En ny romankonst tar form

av Alexander Öhman

Med anledning av att Marcel Prousts anteckningsböcker Mot Sainte-Beuve nyligen utgivits på svenska, i översättning av Jan Stolpe, finns all orsak att återvända till en författare vars betydelse för den moderna litteraturen är omätlig.

“För var dag tillmäter jag intellektet allt mindre värde. För var dag inser jag allt tydligare att det bara är utanför intellektet som författaren kan återfånga något av våra förgångna intryck.”

Så inleds Marcel Prousts anteckningsböcker, Mot Sainte-Beuve. Här finner vi embryot till de idéer författaren senare kom att pröva och utveckla i sin märkvärdiga romansvit På spaning efter den tid som flytt. Romansviten som är ett monument över det ofrivilliga minnet och dess outgrundliga vägar, de epifaniska ögonblick som vidgas och vecklar ut sig i det oändliga, sida för sida. Ögonblick då minnets tunna skiljeväggar vacklar och det förflutna plötsligt åter är närvarande, som en dubbelexponering av då- och nutid.

Citatet i början visar det romantiska draget hos Proust, en författare som låtit känslan ersätta förnuftet, som sätter de intuitiva sambanden före det som tanken tvingar in i en kedja av orsak och verkan. Prousts litterära kungstanke var upptäckten att de hemlighetsfulla känslor som dikterar våra liv existerar utanför tiden, och på de mest överraskande sätt kan bryta igenom och ta sig in i vårt medvetande.

Det som intellektet kan skapa är mindre värt än den hemlighetsfulla känslan, men är likväl intressant. Den poetiska känsla som författaren funnit i sitt hjärta när han påbörjat arbetet med ett stort verk, behöver ta hjälp av intellektet för att broderas ut. För att fastslå intellektets underlägsenhet måste man vända sig till intellektet. För Proust fick detta följder för den nya form av romankonst som han laborerar med i sina anteckningsböcker.

En litterär hybrid

I anteckningsböckerna varvas litterär essäistik med kortare prosautkast. Den inbitne Proustläsaren ler ibland igenkännande: här hittar vi tidiga versioner av de nyckelscener författaren fullbordade i sitt magnum opus. I Mot Sainte-Beuve hittar vi även embryot till det nya litterära formspråk Proust uppfann i och med På spaning efter den tid som flytt: en hybrid mellan prosa och essäistik, lika delar skönlitteratur och konstkritik. Ett verk som härbärgerar alla de motsägelser som får rum i en roman.

Författaren i romanen lever i sin egen värld, som förhäxad av sina bilder. Som om han rörde sig i en värld av skuggor. Han talar endast i gåtor, allusioner, i tvetydiga poetiska utsagor. Kritikern kan hjälpa författaren ut ur skuggorna. Där författaren är gåtfull vill kritikern förtydliga och förklara. Prousts stil utmärks därför av den totala frånvaron av undertext eller dolda sammanhang: allt utsägs klart och tydligt, även om vägen kan verka omständlig.

Redan i anteckningsböckerna är Proust lika mycket konstnär som kritiker i ett första försök att teckna konturerna till ett totalverk, där alla motsättningar existerar sida vid sida.

Den dolda författaren

Ett huvudspår i anteckningsböckerna är den svidande uppgörelsen med Charles-Augustin Sainte-Beuve,­ den ledande litteraturkritikern i Frankrike vid 1800-talets mitt. ”Jag skulle vilja skriva en artikel om Sainte-Beuve, jag skulle vilja visa att hans kritiska metod som folk beundrar så mycket är absurd.”

Sainte-Beuve har närmast en botanisk blick på litteraturen och dess företrädare. Hans metod går ut på att inte skilja mellan verket och dess upphovsman. Verkets mening härleds från summan av författarens sociala relationer. Verket undersöks bäst genom att läsa författarens brev och samtala med hans vänner. Homeros Illiaden och Odyssén kan därför omöjligen uttolkas, en slutsats lika logisk som absurd.

Proust vänder sig instinktivt mot den biografiska metoden. Han, som förvandlade privata erfarenheter till material för konst, var medveten om att en skönlitterär text är framskriven av ett annat jag än den människa som världen ser. För att förstå vem detta jag är krävs en ansträngning från vårt hjärtats innersta. Bara i skrivandet står vi ansikte mot ansikte med oss själva och bara där kan vi höra hjärtats röst. Sainte-Beuve ser, enligt Proust, ingen skillnad mellan den människa vi möter i skönlitteraturen och den vi möter i våra vardagliga samtal. För Proust är författaren en annan, någon som skriver från en främmande plats.

Därför är det meningslöst att fråga vännerna vem denne är: ”Allt detta stöder det jag sagt till dig, nämligen att en människa som bor i samma kropp som ett riktigt stort geni har få förbindelser med det geniet, att det är människan som de nära vännerna känner och absurt att bedöma poeten genom människan eller genom vad hennes vänner säger om henne.” Människan kan till och med vara totalt okunnig om vad hennes inre poet egentligen menat och är den sista som träffsäkert kan uttala sig om sitt eget verk, säger Proust också.

Ett litterärt opus, även det mest självbiografiskt färgade som Prousts eget, skapar således en alldeles egen värld som inte kan jämföras med någon annan, inte heller med sin upphovsman. Författaren måste dö för att uppstå i sitt verk.

Marcel Proust: Mot Sainte-Beuve.
Översättning Jan Stolpe.
Spleen Nordic, 2020.

Lämna en kommentar

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.