På skivan Assembly samlas ett urval av Joe Strummers solokarriär. Lukas Lundin skriver om en humanistisk och internationalistisk rock-ikon som vågade ställa krav på en bättre framtid.
En så visuell och attitydbaserad musikstil som punken är givetvis full av ikoniska bilder. The Ramones i sina läderjackor och jeans. En barbröstad och spastisk Iggy Pop. En morrande Johnny Rotten. För mig var det ändå bilden av Joe Strummer – frenetiskt telecastervevande, med Che Guevara-blick på framtiden och publiken – som avgjorde saken i tonåren. Trettio år för sent, menade nog vissa. Precis i rätt tid, menade jag.
Så här ett par år senare är jag redo att säga samma sak. I pandemins, den krisande kapitalismens och växande nationalismens tidevarv är The Clashs uppretade medmänsklighet om möjligt mer relevant än på 40 år. Med Joe Strummer som kapten och punken som ledstjärna är målet aldrig givet, men riktningen självklar: framåt. Här kan vi i alla fall inte stanna.
Det är alltså i precis rätt tid som Beatlen George Harrisons nyligen upplivade Dark Horse Records ger ut Assembly: en remastrad överblick av Strummers solomaterial. Höjdpunkter från The Clash-frontarens trettioåriga karriär blandas med välbevarade hemligheter och rariteter ur sångaren och gitarristens eget arkiv.
Som en röd tråd genom urvalet går den humanism och internationalism som präglade och utmärkte diplomatsonen Strummer (född John Graham Mellor) och hans musik redan på 1970-talet. Joe Strummer gjorde musik med och för, på grund av och tack vare människor. Som han själv tyckte om att uttrycka det, med sin lika karaktäristiska som svårplacerade accent: ”Without people, you’re nothing”.
Reggaerytmer och spanska gitarrer
Strummers talesätt illustreras fint av att bara en låt på hans efterlängtade solosamling har getts ut under eget namn: Love Kills, från soundtracket till Sid and Nancy (1986). Strummer var en utmärkt musiker som genom hela karriären omgav sig med andra utmärkta musiker. Utan att över huvud taget nedvärdera The Clash är det frågan om detta någonsin var lika tydligt som under hans tid med multiinstrumentalisterna i kompbandet The Mescaleros.
Strummers tre år med bandet, från 1999 fram till hans plötsliga och förtida död till följd av ett medfött hjärtfel, står också för den klart största delen av låturvalet på Assembly-. Elva av albumets 16 låtar är tagna från de tre studioalbum som bandet producerade kring millennieskiftet och urvalet gör det ojämna men ständigt progressiva bandets talang och mångsidighet rättvisa. En betydande del av skivomslaget går åt till att lista de trettiotal instrument som varit inblandade i produktionen av musiken – från klassiska rockinstrument till mer obskyra blås-, sträng- och klaverinstrument från världens alla hörn.
Med hjälp av olika typer av sång och ljudeffekter rör sig bandet och Strummer smidigt mellan musikstilar och världsdelar. Strummers livslånga intresse för Spanien och Latinamerika skiner tydligt igenom i den spanska rytmen och gitarrerna på ”Mondo Bongo” och melankoliska ”Sleepwalk” – det enda låtvalet från Strummers korta sejour med The Latino Rockabilly War.
Reggaerytmerna som bär fram bland annat ”Get Down Moses” och ”Coma Girl” ekar både av Karibien och, framför allt i det senare fallet, storhetsdagarna med The Clash. Också det halvlyckade elektroniska experimentet ”Yalla Yalla” fyller sin funktion, för att verkligen understryka Joe Strummer och The Mescaleros musikaliska bredd.
Punkränderna som aldrig gick ur
Lika mycket som Joe Strummers musik präglas av en stor internationalism, så präglas hans texter av solidaritet med människorna på den globala kapitalismens skuggsida. ”Johnny Appleseed” är en lågmält laddad kampsång för arbetare i globaliseringens skugga (If you’re after getting the honey / Then you don’t go killing all the bees), medan den bitande och apokalyptiska texten på ”Tony Adams” kunde vara skriven hösten 2020 (I’m waiting for the rays of the morning sun / Somebody tell me clearly, has the new world begun?).
Strummers akustiska cover på Bob Marleys ”Redemption Song”, inspelad kring millennieskiftet, är insiktsfullt rebellisk och visar att punk-ränderna aldrig gick ur helt. Det blir också tydligt på hans The Clash–covers, som står för det nygamla på Assembly. Den nyligen upphittade akustiska kassettinspelningen av James- Waynes bluesklassiker ”Junco Partner”, som The Clash spelade in redan 1980, är en av albumets höjdpunkter. De nya liveversionerna av ”I Fought the Law” och ”Rudie Can’t Fail”, inspelade tillsammans med The Mescaleros ett år innan Strummers död, hamrar hem budskapet med all önskvärd tydlighet.
Det är nämligen här någonstans som den största skillnaden mellan Joe Strummer och hans samtid ligger: i den beständiga övertygelsen, blicken som ständigt låg på framtiden. Medan Johnny Rotten och Sex Pistols sjöng om ”no future”, trodde Joe Strummer och hans The Clash inte bara på en bättre framtid – de vågade kräva den. Som Jakob Dylan skriver i albumets lineranteckningar så var Strummer kanske inte alltid medveten om den exakta destinationen, men han visste vilka frågor han behövde ställa för att komma dit.
Assembly är beviset på att han aldrig slutade ställa dem. Albumet erbjuder kanske inte mycket nytt för den redan frälsta, men är en utmärkt startpunkt för den som ännu inte har hittat till hela Joe Strummers låtskatt. Sorgligt nog tog hans världsresa slut halvvägs, i en tid då den där morgonsolens strålar var långt borta. Världen hade behövt mer av hans musik. Den var idealistisk, utan att vara naiv. Intellektuell, utan att vara elitistisk. Ständigt inkluderande, utan att någonsin glömma den där upproriska telecastervevande ynglingen – och var han kom ifrån.
Foto Mirrorpix / Alamy
Joe Strummer: Assembly.
Dark Horse Records, 2021.
