Magnum – ett tröstlöst sökande efter skönhet

av Rickard Borgström

Som ett känsligt seismologiskt instrument skriver Otto Sandqvist fram sin unga självupptagna och självutplånande samtid, som i föreställningen Magnum träder fram i lösryckta lyriskt skimrande tablåer. 

Vi möts av ett enkelt, anonymt och dunkelt rum. Allt är noggrant övervägt, med en atmosfärisk ljud- och ljusbild. De bärande detaljerna ligger i kostymvalet och den sparsmakade symboliskt laddade rekvisitan som gymbänken, motorcykelhjälmen och bowlingklotet. . De, alltså tingen, har liksom liksom Olivia, Vanessa och Brandon en roll i detta. För det är en förtingligad begärsdriven, konkurrens- och konsumtionsinriktad värld som visas.

I den inledande tablån är de tre karaktärerna jämnt fördelade på scenen. Olivia sitter mitt på golvet i stilriktig kort kjol, snygg paljettjacka och svarta sneakers. Det droppar saliv från mungiporna som tillsammans med glaskulor samlas i en pöl framför hen. Till vänster sitter Vanessa stilla i bomberjacka, MC-läderbyxor, hjälm i svart och vita sneakers. Brandon vilar sig mot gymbänken klädd i linne, sportjacka, boxershorts, tubsockor och sandaler, genomgående i vitt. Huvudet är invirat i bandage. De iakttar oss när vi sätter oss. Sandqvist ger tid för att bilden ska hinna etablera sig. Små förändringar, såsom knarret från läderbyxorna när baken gnider mot stolsitsen eller ljudet när en glaskula faller mot golvet, ges plats att breda ut sig innan ett nytt sceniskt moment följer: dialogen.

Repetitiv dialog och monolog

När scenen utvecklas går Brandon ner på knä framför publiken, för att lugnt och sansat upprepa tomma fraser med en underliggande känsla av passiv aggressivitet: ”We also exhibit Art. You want this painting? It would look good by the pool. It’s inspiring… It truly is incredible”, vilka efterföljs av ett ihåligt marskratt. Rörelse och repliker upprepas, mekaniskt. Det får ta tid. Föreställningen domineras genomgående av denna typ av ordknapp dialog, monologer och minimalistiska scenerier. Språket är sakligt, träffsäkert, ibland med en poetisk känsla, och som sceniskt element integreras det väl i tablåerna.

Några textpartier är aningen längre. De framförs som drivna hallucinatoriska monologer av Olivia, i en form av artist-talk eller intervju. Hen återger besatt, passionerat och detaljrikt sina sneakersinköp och livsreflektioner, som på ett märkligt vis smälter samman: ”But, fuck me, they were so nice. So nice. God yes. Fucking beautiful. Those shoes basically were what I desired in myself, but what I had not been able to become yet, without them. And there were loads of people there who… wanted me”.

Klara Wenner Tångring gör en lysande framställning av utsatthet och smärta där man inte längre kan skilja mellan hens begär och ångest. Det är i dessa partier som Sandqvists träffsäkerhet så tydligt framkommer. Texten vältrar sig i ett bottenlöst hav av depression, tristess och längtan efter något odefinierbart, som vi vet att inte kommer att ske, men som ändå får oss att konsumera livet för att känna något, för att något ska hända. Det är ett sorgligt självupptaget tillstånd och samtidigt fullständigt självutplånande i ett samhälle som fodrar förändring men är försatt i hopplös stagnation. Här finns lika delar satir mot samtidens materiella självupptagenhet som ett smärtsamt igenkännande i sökandet efter mening i en förljugen värld.

I Olivias monologer för Sandqvist in en amerikansk referens, nämligen den inspelade ikoniska frasen från den oskyldigt dömda Daniel Hamm efter att han utsatts för rasrelaterat polisvåld i New Yorks häkte på 1960-talet: ”I had to, like, open the bruise up, and let some of the bruise blood come out to show them.”

Liksom i Steve Reichs klassiska phrasing-komposition Come out, upprepar Olivia samma replik. Jag är osäker på Sandqvists intention med att föra in den idag liksom då laddade och politiserade repliken i pjäsen. Önskar hen omkoda repliken till en sorts förkroppsligande av karaktärernas inre kamper, eller kontrastera den mot självupptagenheten och bristen på solidaritet som hen skildrar? Kanske är det en anmärkning av ett desillusionerat politiskt subjekt, som ser hur de levda politiska erfarenheterna blivit allmängods som man fritt kan profitera på och att frasen i dag befinner sig så långt från urscenen att den blivit något annat. Hur det politiskt personliga, liksom det kollektiva, absorberats för att kommersialiseras och konsumeras. Men är en sådan bekväm position ens möjlig att inta i dagens politiska situation?

Det känns däremot som ett riktigt val av Sandqvist att ta Reichs metod i bruk, i spel och text, som resulterar i att mening förskjuts till abstraktion. Det fungerar bra i den hallucinatoriska atmosfären i föreställningen. Men utförandet är av varierande kvalitet. Det är en krävande teknik för aktören, och förskjutningen fodrar även tid för att nya sceniska tillstånd ska etableras. Om inte tiden iakttas och utförande görs omsorgsfullt, riskerar det snabbt att bli en konstlad spel- och textteknik.

Sinnrik dubbelexponering

Föreställningen har en sinnrik, flytande struktur där tablåerna inte följer en realistisk ordning utan flytande övergångar och lösa kopplingar, som om scenbilderna kunde gå in och ut ur varandra i nya ordningar efter behag.

När tablåerna fungerar som bäst rör de sig mellan faktiska handlingar och bilder i scenrummet. Det uppstår en sorts dubbelexponering som ger en märklig, tilldragande närvaroeffekt både hos skådespelaren och i tablån som sådan. Scenspråket formar sig på så sätt från konventionell realism mot en hallucinatorisk och kapitalistisk realism.

I dessa stunder av dubblering visar Sandqvist att hen är en skicklig bildmakare, där tablåerna fungerar som performativa bildspel (som kan påminna om Romeo Castelluccis­ bildteknik). Det är som om rekvisita och skådespelare tillsammans bildade en installation. Men detta bildmakeri kräver omsorg ifråga om de rumsliga dimensionerna, så att tablåerna får rymd nog att verka i scenrummet – något som stundvis blivit alltför svårt för teamet att lösa på Mad Houses lilla scen. Man kan bara hoppas att de finner en lokal som ger plats för de vackra, dystra tablåerna att breda ut sig och komma till liv inför en stor publik.

Foto: Saara Autere

Magnums flerspråkiga arbetsgrupp består av nordiska konstnärer.
Arbetsgrupp: Tom Lönnqvist, Teo Paaer, Otto Sandqvist, Saga Sarkola, Luca Sirviö, Klara Wenner Tångring, Ole Øwre. Text: Otto Sandqvist. Producent: Tom Rejström.
Magnum produceras i samarbete med Hango Teaterträff och verket står på dess festivalprogram 2021.
Premiär på Mad House 14.11.

Lämna en kommentar

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.