Änglar, finns dom? Fråga Wim Wenders (kanske också Peter Handke). Vill ni ta det korta formuläret, fråga mig, tel 040 765 9198 (privat). Jag kommer att svara att de tycks finnas. Om ni vill veta var jag har påträffat dem kommer jag att berätta att de har kommit in genom min dörr (som jag har gillrat med en klädhängare så att den inte ska slå igen) varje morgon under en längre tid, tillsammans med världen. De har naturligtvis en täckmantel. Täckmanteln kallas hemvård.
Hemvården, det visste åtminstone jag vad det var innan änglarna uppenbarade sig: eländenas elände, otillräckligheternas otillräcklighet, brådskornas brådska.
Sedan änglarna började droppa in har jag blivit tvungen att revidera min åsikt, eller rakt ut sagt: jag har insett att jag inte visste vad jag talade om. Och samtidigt börjat undra hur mycket av det jag talar om grundar sig på total och omedveten okunskap.
Änglarna började med att avisera sin ankomst per telefon. De hade namn som Henok, Yasmine, Onyakacha, Hamdi, men de kunde också heta Tiina, Juha-Matti och Bettina. Deras röster porlade, glittrade, kvillrade, sjöng när de talade om för mig att de var på väg och fyllde min coronaomgivning med förväntan. Deras skara tycktes vara otalig. Varje morgon kom det in en ny ängel genom min dörr. Varje morgon tittade världen in. Oftast handlade det om Afrika, men ibland kom det en finländare, en gång kom det till och med en finlandssvensk. Kvinnor och män i lika mått, kanske killarna var fler. Ett hade de gemensamt. De hade tid. En efter en förklarade de för mig att de fanns till just för mig. De hade tid att lyssna på mig, de hade tid att berätta, de hade tid att skratta, de hade tid att fråga om det ännu var någonting de kunde göra för mig.
De hade inte alltid haft tid att komma i tid. De skulle komma mellan 8 och 10 men ibland kunde klockan bli över 12 innan de dök upp. När snön hopade sig och backarna täcktes av blankis måste de lämna bilen och ta sig fram till fots den sista biten. De gånger det gick att köra ända fram hängde parkeringsböterna hotande över dem – här ska ingen vårdare tro att den är förmer än någon annan parkeringsförbrytare. Allt det här visste jag, ändå trodde jag på dem när de försäkrade att de hade tid. Att det var därför de fanns, för att hjälpa mig, för att göra mitt liv mer uthärdligt. Det hände faktiskt att de uttryckte det just så här klart och tydligt: Det är därför jag finns.
Jag visste naturligtvis också att de är underbetalda, det var säkert därför de aldrig tog upp ämnet själva.
De hade också tid att dela med sig av sig själva, av sitt liv, sitt land, sin kultur, sitt språk. Det kan ju hända att jag inte kommer att behöva det i första taget, men om jag igen skulle möta någon nandi (löparfolket i Kenya) kan jag säga kongoi om det blir orsak att tacka för något. Jag kan hälsa på människor från Zimbabwe, Kamerun, Nigeria, Ghana, Kongo på deras lokala hemspråk. Själva är de oftast nästan svindlande flerspråkiga. Förutom ett eller flera av de stora världsspråken talar de sitt eget hemspråk och en handfull andra lokala språk. Plus finska, ibland bättre än jag. Någon gång också svenska. Det var väl det enda jag kunde dela med mig av i gengäld. Delar av mitt språk.
En fråga som jag aldrig ställde: Hur kommer du så sent?
PS Ameseginalehugn är amhariska, som talas i Etiopien
