Den finländska miljörörelsen har radikaliserats

av Rakel Similä

Hur ser miljörörelsen i Finland ut idag? Vilka är dess särdrag och inre spänningar? Och på vilket sätt hänger demokrati ihop med olydnad? Rakel Similä undersöker en växande folkrörelse med ettrig energi.

Plötsligt står de alla bakom samma mål: bolagschefer, borgerliga politiker och ekoanarkister. De vill rädda världen.

Klimatforskarnas och miljöaktivisternas budskap om att något måste förändras ifall vi inte vill underminera villkoren för våra liv har gått hem. Det offentliga samtalet kryllar av termer såsom hållbarhet och grön omställning, den ena visionen är mer storslagen än den andra.

Men ord är billiga. Samtidigt som vi har en självutnämnd klimatregering och företag som siktar på ”nollutsläpp”, öppnar Fortum en stenkolsfabrik i Tyskland och 2020 var det varmaste uppmätta året. Varje dag dör ett dussin arter ut. Hur är det då tänkt att man ska navigera i denna språkdjungel, där alla verkar se samma ändstation men föreslå olika vägar? På vilket sätt övergår man från symboler till materia, och vad kan man göra med ord för att de ska leda till handling?

Schweizisk fängelsecell

För två år sedan befann sig Teemu Vaarakallio i en schweizisk fängelsecell. Efter att ha satt sig ned framför en finansbank, blev han bortburen och inlåst av inte så välvilliga myndigheter. Här kunde man anspela på det typiska David och Goljat-narrativet, där en liten godhjärtad aktivist ställs mot väggen av internationella bankjättar. Det vore dock oärligt. För Vaarakallio var inte ensam. Både fysiskt och själsligt tillhörde han en gemenskap: under aktionen, i fängelset och väl tillbaka hemma i Finland. Och likt andra medborgarrörelser är miljörörelsen större än sina enskilda medlemmar. Det är det som är själva poängen.

I Schweiz föddes idén om en bok som skulle fånga just denna synergi. Resultatet blev Viimeinen siirto, en samling essäer skrivna av representanter för olika fåror av den finländska miljörörelsen. Ämnena varierar från allt mellan skolstrejker till akademisk forskning och djupekologi.

– Texten är ett slags dokumentation av den verklighet vi gemensamt byggt upp, säger Vaarakallio till Ny Tid.

Miljörörelsens vågor

Sprungen ur 1800-talets nationalromantik och Nordenskjöldska naturparker, är dagens finska miljörörelse svår att skilja från dess internationella gelikar. Vi är bundna vid samma marknad, samma plattformar och samma atmosfär. Det skulle vara dumt att inte samarbeta.

Ända sedan Rachel Carsons fåglar tystnade på 1960-talet har den miljöinriktade samhällsaktiviteten pendlat i styrka. Man kan jämföra det med en vågrörelse. Samma hav, men skilda toppar.

Den nuvarande vågen kan sägas ha fötts i och med IPCC:s rapport år 2018. Flera av skribenterna i Viimeinen siirto nämner denna publicering av Förenta Nationernas klimatpanel som ett slags väckarklocka för att aktivera sig. Den typ av konsensus inom forskarkåren som rapporten förde fram är ovanlig, särskilt eftersom den innehåller ett framtidsscenario som påminner om en undergång.

Kanske undergången ändå inte liknar den bibliska apokalyps vi föreställer oss, i varje fall inte här i Norden. Kanske sker undergången redan, men någon annanstans, bortom vårt sikte. Det är nog det som är det stora kruxet för miljörörelsen här i Finland. I en global värld där ansvaret skyfflats undan och den största förstörelsen inte sker på vår egna bakgård har den stora allmänheten inte känt ett behov av mobilisering. Finland vinner fortfarande på fossilkapitalismen.

– Det är därför som vi nordbor måste vara särskilt noggranna med att verkligen arbeta för en rättvis omställning, menar Amos Wallgren. Wallgren är en annan av de klimataktivister som tillfångatogs i Schweiz, och har bidragit till Viimeinen siirto med en essä om den globala klimaträttvisan. Han menar att nya lokala världar föds jämt och ständigt, så länge vi utmanar den rådande förödelsens påstådda nödvändighet. Detta även i Finland, där man efter år 2018 sett ett uppsving av miljömedveten medborgerlig aktivitet.

Den breda majoriteten

Janne I. Hukkinen, professor i miljö-politik, kan anses representera en mera traditionell infallsvinkel i frågan. Även han tycker som Wallgren. Miljörörelsen bultar av ny aktivistisk energi. Grupper såsom Extinction Rebellions finska falang Elokapina samt Fridays For Future har bidragit med konkret civil olydnad och massdemonstrationer. Det viktigaste enligt Hukkinen är ändå hur dessa handlingar erhållit en allt större folklig legitimitet under de senaste åren. I jämförelse med åttiotalets Koijärvirörelse stämplas aktivisterna inte längre som extrema och kufiska. De stora massorna har drabbats av samma oro inför framtiden.

Detta kan jämföras med ett exempel från historien. Filosofen Immanuel Kant menade att det inte var själva händelsen som gjorde den franska revolutionen storartad, istället var det folkets reaktion på den. Att de personer som inte deltagit i störtandet förhöll sig entusiastiska till förändringen såg han som ett avslöjande av en högre moralisk medvetenhet. Kanske kunde den breda majoritetens syn på klimataktivisters civila olydnad uppfattas i liknande termer. Istället för att exakt alla skulle behöva ställa sina kroppar i vägen för fossilkapitalismen, kan det räcka med ett tillräckligt stort passivt godkännande av dessa handlingar.

Radikalare demokrati?

Både Vaarakallio och Wallgren vill ändå i sitt arbete försöka ifrågasätta denna majoritetens passivitet. Den parlamentariska politikens sedvanliga uppdelning i väljare och valda alienerar, menar Vaarakallio, befolkningen från sina handlingsmöjligheter.

– I dagsläget är vi som medborgare inte vana att se samhället som vårt eget att förändra, säger Vaarakallio. I en individcentrerad värld läggs krutet även i politiken på den enskilda personen. Det är lätt hänt att farhågor gällande karriär och status får en att ducka för de knepiga, men avgörande besluten. De folkvalda politikerna har inte heller alltid den makt de intalar sig ha, utan tvingas böja sig för internationella kapitalströmmar.

Vaarakallio tror själv på en radikal form av demokrati. Som konkreta förslag nämner han en begränsning av riksdagsledamöternas perioder, en omfördelning av makten från stat till kommun och att erbjuda arbetarna en möjlighet att äga sin egen arbetsplats. Att skapa ett samhälle där makten rör sig nedifrån upp, och inte tvärtom.

Frågor bortom vetenskaplig expertis

Civil olydnad och icke-parlamentariska rörelser har genom tiderna fungerat som ingångar till kollektivt aktörskap, där människor får större makt över sina egna liv. De är både materiella och symboliska. Filosofen och statsvetaren Jürgen Habermas skrev in den civila olydnaden som ett legitimt sätt för medborgarna att delta i en liberal demokrati. Snarare än att hota folkstyret, är den ett tillägg till det. Den erbjuder en möjlighet för varenda en att utöva kommunikativ makt i offentligheten.

– Det offentliga rummet kunde och borde kanske vara en plats för att diskutera moralfrågor och värderingar. Men det tycks vara svårt att inleda ett samtal om moral idag utan att stämplas som flummig, säger Wallgren.

I grund och botten är det precis detta politik är: en konflikt mellan värderingar, en uppdelning i vänner och fiender.

Idag anser många att politiken ändå ska vara evidensbaserad, och även miljöaktivister rekommenderar alla att lyssna på vetenskapen. Men tänk om det inte är en fråga för vetenskapen att lösa? Det är inte specialiserade experters roll att ställa upp våra mål inför framtiden, även om de kan bidra med redskap för förändring. Det är vår egen.

I uppställandet av dessa framtidsmål stöter man oundvikligen på vissa grundläggande värdekonflikter, omöjliga att i liberalistisk anda kompromissa om. Ett ekonomiskt system byggt på tillväxt och en välmående planet verkar vara en av dessa slitningar. Dessa konflikter måste få synas, menar Vaarakallio.

Inom miljörörelsen kan man skönja vissa inre spänningar just gällande förhållningssätt till dagens institutioner. Hittas lösningen inom eller bortom det nuvarande systemet? Har vi tid för en systemisk omkullkastning? I Viimeinen siirto varierar tonen från samarbetsvillighet till förtrytelse.

På det stora hela kan man se att dagens finska miljörörelse har radikaliserats, i ordets lexikonbemärkelse. Allt för länge har politiken gått ut på att skura bort avfallsvatten, nu är det dags att åtgärda själva kranen. Man vill komma åt rotproblemet. Hur man sedan paketerar in det ondas kärna varierar från allt mellan modernitet till Capitoloscen och vår närmast mirakulösa anpassningsförmåga. Teorin är ett sätt att syna systemets, kranens, funktionsmekanismer, för att sedan kunna vrida åt vid rätt ställe.

Förutom moral och värdekonflikter, handlar miljörörelsen även om något som skulle kunna beskrivas som kärlek. Det är ett ovanligt ord i politiska diskussioner. Att ägna sitt liv åt miljöfrågor är inte endast en fråga om ren och skär överlevnadsinstinkt. Det gäller även något mer intimt: kärlek till blåsippan, till barnet. För ett slags evighetsperspektiv, där liv ska få fortsätta finnas till.

– Människor hajar alltid till när man talar om godhet och att bry sig, säger Wallgren.

Jag tror att man måste framhäva den aspekten. Hur skulle man annars orka hålla på? Så är det nog. Att man bara räddar det man älskar. Att man älskar, och därför mäktar med.

Foto: Elokapina

Lämna en kommentar

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.