och verksamheter. Det skapas allianser med exempelvis urfolksrörelser, queerrörelsen, klimat- och miljörörelser.

– Forskningsdeltagarna uttrycker kritik mot att det samiska självbestämmandet i dag väldigt mycket är kopplat till självbestämmande kring kultur utifrån en tolkning av kulturen som något separat från naturen, säger Sandström.

Hon tillägger:

– Om vi till exempel tittar på vad sametinget har för ansvarsområden så är det kulturfrågor, men inte kulturfrågor som har med marken att göra, vilket visar att det fortfarande råder en uppdelning i synen på kultur och natur som två separata världar. Men i själva verket hänger samisk kultur väldigt mycket ihop med det geografiska Sápmi och förvaltandet av marken.

Sandström beskriver hur flera i det här forskningsprojektet har lagt mycket krut på just att väcka upp folk, både samer och andra, och att få dem att resa sig upp och inta någon form av motståndarposition i förhållande till den exploatering av naturen och människan som pågår.

– Jag har hört luttrade sametingspolitiker som säger ”nu händer det någonting, det här har skapat mer uppmärksamhet för de här frågorna än vad någon politisk proposition någonsin gjort”, säger hon.

Sandström beskriver samtiden som särskilt gynnsam för att driva frågor som har att göra med exploatering av naturresurser och antikapitalism.

– I och med att vi lever en tid präglad av klimatförändringar så finns det stort intresse från olika miljörörelser och antikapitalistiska rörelser att alliera sig med urfolksrörelserna i Sápmi och resten av världen.

Hon fortsätter:

– Både klimatrörelsen och de samiska artivisterna ställer sig i fronten för en kamp för en långsiktig hållbar omställning som krävs för att komma i balans med naturens kretslopp. Något som utmärker urfolks engagemang i klimaträttvisearbetet är dock att framföra dekoloniseringsperspektivet som avgörande för att nå sådan omställning.

Vems gröna revolution?

Jenni Laiti menar ändå att det inte finns tid för den typ av omställning som politikerna förespråkar.

– Grön omställning innebär att batterier till elbilar, vindkraft och bioprodukter ska tas fram på marken i Sápmi. Så för vem är det grön utveckling? Kanske för någon i Stockholm eller Helsingfors som vill ha en subventionerad elcykel, men inte för oss i Sápmi.

– Det är bara den gröna kolonialismen som fortsätter, konstaterar hon.

– Vi är inte emot en grönare värld, men vi är mot att den görs på bekostnad av att vi förlorar levebröd, mark och kultur, säger hon.

Utifrån hur handlingskraftiga regeringarna i världen har varit i relation till den pågående pandemin, menar hon att det är tydligt att det inte finns någon vilja att rädda mänskligheten och allt annat levande på planeten.

– Det finns ingen vilja att rädda oss. Det finns ingen vilja att rädda planeten, säger hon.

Att leva mänskligt

Det är mitt i november och utanför fönstret i Jokkmokk är det grått och regnigt. Vintern och kylan låter vänta på sig. Jokkmokk är en av de platser som drabbats hårdast av klimatkrisen. Under åren 1991–2019 har temperaturen på jorden i snitt ökat med 0,8 grader medan Sverige som helhet har blivit i snitt 1,7 grader varmare. I Jokkmokk har temperaturen ökat med hela 2,1 grader.

– Vi är redan i en situation där klimatet går mot en uppvärmning på tre grader och vi kan inte stoppa det. Vi är utlämnade till att genomleva allt fler pandemier, översvämningar och torka i klimatkrisens spår, kollaps av ekosystem, massutrotning och så vidare.

– Vad är det att leva som människa när världen går under? Det är en fråga som jag funderar jättemycket på nu.

Samtidigt vill Laiti med sin artivism vara med och bidra till att världen blir lite bättre.

– Nu och i framtiden kommer det bli allt viktigare att ta hand om våra relationer. I samisk kultur har vi två begrepp ”eallit olmmožin”, leva mänskligt och ”dikšut oktavuođaid”, ta hand om relationer, som betyder mycket för mig i denna dystopiska tid. Att leva mänskligt och att ta hand om relationer med allt levandet.

Foto: Antti J. Leinonen

Lämna en kommentar


Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.