Trots lite irriterande slängighet i språket, höjer sig Marcus Rosenlunds senaste populärvetenskapliga bok ställvis till essäistik av bästa kvalitet, anser Lars Sund.
I förordet till sin nya bok Mot stjärnorna. Strövtåg i universum återger Marcus Rosenlund en upplevelse från när han var i 15-årsåldern: han har äntligen kommit över mörkrädslan som plågat och hämmat honom sedan han var liten och vågar nu ensam ligga på strandklippan på familjens sommarholme under mörknande förhöstkvällar och stirra upp i stjärnhimlen, ”nästan berusad av hur stort och mäktigt allt är, och hur absurt litet vårt jordiska skådespel är i jämförelse”. Han berättar att ”om jag låg alldeles stilla och andades väldigt försiktig kunde jag känna att det var stjärnorna som stod stilla, att det var jorden under mig och jag med den som roterade”.
Jag kan identifiera mig med den här upplevelsen. Vi lever på ett mycket litet blått och bräckligt klot i en rymd som är oändligt stor – så stor att vi skulle behöva ett nytt ord för att beskriva den, konstaterar Rosenlund. Samtidigt ligger rymden förvånansvärt nära. Den börjar bara 100 kilometer ovanför våra huvuden.
Rätt tonläge
Marcus Rosenlund börjar sina strövtåg i universum vid den så kallade Karmanlinjen 100 kilometer ovanför havsytan där rymden antas börja. Han tänker sig att vi kör lodrätt uppåt i en bil i 100 km/h och visar genom att använda ett hastighetsmått som är begripligt för oss hur enorma avstånden är i universum. Bara att komma till den internationella rymdstationen ISS skulle ta fyra timmar i Rosenlunds ”lodrätomobil”.
Marcus Rosenlund är alltså en smula lekfull och bilmetaforen fungerar bra för att föra ut läsaren i rymden. Rosenlund har åtagit sig den inte alldeles lätta uppgiften att konkretisera och förklara universum för oss som inte kan förväntas ha specialkompetens i astronomi och fysik. Han är en utmärkt guide, som tålmodigt och pedagogiskt lyckas förklara ofta komplicerade samband. Hans bok är mycket bra populärvetenskap, stundtals höjer sig texten rent av till essäistik av bästa kvalitet.
Tillsammans med Rosenlund färdas läsaren tillbaka till de första ögonblicken när universum föddes. Att reda ut vad som skedde så att även den som glömt hela sin skolfysik hänger med är inte lätt, men den erfarna vetenskapsjournalisten Rosenlund – redaktör för programmet Kvanthopp i Svenska Yle – går iland med det. Han hittar för det mesta alldeles rätt tonläge, inte för mycket förenkling, men heller inte så faktatungt att läsningen bjuder alltför svårt motstånd. Han förstår att väva in anekdoter i texten, alltid ett bra sätt för en författare att göra sig till vän med läsaren. Rosenlund är en mycket närvarande reseledare som livfullt berättar om möten med forskare både här hemma och långt borta. Till höjdpunkterna i Mot stjärnorna hör historien om författarens besök vid Europeiska Sydobservatoriets Very Large Telescope i norra Chile. Inledningen till kapitlet ”Stjärnskådande på världens tak” är minst sagt rafflande: ”Det är en sak att köra ner från ett berg längs en slingrande serpentinväg, och en helt annan att göra det i kompakt mörker. Med släckta lyktor.”
Klart man får lust att läsa vidare!
Lärorikt och välskrivet
Universum är oändligt och Mot stjärnorna har ett omfång på drygt 250 sidor, så åtskilligt faller bort av nödtvång. Men jag tycker att Marcus Rosenlund ändå lyckas få med överraskande mycket. Vi besöker våra närmaste grannar bland planeterna i solsystemet, Venus och Mars. Rosenlund diskuterar om vi är ensamma i universum, eller huruvida det finns andra därute. Och hur är det nu – kan en stor asteroid kollidera med jorden, som för 65 miljoner år sedan när nästan alla dinosaurier och många andra djur och växter strök med? Läs mer i kapitlet ”Tre asteroider, från domedagen till lönedagen”.
Vi får även veta hur universum förväntas gå under. Lyckligtvis kommer det att dröja mycket länge.
En enda invändning har jag, och den gäller stilen. Marcus Rosenlund skriver ställvis onödigt slängigt; jag tycker illa om hans flitiga användning av ordet ”snacka” där jag skulle valt tala, och hade jag varit redaktör skulle jag saklöst ha strukit ”raka puckar” och andra sverigesvenska slanguttryck och några av försöken till ordvitsar – för att ta ett par exempel. Men det här är marginella detaljer. På det hela taget skriver Rosenlund med flyt och god stilkänsla. Mot stjärnorna. Strövtåg i universum är värd många läsare. Man vet mycket mer än förut om rymden när man stänger boken, och lektionerna har varit både nyttiga och trivsamma.
Marcus Rosenlund:
Mot stjärnorna. Strövtåg i universum. Schildts & Söderströms, 2020.
