I Ny Tid 4/2021 skriver Axel Vikström en kolumn om begreppet ’frihetskapital’ som hans nätbank försöker sälja åt honom. Han berättar också om rörelsen FIRE (Financial Independence, Retire Early) som siktar till ekonomiskt oberoende och tidig pension.
Yle Vega har med podden ”Spargrisen och Snålmannen” gett utrymme för en stickling av denna rörelse. I den lär två drygt trettioåriga framgångsrika män ut hur man skall spara och investera pengar med målet att vid drygt 40 års ålder kunna gå i pension och leva på kapitalets avkastning.
Podden motsvarar sajten Rika tillsammans i Sverige. Den blev, liksom den finländska varianten, kritiserad för att vara ideologisk.
Så kan man se det. Programmen lockar till ekonomisk samhällsanalys utgående från Friedrich von Hayeks frihetsideal och hans meningsmotståndares, John Maynard Keynes syn på statens samhälleliga ansvar. Man kan också gå till filosofen John Rawls moralbegrepp och ställa det mot Robert Nozicks försvar av de rikas fria rätt att använda sina pengar.
Kvasifilosofen Ayn Rand kan jag inte ta på allvar.
Om sådant har jag skrivit i tidigare kolumner i Ny Tid. I dag, när jag snart fyller 86, intresserar jag mig mera för just det individualistiska perspektiv som anläggs i de svenska och finska hyllningarna av rikedom. Det tänkesätt som under senare hälften av mitt liv har dominerat världens tidsanda.
Det är Spargrisens och Snålmannens perspektiv, med sin ungdom och tidens melodi som ursäkt. De har inte ännu kommit till den ålder där man enligt Claes Andersson (se biografin Ett nyfiket sinne) kan överblicka sitt liv: ”Hur vi anpassar oss till åldrandet och accepterar de förändringar sjukdomar och åldrandet för med sig beror enligt honom i hög grad hur vi upplever att vi lyckats i livet”.
Det tidsperspektivet uppfattar inte de som siktar på en pensionering vid 40 års ålder.
När jag jobbade som pressattaché vid Finlands ambassad i Stockholm på sextiotalet blev jag bjuden på lunch av en ung amerikan. Han hade vid drygt 30 års ålder tjänat så mycket pengar i bilbranschen att han var ekonomiskt oberoende för resten av sitt liv.
Nu berättade han att han reste runt världen för att hitta en mening med detta liv. Jag var själv i samma ålder och kunde inte hjälpa honom. Meningen med mitt eget liv var mitt jobb och min familj.
Jag befann mig i ungefär samma situation som Spargisen och Snålmannen.
Inte för att jag siktade på att bli pensionerad vid 40 utan för att jag måste betala bostadslån som på den tiden krävde full återbetalning inom fem år.
Jag hade ingen tanke på att jag år 2021 skulle filosofera om hur jag lyckats i livet. Men jag gillade mitt jobb och åstundade inte att bli pensionerad vid 40.
Ändå kan jag tänka mig att jag offrade några områden i min personliga utveckling på arbetets altare.
Jag hade blivit en skickligare bridgespelare om jag hade börjat tidigare. Jag skulle kanske kunna leverera en skruvad andra serve i tennis. Jag kunde kanske njuta mera av klassisk musik och rentav ha lärt mig förstå modern konst.
Jag kunde också ha gått snabbare framåt i mitt livslånga projekt att lära mig läsa. Tack vare ett långt liv har jag ändå hunnit fram till Henry James The Portrait of a Lady och George Eliots Middlemarch. Den har jag plockat från min hustru Pearls bokhylla, och hittat hennes förebild i hjältinnan Dorothea Brooke.
Jag kunde ha varit en bättre förebild för mina barn.
Jag åldrades obildad, men blev ändå ingen filisté. Om jag på en middag placerades bredvid en kultiverad dam som Jutta Zilliacus kunde jag, i motsats till många bordskavaljerer, tala också om annat än hur jag samlat mina pengar.
Lyckligtvis var det inte så att jag lärde mina barn samla pengar på hög, vilket FIRE ser som ett mått på att lyckas i livet.
Den formen av framgång har blivit mera utpräglad, om också inte mera utbredd, under de senaste årtiondenas själviska tidsanda.
Ännu omkring 2010 motsvarade de amerikanska miljardärernas sammanlagda förmögenhet 10 procent av BNP. Fem år senare var siffran 15 procent och i fjol 20 procent.
Av de amerikanska miljardärerna hade bara en fjärdedel ärvt sina förmögenhter av föräldrar som varit Spargrisar eller Snålmän. I Tyskland, Frankrike och Sverige var däremot mer än 60 procent av miljardförmögenheterna ärvda.
År 2016 hade USA:s tre rikaste familjer – Gates, Bezos och Buffet – större gemensam förmögenhet än den fattigaste hälften av alla amerikanska familjer tillsammans.
Ryssland är i en klass för sig med rika arvingar, men Sverige kommer inte långt efter. Under de senaste fem åren har Sveriges antal miljardärer ökat från 21 till 40 – tio ploppade upp i fjol. Deras andel av BNP ökade under ett halvt decennium från 20 till nästan 30 procent.
Den här utvecklingen ger ytterligare ett motiv åt medlemmarna i FIRE, dem som blir rika tillsammans. Förmögenheterna kan ges i arv åt barnen, en alldeles mänsklig strävan. Det för oss tillbaka till den stora bilden.
Pengarna kan användas för att köpa privilegier för kommande generationer. Som utbildning i konsten att samla pengar och möjligheter att köpa den yppersta sjukvården. Detta som tillägg till de njutningar i livet som återstår efter att numismatikerna spolierat tiden för sin personliga utveckling.
Det som arvlåtarna försummar att inse är att de samtidigt ger i arv också något annat åt sina efterkommande. Nämligen människor och samhällsklasser som kan känna sig förfördelade. De kommer att göra allt som står i deras makt för att ta ifrån arvingarna deras pengar och de privilegier som deras förfäder strävat så hårt för att ge dem.
Det som John Rawls egentligen sade åt spargrisen var ”SE UPP FÖR VARGEN”.
