Plockbord med dignande referenser och författarjag

av Mathilda Larsson

I Ta plats är Åsa Stenwall både forskare och lustläsare. Mathilda Larsson har läst en bok som gör intressanta kopplingar, men djupare analys kunde ha varit på sin plats .

Man iklär sig en plats, trär på sig en karta” citerar Åsa Stenwall författaren ­Catharina Gripenberg och ringar på så sätt in tematiken i Ta plats – Om skrivande, hemhörighet och sökandet efter jagets källor. Platsen är inte bara att geografiskt höra hemma, utan också ett sätt att våga ta för sig, ta roller, göra utrymme för sig själv i skrivandet.

Essäerna i skrivkursläraren, litteraturforskaren och kritikern Stenwalls sjunde bok pendlar, som hon själv skriver i förordet: ”mellan förr och nu, här och där, mellan vitt skilda berättelser om social anpassning och jagets sökande efter ’sig själv’”. Perspektivet är alltså brett. I sin tidigare produktion har hon tematiskt bland annat intresserat sig för kvinnlighet, manlighet och just platsens betydelse i finlandssvensk litteratur och de här tematiska stråken finns tydligt med också i Ta plats.

Mellanperspektiv

Grovt taget är boken indelad i tre tematiska helheter, med mellankapitel som utgörs av Stenwalls personligare texter; utdrag ur hennes och hennes bortgångne fars gamla dagböcker, minnen och iakttagelser från barndomens Österbotten. Författarskapen hon tar spjärn mot är ibland oväntade, men bildar just därför en levande helhet. I de två första delarna närläser hon de österbottniska författarna Peter SandströmsRaoul J. Granqvists, Catharina Gripenbergs och Karin Erlandssons verk, med utgångspunkt i manlighet och kvinnlighet. Den sista delen tar sig däremot ut i världen och undersöker självbiografiskt skrivande genom författarskap som franska Nathalie Sarraute, svenska ­Agneta Pleijel och brittiska ­Edmund de Waal. Här är kapitlen kortare och förhållningssättet mer allmänt, ibland nästan svepande.

Stenwall tar en position någonstans mellan forskaren och lustläsaren då hon närmar sig de utvalda böckerna och författarskapen. Hon tar upp hur läsningen känns och vad den väcker för tankar, som med Agneta Pleijels självbiografiska romaner: ”Varför har jag just i dessa böcker en särskild känsla av att som läsare bli betrodd, anförtrodd hemligheter som äntligen skrivs ut? […] Som om jag samtidigt återupplever mitt eget könsblivande, min ungdom och mina studieår genom att läsa hennes ord, ja leva dem mera än läsa.” Förhållningssättet är personligt och kommer stundvis nära inpå, men i nästa mening är forskarblicken snabbt där igen och fokuserar in på Pleijels författarskap. Det här mellanperspektivet fungerar till största del bra och är befriande långt från det tillrättalagda akademiska skrivandet. Men jag får också känslan av att Stenwall kunnat sätta ännu mer på spel och ta steget längre ut i de personliga partierna.

Böckerna och författarskapen blir nämligen ofta till ett slags bollplank, men flera gånger är det som om bollen inte riktigt kommer tillbaka, utan stannar i den andra ändan. Stenwall introducerar läsaren artigt och täckande till de olika författarskapen, citerar flitigt och återger händelseförlopp och strategier i böckerna som behandlas. Men flera gånger märker jag mig sakna en djupare analys eller att Stenwalls eget förhållningssätt tydligare fick komma fram. Ibland är det som om författarskapen Stenwall samtalar med blir lite för buffliga och högljudda, en släkting som fabulerar och glömmer den andre i samtalet – helt enkelt tar för mycket plats.

Nyfiken eftertanke

I de flesta fall håller Stenwall ändå sina samtalsparter i styr, bristerna är kanske synligast i de kortare kapitlen som behandlar självbiografiskt och biografiskt skrivande. Här smyger sig också vissa mer eller mindre självklara observationer in. Till exempel i samband med behandlingen av skrivande och skrivkurser – ett redan från början svårt tema att säga någonting nytt om med tanke på den myriad av skrivhandböcker och -kurser som finns – märker jag mig bli otålig. Här är det som om Stenwalls pedagogiska förhållningssätt kommer in och jag känner ett visst motstånd mot tipsen och råden (om de positiva effekterna av) att skriva självbiografiskt som läsaren ges.

Överlag är ändå Stenwalls sätt att plocka fram olika källor, forskare och angränsande författarskap till det hon analyserar imponerande. Referenserna och citaten kommer stundvis tätt i texten – det kan snabbt refereras från Catharina Gripenberg, till Edith Södergran, till H. C. Andersen­ och Solveig von Schoultz – men referenserna blir aldrig svårlästa eller citat bara för citatens skull, utan tvärtom känns de otvungna och belyser väl det som behandlas. Som läsare känner jag mig hela tiden trygg i Stenwalls sätt att foga samman tankarna och idéerna till en förståelig helhet.

Stenwall skriver med nyfikenhet och eftertanke, och har en tydlig stil med viss poetisk klang (som ibland nog nästan kan gränsa till det maneriska) och det är lätt att följa med i resonemangen. Tilltalet är förtroligt och skiftar ibland över till ett ”vi” som verkar referera till Stenwalls egen åldersgrupp och som jag personligen kan ha svårt att känna igen mig i (som till exempel, ”Jag tror att vi alla har erfarenheter av olika slags bilfärder […] Förskräckliga bilfärder med skrikande barn i baksätet”). Men trots allt är de här partierna marginella.

I Ta plats låter Stenwall den ström av associationer, minnen, känslor och tankar som både läsandet och skrivandet kan innebära få plats. Formmässigt och tematiskt bågnar boken åt många håll, men speglar på det sättet också skrivandet och läsandet som praktik. Blandningen av egna erfarenheter och andras författarskap blir ett sätt att undersöka hur ett jag kan ta plats i världen.

Åsa Stenwall:
Ta plats – Om skrivande, hemhörighet och sökandet efter jagets källor.
Scriptum, 2021.

Lämna en kommentar

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.