Året med 13 månader efterlyser verklig intersektionalism

av Maria Säkö

Åsa Linderborgs uppgörelse med #metoo, klass, medievärlden och sig själv är en ärlig och mångbottnad bok, som både belyser problemen i den svenska kulturdebatten och avsaknaden av densamma i Finland, skriver Maria Säkö.

Den 17 mars 2018 nåddes ­Aftonbladets kulturchef Åsa Linderborg av nyheten om att chefen för Stockholms stadsteater, Benny Fredriksson, hade tagit sitt eget liv. Självmordet anses allmänt delvis ha berott på en artikel på Aftonbladets kultursida den 5 december 2017, i vilken Fredriksson kritiserades för sin hårda ledarstil. 40 skådespelare vid teatern anklagade i artikeln honom för en hårdhänt ledarstil och för att ha skapat en tystnadskultur som tillät sexuella trakasserier och övergrepp.

Linderborg fälldes senare i den svenska opinionsnämnden för artikeln. Den största kritiken riktades mot att alla källor i artikeln var anonyma och att det inte fanns nog med bevis för att motivera en publikation. #metoo skakade om Sverige år 2017 på ett helt annat sätt än Finland. Där togs #metoo emot som en ny våg av feminism, som alla skulle ta del av. Linderborgs bok är alltså förlagd till ett helt annat medieklimat än det vi är vana vid i Finland – på gott och ont. Överreaktioner och snedsteg grumlade till #metoos viktiga ställning i Sverige, men å andra sidan är såväl mediekritiken som debattkulturen över lag stark i vårt grannland – det här kan vi bara avundsjukt åse från Finland.

Åsa Linderborgs kritiska dagboksroman Året med 13 månader handlar om hennes eget år med #metoo. Detta besynnerliga, sorgliga och kaotiska år innefattar Svenska Akademiens kollaps, Sverigedemokraternas valframgång, krisen i mediebranschen och hennes egen skilsmässa. I boken beskriver hon att hon skrev de artiklar i vilka hon kritiserade Fredriksson som i trans – mediekonkurrensen ledde enligt henne till dåligt genomtänkta beslut. Hon arbetade på som en robot under pressen från både de allt svårare problemen på tidningen och sitt eget fallerande äktenskap.

Även i de positiva recensionerna har kritikerna lyft fram kritik mot att Linderborgs bok inte analyserar hennes egna artiklar. Hon berättar inte vad hon egentligen skrev eller går igenom artiklarna ord för ord. Jag tänker mig att det här är ett medvetet val. Hon vill inte fortsätta sprida de här texterna.

Hycklande kulturelit

Styrkan i Linderborgs bok är den verkliga intersektionalismen. Hon förundrar sig över att övergreppen inom samhällsgräddan får så stora rubriker, medan de underbetalda och papperslösa med säkerhet tvingas utstå tusen gånger värre sexuella och övriga trakasserier. Jag läser alltså snarast boken så här: Linderborg anser att de som verkligen är utsatta fortfarande inte får det stöd de behöver. Enligt henne är problemet framför allt att dagens vänster inte koncentrerar sig på klass utan på identitet. Hon skriver att hon själv inte längre är ”vänster”, eftersom hon inte vet vad det betyder mer. Framöver kommer hon att kalla sig själv socialist. Linderborg ser ett Sverige där en bosslady stöder en annan, men där solidariteten verkar ta slut då man börjar tala om klass och inkomstklyftor. En orsak till att Linderborg kan utmana #metoo-rörelsen så här öppet är ändå att begreppen #metoo och ”patriarkatet” har tagits på allvar i Sverige. Man behöver inte inleda samtalet med funderingar kring om de nu verkligen existerar, utan kan genast ställa frågan om vad som borde göras. Och svaret på det beror naturligtvis på vilket politiskt läger man anser sig tillhöra.

Linderborg beskriver delikat hur matbud, barnskötare och hantverkare med invandrarbakgrund dag och natt springer in och ut i hemmen till den rödgröna kreativa klassen i Södermalm (där hon själv bor). Ingen kan för helvete ens städa själv!, ryter hon. Ofta har dessa arbetare inom plattformsekonomin så bråttom till nästa kund att de inte ens hinner stanna vid rött ljus. Då kunde ju hämtpizzan kallna, och beställaren ge hen ett dåligt betyg. I värsta fall kan det leda till att en arbetsgivare som är trött på hen skulle anmäla hen som papperslös, med ödesdigra konsekvenser.

Linderborg ser i sitt verk till att läsaren aldrig glömmer hennes egen arbetarbakgrund. På Nobelfestens förfest frågar hon sig varför hon inte orkar lyssna på talen av litteraturpersonligheter som ställer sig själv ovanför politiken. Hon förvånas också av hur den omtalade klubben Forums betydelse överdrivs i Matilda Gustafssons bok Klubben. Själv har Linderborg flertalet framgångsrika författarvänner som aldrig satt sin fot på Forum.

Debattfattigt Finland

Som finländsk läsare kan man bara avundas hur svenskarna kan och vågar diskutera. Också det att Aftonbladet­ verkligen är delvis ägt av facket* väcker avund. Lite som om FFC i Finland skulle publicera en kvällstidning med en seriös politisk redaktion och kulturredaktion. Vänsterpressen i Finland har inte närapå samma möjlighet att utmana. Därför saknar vi här många diskussioner. Eller kanske snarare så att i de finländska diskussionerna ses utmanarna lättare som avvikande från normen eller det rådande samförståndet, i stället för att man skulle erkänna att båda parterna i debatten är politiska.

Abu Koivunen efterlyste nyligen i en kolumn i Hbl med rubriken ”Försvenska kulturdebatten” en mer debatterande kritikerkår. Att en kritiker tiger passar illa in i dagens hybridmedielandskap. Det främjar inte kulturjournalistiken, utan får kulturjournalisterna att framstå som elitister som sitter i elfenbenstorn och inte ens bemödar sig att argumentera för sina åsikter.

Den finländska kulturdebattens tunnhet torde naturligtvis bero på att det bara finns en stor tidning. Och dels lite på att kritiken främst skrivs av frilansare som har svårt att fortsätta eller upprätthålla diskussionen som uppstått på grund av deras kritik.

Till sista några ord om formen. Dagboksformen är en annan sak än autofiktion. Dagboksformen är en redundant och på sätt och vis jobbig form, men dess styrkor ligger just här. Redundansen framhäver vardagen den beskriver med alla sina jobbiga drag, men samtidigt stiger ur detta fram en strukturkritik som den avskalade och koncentrerade litteraturen inte förmår visa. Man behöver inte alltid vara av samma åsikt som Året med 13 månader, men det är ett verk med nivåer och en ärlighet som en god samtidsskildring oftare borde eftersträva.

Översättning Janne Wass
Foto Anders Deros

Åsa Linderborg:
Året med 13 månader. Polaris, 2020.

* EDIT: I originalversionen av artikeln stod att Aftonbladet är ägt av facket. I själva verket äger fackcentralen LO i dag endast en tiondel av Aftonbladet. Huvudägaren är mediekoncernen Schibsted. 

Lämna en kommentar

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.