Fastän mängden asylsökande som kommer till Finland har trappats ner är det ändå svårt att få ett permanent uppehållstillstånd. Flyktingars ställning blir allt sämre på många håll och allmänheten vänder bort blicken.
Under den så kallade stora flyktingkrisen år 2015 flydde över en miljon människor sina hem över Medelhavet till Europa. Bara till Finland anlände 30 000 asylsökande. Det har gått sex år sedan flyktingkrisen var på allas läppar. Under dessa år har krisen inte försvunnit någonstans men mediernas intresse har minskat. Hur ser flyktingläget ut just nu i Finland, med en pågående pandemi och politiska förändringar?
Ny Tid talar med aktivisten Sunniva Drake och PR-chefen för Finlands Flyktinghjälp Katja Mannerström för att få en översikt över läget just nu. De båda instämmer i att det existerar en negativ trend i Finland och i hela Europa som försvårar möjligheten att få uppehållstillstånd.
– Attityden är negativ redan från första intervjun med Migrationsverket, säger Drake.
Under de senaste tolv månaderna har det kommit 3 940 asylansökningar till Finland. Av dessa fick drygt hälften, det vill säga 1 831, positiva beslut, vilket främst betyder ett uppehållstillstånd av något slag. Utöver detta kom det 850 kvotflyktingar till Finland. Kvotflyktingar placeras inte på en flyktingförläggning utan flyttas direkt till en kommun där de lokala närings-, trafik- och miljöcentralerna hjälper dem.
De största grupperna av asylsökande kommer från Afghanistan, Irak och Somalia. Dessa tre länder ansåg Finland år 2016 som ”säkra länder” vilket betyder att det anses vara tryggt för flyktingar att återvända till respektive land. Det har försvårat möjligheten för människor ur dessa nationaliteter att få uppehållstillstånd i Finland. Enligt det globala fredsindexet från 2019, som mäts årligen av Institutet för ekonomi och fred, är Afghanistan det farligaste landet i världen.
På grund av coronaviruset har Migrationsverket möjliggjort tillfälliga uppehållstillstånd till flyktingar. De kan dock anses som en liten tröst med tanke på att slutdatumet alltid finns och då måste man få ett annat uppehållstillstånd för att inte bli papperslös.
”Integration handlar om växelverkan”
Att söka asyl är en lång och krånglig process. Den långsamma finska byråkratin underlättar inte situationen. Något som på migrationsverkets hemsidor verkar handla om några månader, kan i verkligheten ta upp till flera år. Förordningar om att förkorta tidsfristen för att överklaga beslut och försvåra rätten till juridisk hjälp har skapats efter den stora flyktingkrisen år 2015. Varför verkar det vara så svårt att få uppehållstillstånd i Finland?
– Flyktingarna har höga förväntningar då de kommer till Finland men blir ofta besvikna och ledsna då de förstår hur svår processen är, säger Katja Mannerström.
För en flykting är det vardag att undra om man någonsin kommer att se sin familj eller få jobba mer.
– Det är jobbigt för en människa att klara sig igenom systemet. Flyktingar ses inte som pålitliga och alla deras motiv ifrågasätts, säger Sunniva Drake.
Enligt Drake finns det för mycket systematiska problem i Finlands flyktingpolitik. Väntetiderna är för långa och komplicerade, men det främsta problemet ligger i den negativa attityden. Finlands flyktingpolitik kan anses vara sträng i jämförelse med exempelvis grannlandet Sverige som tar in ungefär dubbelt så många asylsökande om året.
– Vi är inte ett integrerande samhälle. Efter permanent uppehållstillstånd får flyktingar ett tre års integrationsprogram men det räcker sällan. Integrationen måste finnas bättre till hands för vuxna. Människor som har tid för människor, säger Drake.
Enligt Drake vore det idealt om flyktingar fick arbete i Finland för att sedan lära sig språket och integreras i kulturen. Just nu är det väldigt svårt för flyktingar med ”utländska namn” att få jobb, och därför kunde en förändring på arbetsmarknaden åstadkomma integration för nya flyktingar.
– Om du får ett sådant grepp i kulturen att du får ett arbete har du alla möjligheter att stegvis integreras. Av de som kom år 2015 har den lilla delen som direkt fått jobb klarat sig allra bäst, säger Drake.
Integration anses alltid som det viktigaste då man pratar om hur en invandrare ska klara sig i ett främmande land. Enligt Mannerström har integrationen lyckats bra i Finland. Problemet ligger ofta i att man ser på saken för ensidigt.
– Att invandrare inte får jobb är inte enbart deras eget fel. Integration handlar om växelverkan. Det handlar inte bara om att de ska anpassa sig utan också om att det ska ske en anpassning i hela samhället, säger Mannerström.
Tio år av försämringar
– Asylpolitiken fungerar som en spelpjäs för politiker då en sittande regering inte har samma vision som den tidigare regeringen, säger Mannerström då vi går in på varför förhållandena ständigt förändras för asylsökande.
Eftersom varje regering vill göra förändringar i asylpolitiken har situationen blivit osäker för dem som flytt till Finland. Exempelvis ger Finland inte längre uppehållstillstånd för humanitärt skydd. Det betyder att det humanitära skyddet kan berövas en flykting som tidigare redan fått det. Asylsökande får stå ut med en ständig osäkerhet eftersom en säker plats kan försvinna på grund av nya politiska beslut som fattas. Även familjeåterföreningar har försvårats till en sådan grad att de nästan inte är möjliga längre.
– Det finns en negativ trend i hela Europa där man tävlar om vem som gör omständigheterna värst för flyktingar, säger Mannerström.
Finland är tyvärr en del av den europeiska ”kapplöpningen mot botten” och tar ofta modell av andra stater i Europa.
– Människor är papperslösa, hopplösa, hemlösa och har inga rättigheter. Ibland önskar man att Finland kunde vara landet som räcker upp handen och säger: Var är de mänskliga rättigheterna? säger Mannerström.
Vad kan vi göra?
På grund av de politiska och byråkratiska belsut som görs förändras flyktingarnas vardag ofta. Människor blir tvungna att vänta flera år på beslut från Migrationsverket samtidigt som pandemin försvårar deltagande i integrerande aktiviteter. Främlingspass beviljas inte, uppehållstillstånd kan inte längre sökas för humanitärt skydd och familjeåterförening görs allt svårare. Att de har flytt från sina hem och från sina familjer och sedan inte får jobba, studera eller göra något annat än vänta har lett till att asylsökande har förlorat hoppet.
Invandring och behovet av skydd i säkra länder kommer alltid att finnas. Stora grupper av unga människor som gärna skulle arbeta kunde vara en räddande faktor när man beaktar den allt äldre europeiska befolkningen.
– Allt är politiskt. Det finns ingen flexibilitet när det gäller människors öden, säger Sunniva Drake.
Då jag frågar Katja Mannerström vad som kunde göras på individnivå säger hon:
– Finländarna har glömt flyktingkrisen. Förut talades det mer om det då medier och samhället satte mer press på situationen. Fast krisen inte ens är här och vi inte ens ser krisen ska vi inte glömma att det existerar en flyktingkris hela tiden, säger Mannerström.
