Föreställ er följande situation. Ni vill köpa en ny bil som kostar 30 000 euro, och bilaffären erbjuder er ett lån för hela köpesumman till negativ ränta. Vilket i klartext betyder att ni betalar tillbaka endast… låt oss säga 29 990. Men det duger ju inte, i stället väljer ni att finansiera bilköpet genom att sälja aktier för samma belopp, trots att aktierna ger en årlig avkastning på 10 procent.
Låter det som en bra deal? Nej, jag tänkte väl det också. Ändå är det precis vad somliga inom centern föreslår just nu: att man borde sälja statens egendom i stället för att ta mer lån. Detta alltså trots att finska staten just nu betalar en negativ ränta på sina lån, vilket betyder att vi så att säga får betalt för att låna pengar. Och oppositionen, som försöker höja sin profil genom att förespråka en ”ansvarsfull” ekonomisk politik, hejar naturligtvis ljudligt från avbytarbänken.
Bakom det här absurda tänkesättet döljer sig den i det närmaste tvångsneurotiska aversion mot statlig skuldsättning som så länge styrt den ekonomiska politiken i vårt land. Om staten skuldsätter sig betyder det, enligt dem som förespråkar strikt disciplin inom den ekonomiska politiken, att vi lever på kommande generationers bekostnad. Det här är onekligen en stark och känslomässigt laddad metafor: vem av oss vill väl vara så elak och gemen, att hen lämnar en enorm skuld till sina barn och barnbarn?
Som så många andra enkla och lättbegripliga metaforer är också den här ändå direkt vilseledande. Den bygger nämligen på den felaktiga uppfattningen, att bistra herrar (för det är vanligen just herrar i de här sammanhangen) inom en nära framtid kommer att knacka på dörren hos varje finländsk familj och be män, kvinnor och barn att hosta upp sin andel av den finländska statsskulden. Men nu är det ju inte riktigt så saker och ting fungerar i verkligheten.
Det är nämligen ytterst ovanligt att ett land betalar tillbaka sin statsskuld. Norge, med sina oljemiljarder, har kommit mycket nära, men det är helt klart ett undantagsfall. Det normala förfarandet är att staten – som det heter på finansmarknadsspråk – rullar över sina skulder, det vill säga betalar tillbaka gamla lån genom att ta nya lån. Det här kan möjligen låta lättsinnigt eller till och med ansvarslöst, men så länge räntan på statsskulden är lägre än den ekonomiska tillväxten innebär det ingen belastning vare sig för nuvarande eller kommande generationer. Även om den finländska statsskulden har vuxit kraftigt under det senaste decenniet har statens ränteutgifter faktiskt sjunkit i och med att Finland, alla marknadsfundamentalistiska domedagsprofetior till trots, fortfarande är ett av de minst skuldsatta euroländerna.
Att den finländska staten har ökat sin upplåning rejält under det senaste året är således inget att förlora sin nattsömn över. Det hade varit oändligt mycket värre om vi inte hade valt att stöda vår vacklande coronaekonomi med lånade pengar.
