För ett par år sedan förverkligades min länge efterlängtade dröm om att ta skrivledigt för att skriva en bok om tystnader i arkiven. Arbetet inleddes under senhösten 2019 och jag såg framför mig ett år där dagarna i arkiven och på arbetsrummet skulle varvas med arkivrelaterade resor i Norge och i Sverige. Men så bröt coronapandemin ut, arkiven och gränserna stängdes, och mitt skrivande fick anpassa sig efter de begränsningar som året förde med sig. I stället för att tillbringa dagarna i de fysiska arkiven fick jag söka efter de queera spåren i böckerna, på nätet och i de digitala arkiven.
Det har talats mycket om det digitala språnget som pandemin har tvingat samhället, kultursektorn och stora delar av arbetslivet att ta. Om man vill se något positivt i coronaåret är det just detta. Genom att samhället och kulturinstitutionerna stängdes utvecklades nya digitala tjänster och genom dem blev kulturen paradoxalt nog potentiellt mer närvarande i våra liv hemma. Teatrar, museer, olika kulturhus, festivaler samt enskilda kulturaktörer utnyttjade kreativt olika digitala plattformer för att nå ut till publiken.
Plötsligt blev det möjligt att ta del av en föreställning, konsert eller kulturfestival i Berlin, Stockholm, New York, Enare eller Helsingfors från våra egna vardagsrum. Världen krympte och bortfallen av fysiska museibesök i vår närmiljö ersattes med virtuella rundturer i museer runtom i världen. Vi kunde inte besöka bokmässor, men vi kunde ändå ta del av strömmade samtal och författarbesök. Även om alla dessa digitala lösningar på intet sätt har kunnat kompensera de fysiska mötena, den närvarokänsla som en teaterföreställning innebär eller minglet på en bokmässa, har utvecklingen av de digitala tjänsterna ändå gjort att många av oss kunnat ta del av konst- och kulturupplevelser.
Det digitala språnget har i högsta grad varit ett demokratiseringsprojekt. Dels har regionala skillnader minskat genom att vi – om vi har haft tillgång till nätuppkoppling – har kunnat ta del av kulturutbud oberoende av bostadsort, dels har digitaliseringen i kombination med EU:s tillgänglighetsdirektiv gjort att många tidigare ofta försummade publikgrupper getts tillgång till olika tjänster. Att mycket av det digitala utbudet – inte minst till en början – dessutom var gratis har öppnat kultur- och konstfältet för personer i en svår ekonomisk situation.
Året innebar också en snabbspolning i digitaliseringen av vårt gemensamma kulturarv – ett arbete som inleddes på nationell nivå genom projektet Det nationella digitala biblioteket (2008–2017) och vars resultat den nationella databasen Finna är. Under året har bilder, tidningar, böcker och andra arkivhandlingar lagts ut på nätet som aldrig förr. Digitaliseringen av kulturen och kulturarvet har gjort att ”alla” lätt har fått tillgång till de skatter som arkiven innehåller och en möjlighet att använda materialet för eget bruk.
Under det gångna året har jag njutit av att botanisera bland det enorma ”fria”, digitaliserade material som hittas via Finna – alla dessa underbara bilder, tidningsartiklar och udda böcker från slutet av 1800-talet och sekelskiftet 1900! Med rätt terminologi har materialet varit rätt sökbart på ett sätt som fysiska arkiv sällan är. Men samtidigt har jag också fått påminna mig själv om att det jag hittar eller potentiellt kan hitta endast utgör en bråkdel av de (urval av) berättelser och livsöden som fyller våra arkiv. Digitaliseringen handlar alltid om val som bör problematiseras och synliggöras. Vilka bilder, vilket arkivmaterial, vilka berättelser samt vilka personers liv är det som anses vara tillräckligt viktiga att digitalisera?
Samtidigt som det digitala språnget har inneburit ett öppnande av konst- och kulturfältet är det viktigt att inte förblindas av den idealiserande retoriken kring digitaliseringen. Det är skäl att påminna om att digitala lösningar fortfarande inte är tillgängliga för alla. Alla har inte den apparatur eller den kunskap som användningen av de olika applikationer och digitala tjänster innebär, och alla digitala lösningar uppfyller inte EUs krav på tillgänglighet. En del av befolkningen, som tidigare varit aktiva konsumenter av digitala tjänster på biblioteken och i andra lågtröskellokaler, har dessutom under coronaåret fått allt svårare att ta del av tjänsterna, eftersom många lokaler varit stängda.
Hur vår vardag kommer att se ut i höst eller om ett år är svårt att veta, men säkert är att olika strömmade evenemang och webinarier samt distansmöten och hybridevenemang kommit för att stanna. Den nya tekniken möjliggör både konstnadseffektiva och ekologiska samt i många fall jämlika sätt att mötas och hålla kontakten. Olika strömmade lösningar gör att vi kan spara in pengar på resor och på så sätt styrs inte valet av talare eller mötesdeltagare av budgeten för resekostnader.
Risken med hybridevenemang är dock att man använder dem som ett sätt att spara in på tillgänglighetskostnader. Att man istället för att använda tillgängliga lokaler eller för att budgetera för resekostnader, erbjuder digital närvaro för en del av talarna och mötesdeltagarna. Samma gäller även kulturtjänster av olika slag. Genom strömmade föreställningar och textade och syntolkade inspelningar kan personer som har svårt att ta sig till teatern eller som har nedsatt hörsel eller syn njuta av teater, men strömmade teatertjänster får inte ersätta tillgänglighetslösningar i den fysiska teatern. Teater är fortfarande bäst på teatern och bör göras tillgänglig för alla – oberoende av funktionsvariation.
I det kommande återuppbyggnadsarbetet efter pandemin kommer konstens och kulturens roll att vara extra betydelsefull. Tyvärr har konst- och kultursektorn även varit det fält, som fått ta en av de hårdaste ekonomiska stötarna och de kommande nedskärningarna i statens kulturbudget gör inte framtidsutsikterna ljusare. Nu behövs en ny kulturpolitik samt ett ökat stöd även från privata fonder och finansiärer för att ge konst- och kulturfältet det stöd det behöver för att återhämta sig och för att även i framtiden vara öppet och tillgängligt för alla – också utanför det digitala.
