Det hjälps inte: mitt huvud är fullt av frågor som ansluter sig till lokalpolitiken, det finns mycket att reflektera över, både före och efter valet.
När du läser detta är kommunalvalet historia. Vi makulerar valreklam, gömmer en låda med outdelade pennor med kandidaternas namn, och som kandidat gläds man över att slippa se sin egen nuna med huvudet lätt på sned – åter igen endast snäppet bättre än passfotot – och årets nummer i nedre hörnet till höger. Om en vecka minns ingen att det varit val förutom de närmast sörjande som till hösten sätter sig på angiven plats i fullmäktige och i de nämnder och sektioner som delats ut efter förhandlingar grupperna och partierna emellan.
Den tidvis väldigt tafatta valrörelsen har knappast förvånat någon. Social- och hälsovården brukar normalt ge upphov till en vildvuxen flora av valteman men i och med att social- och hälsovårdsreformen är på slutrakan och landskapen tar över 2022 är grogrunden inte lika frodig som tidigare. Utbildningen är efter detta den största biten i kommunernas verksamhet men som varje kommunpolitiker vet är det ett svårnavigerat fält, speciellt i de tider när många kommuner tampas med ett sviktande elevunderlag och ingrepp i skolnätet står för dörren. Rent ut sagt vet alla som varit med ett tag att det är att skjuta sig i foten att uttala sig i de frågorna.
Det är viktiga frågor som man måste fatta beslut i, besluten är ofta ett resultat av kompromisser och oberoende om det går som man önskar eller inte, så har man ansvar för dem. Och man ska kunna redogöra för hur man kommit fram till dem.
Då är det tur att Sanna Marin äter frukost. Nej, jag tänker inte beröra detta desto mer, men symptomatiskt att just detta vinglar in i alla nyhetsmedier, sociala dito och insändarsidor i lokalpressen på ett sätt som får en att tro att inget viktigare finns att fördela spaltmeter på i republiken Finland. Detta är också historia och vid det här laget har säkert a) någon influencer köpt nya sandaler b) en tidigare minister på högerkanten målat sitt utedass vid sommarstugan c) Donald Trump övertygat sina anhängare om att han utan större manövrar kommer att återinstalleras i augusti.
Det är lätt att bli både ironisk och cynisk men i praktiken är detta ingen framkomlig väg. Faktum är att val intresserar en del av oss mera och andra mindre. Samma sak är det med de frågor som lyfts fram av kandidaterna och partierna. Varje gång ställer man sig frågan om vad som är viktigt, på riktigt, för både dem som ställer upp i våra val och de som röstar. Ett sjunkande valdeltagande oroar, de retoriska figurerna tröttar ut, svårigheten att engagera nya kandidater känns ibland tröstlös. Ändå är kommunalvalet det val som står en närmast i vardagen, där ett fåtal röster kan vara avgörande och den som röstar verkligen har en möjlighet att komma kandidaterna nära.
I Österbottens tidning (4.6.2021) skrev redaktören Kenneth Myntti en ledare under rubriken ”Tystnadskulturen i Jakobstad av ondo – angelägna frågor borde få svar”. Kängan riktas mot stadens majoritetsparti SFP men själva frågeställningen är knappast något som Jakobstad är ensamt om. Alla kommuner med ett stort parti känner till konstellationerna: i offentligheten diskuteras sällan hur man resonerat sig fram till ett beslut, det sker i den egna gruppen, bakom slutna dörrar och oftast känner man inget behov av att redogöra hur och varför.
Mynttis ledare handlar om att tidningens insändarspalter fylls några månader innan valet, medan politikerna mellan valen sällan har något att berätta. En hel del frågor som kommunens invånare kanske vill ha svar på luftas inte, ofta på grund av att de är komplicerade och svåra att svara på.
En intressant fråga som dykt upp är frågan om insyn i det kommunala beslutsfattandet, insyn i vad som händer i de kommunalt ägda bolagen, aktiebolagslagen och dess brister. Här gäller det främst den fiskodling som nu alldeles i dagarna startat utanför vår kust utanför Larsmo och Jakobstad, där Jakobstads hamn kommer att vara platsen där fisken senare tas upp och slaktas. Tillståndet för fiskodlingen har getts av Regionförvaltningsverket och Jakobstads hamn Ab hyr ut ett område till Ekofish Ab som driver fiskodlingen.
Detta i korthet, många vändningar i processen har skådats och det är inte klart ännu, NTM-centralen i Södra Österbotten meddelar den 6.5.2021 att den söker ändring i innehållet i tillståndet för fiskodlingen utanför Larsmo och Jakobstad.
I en tillfällig nämnd som tillsattes av stadsfullmäktige under vintern 2019–2020 undersöktes huruvida det var rätt av Jakobstads Hamn AB (ett bolag som ägs till 100 procent av staden Jakobstad) att hyra ut området, och på så sätt i praktiken möjliggöra verksamheten, utan att informera till exempel stadsstyrelsen.
Jag satt med i nämnden och vi kunde konstatera att med den aktiebolagslag vi har i Finland (som inte skiljer mellan privata och kommunala aktiebolag, något som tidigare radioredaktören Kjell Wikman bland annat kontaterat en insändare om i ÖT) och med den koncernstyrning vi har i Jakobstad så har inget formellt eller juridiskt fel begåtts. Vilket inte betyder att allt är frid och fröjd. Vi har fortfarande en fiskodling och trots både legitima frågor och protester kring detta är möjligheterna att påverka små, både för vanliga invånare och politiker.
Ingen som är uppställd för SFP har velat uttala sig i frågan, konstaterar Myntti. Enskilda insändare har också efterlyst kandidaternas ståndpunkt i frågan. Få representanter för andra partier har velat säga var de står.
Astrid Nikula som kandiderade för socialdemokraterna – också tidigare journalist – konstaterade att det finns ett demokratiunderskott här. Det är inte svårt att hålla med. Frågorna lyder: var möts väljare och kandidater? Var möts kandidaterna från olika partier i diskussion? Hur fungerar rollfördelningen mellan tjänstemän och förtroendevalda i praktiken?
Och: vilka frågor diskuteras inte?
PS: jag hör till dem som inte vill ha en fiskodling.
