I Fyra dagar av närhet på Teater Viirus gestaltas närheten och avståndet mellan människor och djur. Måsarna iakttar hotellgästernas vanor, någon undrar vad man ska ta sig till med en död fågel och i ett hotellrum ligger en människokropp och förtvinar.
Miljön för Fyra dagar av närhet på Teater Viirus är fyra dagar av en solsemester på en plats som liknar Kanarieöarna. Musik, scenografi, skådespelare, videoprojektion och ljud skapar ett ekosystem där alla delar tar plats jämbördigt.
Manuset är nyskrivet av Pipsa Lonka som etablerat sig som en av vår tids främsta posthumanistiska författare. Där pjäsen Den andra naturen (Teater Viirus 2018) tog avstånd från tanken om att döda djur och äta dem, har Lonka nu skrivit ett finstämt manus som ser till liknande men ännu mer tidlösa, existentiella frågeställningar.
Musiken sys sömlöst in i föreställningen
Susanna Airaksinens regi iscensätter mötet mellan arterna på flera nivåer. Föreställningen inleds med musik och en projektion av sandstrand, hav och himmel signerad Teemu Nurmelin. Snart syns även en mås som seglar över skyn.
Vi presenteras för ett obekvämt skrubbande läte mot en kalkig yta – det är en människa i vit skjorta som putsar ett fågelskelett med en tandborste. Denna sekvens upprepas flera gånger, liksom vi återkommer till den döda människokroppen som ligger i ett av hotellrummen med skylten ”Do not disturb” upphängd på dörrhandtaget. I den här pjäsen blir inga kroppar begravda utan de ligger framme till allmän beskådan.
Musikerna deltar aktivt i föreställningen. Kvartetten utgörs av pianisten och kompositören Markus Fagerudd, bekant från bland annat I det stora landskapet, och av violin, altviol och cello framförda av Wegelius kammarstråkar. Med en handrörelse vaggar kompositören in musikerna i takt med skvalpet från vågorna, och det är också en fingervisning om den finess med vilken musiken sys in i föreställningen.
Människornas djuriska förhållningssätt
Halvsanningar presenteras på allvar, som episka enradingar: måsarna gråter saltvatten och människans struphuvud är konstruerat så att det inte går att imitera ett fågelläte. Skådespelarna glider skickligt mellan olika roller och trots att porträtten i många fall är knappa, är det flera karaktärer i galleriet som blir minnesvärda.
Särskilt väl lyckas Iida Kuningas i rollen som det fundersamma barnet som ser allt för första gången och i rollbytet mellan barnet och den svala mamman i en snorkig familj. Maria Ahlroth lyser i sitt uttryck som tant, Jessica Raita fångar en bulimikers tristess och skörhet, och kombon Martin Bahne och Joonas Heikkinen är träffsäkra i sin grabbiga vänskap. Tillsammans med den sjätte skådespelaren Lidia Bäck skapar de en känsla av myller – familjerna befolkar stranden och Casa Finlandia utrustade med diverse plast, skräp och mat. Scenografin och de kongeniala kostymerna är designade av Vilma Mattila.
Först mot den sista halvan av föreställningen börjar skådespelarna föra muntlig dialog, och det blir också en stark upplevelse när de äntligen tillåts gå in i små, vassa dialoger, som med precision lyckas imitera verkligheten och samtidigt förfrämligar interaktionen. Visst är det något djuriskt över mänskornas förhållningssätt även gentemot varandra.
Joonas Heikkinen är den som får spela hjälte när kadavret dimper ner på uteserveringen. Han viker inte undan blicken, vilket kontrasteras mot de äldre tanternas acceptans (”sånt händer”), föräldrarnas berusning och kyparens avsmak. Att han tidigare smällt igen dörren om flickvännen som tampas med ätstörningar blir talande. Hur tar man ansvar och vad är omsorg? Hur skiljer sig mellanmänsklig omsorg från den gentemot djuren?
Fågelsång och människoblick
Den kollektiva berättarrösten lyckas vara objektivt distanserad och stöda tanken om att alla betraktar varandra.
Själva texten är asketisk och avstår från adjektiv och känslor. Men ibland nyanseras berättarrösten, till exempel understryker ett visst röstläge att det som beskrivs är udda, vilket knyter berättarrösten till en mänsklig erfarenhet. Då påminns jag om att det är människan som ser.
På slutet jämförs den döda människokroppen med en klippa. I stället för människan intar en fågelflock den dödas hotellrum och bryter ner kroppen. På det sättet görs gränsdragningen mellan människan och naturen grumligare. Scenen gestaltas genom en poetisk videoprojektion föreställande en molnbeströdd himmel, stråkmusik och en tät berättartext. Intrycket är att man här har vänt på konventionerna och undviker att skildra scenen via skådespelarna.
Som människa är det omöjligt att helt och hållet fånga djurets perspektiv. Föreställningens avslutande scen är en fågelsång – det blir både fånigt och helt fenomenalt när musikerna och skådespelarna radar upp sig som inför ett sångnummer och på djupt allvar går upp i ett arrangemang bestående av fågelläten och frenetisk stråkmusik.
Försöket att rikta sig till en publik av fåglar är effektfullt och jag lämnas med en känsla av att salongens väggar borde nedmonteras för att Busholmens sjöfåglar skulle ha möjlighet att titta in.
Foto Ernest Protasiewicz
Fyra dagar av närhet av Pipsa Lonka. Översättning: Sofia Aminoff.
Regi: Susanna Airaksinen.
På scen: Maria Ahlroth, Martin Bahne, Lidia Bäck, Joonas Heikkinen, Iida Kuningas och Jessica Raita. Tonsättning och musik: Markus Fagerudd. Scenografi och kostymdesign: Vilma Mattila.
Ljus- och videodesign: Teemu Nurmelin. Teknisk ljuddesign: Glen Loit. Musik framförd av Wegelius kammarstråkar. Strömmade föreställningar 12.3, 20.3 och 26.3. Läs också intervjun med Pipsa Lonka på sidan 8.
