Som Afrikastringer för Yle och SVT är årets Topeliuspristagare Liselott Lindström en kanal mellan två olika världar. Bakom hennes rapporter ligger hårt jobb, riskanalyser och grundliga förberedelser – men framför allt en stor nyfikenhet.
Exakt när intresset för Afrika väcktes kan Liselott Lindström inte svara på. Intresset för omvärlden har däremot funnits med från första början.
– Som femåring ville jag bli busschaufför, men bara för att jag trodde man fick köra med bussen vart man ville. Redan då fanns där en nyfikenhet på omvärlden.
Den nyfikenheten spårar hon till de resor hon fick göra redan som barn. Hennes mamma deltog regelbundet i konferenser utomlands och ibland tog hon med sig barnen från östra Helsingfors ut i världen.
– Det gav mig tidigt en uppfattning om att världen är stor och att det finns många platser där ute som man inte vet så mycket om.
Efter gymnasieåren på Brändö styrde hon själv ut i världen, i samband med studierna på Soc&kom. Då var det inte bussen hon tog – karriären var både utbytt och självklar. Redan som blyg 15-åring hade Liselott Lindström tagit sina första steg som journalist, då hon började skriva för HBL:s ungdomssidor.
– Jag hade fullständig telefonskräck i början. Jag kunde sitta i tre timmar och stirra på telefonen innan jag vågade ringa ett samtal.
Den tränades effektivt bort under de kommande åren. Efter magisterstudier i Danmark och Wales, med specialisering på konfliktjournalistik, arbetade Lindström i flera år som reporter på Yle Nyheter. En praktikperiod på engelskspråkiga The Guardian i Tanzania hade däremot gett mersmak: drömmen förblev hela tiden att arbeta utomlands – och helst i Afrika. Trots hennes målmedvetna arbete dök möjligheten upp från ingenstans.
Nya nätverk
År 2017 avslutade Lindström en visstidsanställning som utrikesreporter på Sveriges radio. Trött på redaktionsarbetet och hungrig efter något nytt sökte hon sig istället till frilansjournalistiken.
– Min plan vara att göra lite reportageresor till Afrika, för olika uppdragsgivare. Den första resan gick till Sydafrika. När jag landade där fick jag höra att det pågick en militärkupp i Zimbabwe.
Hon styrde snabbt om resan – och fick se karriären göra detsamma. Tillbaka i Finland kom frågan hon hade väntat på och några månader senare gick flyttlasset söderut, som Yle Uutisets nya Afrikastringer.
När vi hörs på videolänk i slutet av januari 2021 befinner sig Lindström i Nairobi, hennes bas sedan tre år tillbaka. Att valet föll på just Kenya har flera orsaker. Dels är landets läge optimalt för en journalist med Östafrika som huvudområde, dels underlättar engelskans status som nationalspråk – även om Lindström också har lärt sig grunderna i swahili.
Dessutom har flera internationella kollegor gjort samma bedömning, vilket har medfört en branschgemenskap som hon säger sig ha stor nytta av. Den första tiden var ändå besvärlig. Då Lindström kom till Afrika 2018, var hon Yles första utsända på kontinenten och nätverken var närmast obefintliga.
– Om du blir korrespondent i till exempel Kina finns det oftast en företrädare som kan skola in dig och hjälpa till i början. I Afrika fick jag börja från grunden.
Lokala kollegor har, då som nu, varit en viktig resurs.
– Jag är helt beroende av samarbetet med lokala journalister. Jag kunde inte göra det jag gör utan deras hjälp – både ifråga om nyhetstips och mer praktiska saker, som översättningar. Många av mina intervjuer går på språk jag inte kan överhuvudtaget.
Utsatt situation
Valet av Kenya som bas har också en säkerhetsaspekt: i jämförelse med grannländerna är inställningen till media förhållandevis tillåtande. Inskränkningar i pressfriheten utgör fortfarande ett stort problem i många afrikanska länder, inte minst i Östafrika.
Vid tidpunkten för intervjun har Lindström nyligen återvänt från Uganda, där årets presidentval kantades av problem och anklagelser om valfusk. Den verklighet hon beskriver låter bisarr i finländska öron: beväpnade vakter som hotar journalister, spioner på utländska reportrars hotell och nedstängt internet i en vecka kring valet.
Lindström konstaterar att det alltid är många avvägningar som måste göras inför liknande resor. I slutändan avgörs mycket av hur de lokala kollegorna påverkas.
– Man måste alltid utgå ifrån de lokala journalisternas situation. Som utländsk journalist lämnar du ofta landet när reportaget är klart, i deras fall är det deras hem. Även om man själv skulle vara redo att genomföra en grej, måste man tänka på följderna för dem som blir kvar i landet efteråt.
Samtidigt verkar även internationella journalister i en utsatt situation. Utöver byråkratiska hinder som skulle knäcka de flesta är hot och risken för våld en del av jobbet. Liselott Lindström menar ändå att hon aldrig är rädd.
– Min pappa brukade skämta om att jag inte är rädd för Al-Shabab eller Boko Haram men får panik om jag ser en geting, skrattar hon.
Någon ”total brist på självbevarelsedrift”, som många skämtsamt föreslagit genom åren, är det ändå inte frågan om. Tvärtom kantas uppdragen av omfattande förberedelser och grundliga riskanalyser. Lindström är väl medveten om yrkets risker och beredd att ta flera av dem, på grund av arbetets betydelse. Däremot är hon inte heller rädd att tacka nej – av samma skäl.
– En död journalist berättar inga historier.
Flera verkligheter
Under sina år i Afrika har Lindström lagt märke till ett snabbt ökande intresse för kontinenten hemma i Finland.
– Genom att utvecklingen i Afrika har blivit en politiskt viktig fråga så har den också blivit viktig ur ett journalistiskt perspektiv. Afrika-rapporteringen är inte längre så Finlandsvinklad som den var tidigare.
Samtidigt lever många fördomar om Afrika kvar. Enligt Lindström är den bild som fortfarande målas upp av kontinenten både fattigare och farligare än verkligheten. De faktiska problemen får inte alltid samma uppmärksamhet.
– Det verkar bara finnas plats för en verklighetsuppfattning, när sanningen är att det finns så många olika verkligheter här. Den stereotypa bilden av Afrika är bara en av dem.
Själv tvingades hon i ett tidigt skede möta och motarbeta sina egna fördomar, något hon i efterhand kan rekommendera.
– Den som säger att den inte har några fördomar tampas fortfarande med dem. Ett första steg är att inse att man har dem och sedan aktivt motarbeta dem.
Gamla system
Resterna av det koloniala samhället lever inte bara kvar i Västvärldens ointresse och förutfattade meningar. Också i Afrika lever kolonialismen kvar, som en inrotad del av samhällssystemet.
– Människor vågar inte göra någonting utan tillstånd från högsta ort. Det gör att många gamla ledare kan klamra sig fast vid makten, som Yoweri Museveni i Uganda. Systemen är från grunden uppbyggda så att folket inte ska kunna göra revolt.
Enligt Liselott Lindström är det inte tillräckligt att byta ut de styrande krafterna, även om det kan vara ett första steg på vägen.
– Det finns alltid en risk för att också unga, idealistiska ledare faller in i gamla system. Det är helt enkelt lättast. Hela statsapparaten borde istället bytas ut och förnyas.
Hon har en stor tilltro till att den nya generationen afrikaner kan visa vägen framåt. I många länder leder ungdomen redan nu protesterna och kampen för statsomvälvning.
– De gamla strukturerna måste ruskas om. Det låter kanske som en kliché men de styrande krafterna måste inse att de unga inte bara är ett hot, utan en möjlighet. De borde lyssna mer på vad de vill och önskar för sig och sina länder.
– Folk ser flyktingarna som kommer över Medelhavet och tror att alla ungdomar vill ge sig iväg från Afrika, för att situationen är så dålig. Min uppfattning är ändå att de allra flesta unga afrikaner inte vill bort, utan stanna och bygga en bättre kontinent för sig och sina familjer.
Oklar framtid
Liselott Lindström arbetar i en annan värld och under andra omständigheter än sina finlandssvenska kollegor. I januari fick hon ta emot Topeliuspriset, det finlandssvenska publicistpriset, för sina insatser. Enligt prismotiveringen har hon ”med sin sakkunniga, mångsidiga och multimediala bevakning ökat och nyanserat omvärldens kunskap om Afrika”. Tacksamt konstaterar hon att det är hårt arbete och en passion för ämnet som utgör grunden.
– Det är ofta ett tungt och frustrerande jobb. Sträckorna är långa, förbindelserna dåliga och hindren många. Under en extra jobbig resa meddelade jag redan min arbetsgivare att jag tänkte pensionera mig när uppdraget var slut, skrattar hon.
Ändå fortsätter hon och har idag inga tankar på att lägga av. I grunden är det fortfarande barndomens nyfikenhet på omvärlden som driver henne.
– Någon sade att jag verkar får kickar av att vara utanför min bekvämlighetszon. Det stämmer nog. Man kan inte alltid gå över där ribban är lägst.
Vad händer framöver?
Lindström funderar en kort stund.
– Det är svårt att säga. Om förra året har lärt oss någonting är det ju hur snabbt allt kan förändras. 2020 skulle bli Afrikas år – istället blev det coronans. Ingenting är någonsin självklart i det här jobbet. Det är det jag gillar mest.
Foto: Jenni Petäjä
Kolla in Lindströms bilder från Afrika på hennes Instagramprofil!
