Våren 2018 gjorde författaren Nalle Valtiala en cykelfärd längs den nordamerikanska västkusten till den kaliforniska redwoodskogen. Färden kom också att bli en resa bakåt i tiden – både på ett personligt plan och i sequoiaskogarnas långt vidsträcktare tideräkning.
De är varmt brunfärgade, med sprickor som bildar fjäll i ett sicksackmönster, hårfint varierat från kotte till kotte. En tankeprocess alstras i min hjärna; ibland riktas tankarna utåt mot världsrymden, ibland mot kottens inre – fyllt av mysterium.” Dessa kottar utgör en stor inspiration för Nalle Valtiala, som efter en avslutad cykelfärd våren 2018, längs den nordamerikanska västkusten (från Oregongränsen i norr till San Fransisco i söder), plockat med sig sju kottar från den kaliforniska redwoodskogen och samlat sina tankar och upplevelser i ett slags resedagbok.
Författaren är en bildad och vältränad herre, som ömsom tar läsaren med på en långsträckt cykeltur genom Kalifornien, ömsom låter oss ta del av hans minnesbank ur ett drygt 80-årigt liv. Valtiala har ett långt och rikt skiftande författarliv bakom sig, där självbiografiskt stoff och fiktivt berättande varvats med kunskaper och insikter inhämtade från en gedigen boklig bildning. Yrkesbakgrunden är även lärarens och det märks också i hans nya bok Semper betyder evighet, där han delar med sig av både läsefrukter, livserfarenhet och ett stort engagemang för Moder Jord i allmänhet och de mäktiga redwoodträden i synnerhet.
Nalle Valtiala nöjer sig inte med de historiska perspektiv som ett gammalt redwoodträd upprätthåller (drygt 2 000 år lär de äldsta exemplaren ha blivit) utan han låter sig ledas av tidsmaskinen spikrakt till den mesozoiska eran, det vill säga 135-65 miljoner år före vår tideräkning. Det var då som Tyrannosaurus rex, det största landrovdjuret någonsin, smorde kråset på vad som kom i dess väg och som nuförtiden kan få filmpubliken att darra av skräck. För en paleobotaniker är det snarast den samtida växtligheten som lockar: när grodde första fröet? Växtrikets evolution omfattar givetvis också redwoodträdet, ett av flera arter av Sequoia. Det är ofattbara tidsbegrepp man rör sig med, det kan ha varit för 90-65 miljoner år sedan …
Hot och beskydd
Dagens praktiska vedermödor och upplevelser varvas boken igenom med faktaspäckade ”föreläsningar” med ett så komprimerat innehåll att det krävs egna fördjupningar av både det ena och det andra för att behållningen ska bli maximal. Men man fascineras över författarens egen fascination. Och nog bibringas man som läsare en hel del kunskap om flora och fauna utmed Highway 1 och om historiska tilldragelser, kryddat med filosofiska referenser från Antikens tänkare.
Hur är det då med de mänskliga möten som äger rum under cykelfärden? Tyvärr blir det i knappaste laget när det gäller dessa – i synnerhet om man jämför med de talrika minnesporträtt ur den egna biografin som förekommer boken igenom. Men en person äger givetvis en alldeles egen lyskraft och det är Julia Butterfly Hill, den unga kvinna som tillbringade mer än två års tid (mellan 10 december 1997 och 18 december 1999) på 55 meters höjd i ett 1 500 år gammalt träd, kallat Luna. Det var en viktig och uppmärksammad miljöaktion för att värna och rädda redwoodträden från skövling av Pacific Timber Company. Miljöaktivisten Butterfly fick nödvändigt stöd under den långa ”trädkarantänen” av volontärer från aktivistgruppen Earth First.
Så det är sannerligen ingen tillfällighet att bokens pärm pryds av den voluminösa stubben efter ett fällt redwoodträd och att bokens undertitel lyder: I skuggan av höga träd. Dessa majestätiska barrträd, som helst växer i skugga, blir alltså inte bara väldigt gamla och mycket höga (de kan bli över 100 m) utan är dessutom virkesmässigt av hög kvalitet. Detta har gjort dem mycket åtråvärda som råvara och utsatta för ekonomisk exploatering. Men de träd och skogspartier som överlevt utgör också en stor möjlighet för turismen, gärna miljöanpassad som den Nalle Valtiala själv är en talesman för.
Lite väl omständligt
Det är en detaljrik och resonerande text som bjuds, vare sig det handlar om frukostintag på lämpliga övernattningsställen eller alla dessa minnen som vartannat kapitel berättar om. Ibland lite väl omständligt, till exempel: ”… tog jag lite vatten i en skopa från hinken som stod på en stol vid fönstret som vette mot norr i köket och hällde över borsten. Sen gick jag ut i gräset och borstade mina tänder. Men om detta skedde i vårt hem i Grankulla gick jag in på toaletten. Eller vänta! Om C borstat sina tänder med min borste borde jag redan ha gjort det, min vana i minst femtio år har nämligen varit att borsta tänderna före frukost, medan C gjorde det efter frukost. Å andra sidan kan förväxlingen ha skett på kvällen. Så kan det mycket väl ha förhållit sig.”
Det är förvisso ingen tandemcykel som Valtiala nyttjat under sin Kalifornientripp, men den bok som han sammanställt är en sorts tudelad tandembok, där vartannat avsnitt leder framåt mot redwoodskogen och vartannat bakåt i författarens minnesalbum. För mig som läsare ger den kaliforniska rapporteringen betydligt mer än de privata backspegelsavsnitten.
Det som skulle underlätta läsningen vore en karta med platser och sevärdheter från den amerikanska västkusten, men man kan inte begära allt!
Foto: Jerry John / Flickr
Nalle Valtiala: Semper betyder evighet. I skuggan av höga träd. Litorale, 2020.
