Som med så mycket annat är trenden just nu också gällande litteraturen en allt starkare polarisering mellan underhållningslitteraturen och den, låt oss säga, (mer eller mindre) konstnärligt kvalitativa skönlitteraturen. Bägge behövs: vi behöver få ha eskapismens vila och det lättas tillgänglighet, vi behöver konstens utmaningar och perspektivbyten, och alla mellanformer och hybrider – framför allt behöver vi en litterär bredd. Men vi behöver också vara klara med att det inte numera är underhållningslitteraturen som behöver lyftas upp och skyddas från elitism, för att hålla denna bredd, utan tvärt om skönlitteraturen som behöver skyddas från en allt större mariginalisering. Marknaden är den nya eliten.
Det är märkligt hur känsligt saker som detta är: att arbeta för X uppfattas ofta som att arbeta mot Y, men att läsa Dostojevskij och gilla det är inte en handling riktad mot någon. Att skriva poesi kommer inte ur ett behov att visa sig överlägsen, lika lite som djupgående kunskap i matematik kommer ur ett behov att såra dem som bara gått den korta kursen, eller som att jag skulle älska en för att jag vill någon annan illa. (Undantag finns ju förstås, säkert på alla dessa punkter, men man ska inte odla sina antaganden på spridda undantag, utan på solida underlag.)
Olika mekanismer som till exempel hur marknaden fungerar – med allt från algoritmer till bestsellerism, ljudboksmonopoler och krympande pappersupplagor – resulterar i att den köpstarka boken tar över mer och mer, och en stor del av den litterärt viktiga litteraturen blir allt mer marginaliserad. Första upplagan för tryckverk sjunker drastiskt för de flesta författare just nu, delar av poesin och essän överges av de större, etablerade förlagen och ansvaret för dessa genrer ges till mindre, ideellt drivna förlag. Det blir allt svårare för författare att vara verksamma, både ur en ekonomisk aspekt och gällande hur litteraturen värderas i vårt samhälle – hur ska den skönlitterära författaren motivera att hen fortsätter skriva? De flesta vill väl ändå att Finland ska vara ett civiliserat kulturland, men vill vi alla ta ansvar för det, och på vilket sätt ska vi göra det?
Förstås kan vi alla ta ansvar för vår egen bildning och enskilda konstnärer och tänkare ta ansvar för att fortsätta skapa, men som samhälle måste det också finnas en insikt om att man inte bara kan ha om man inte ger. Vi kan inte stänga ned konstlivet längre än allt annat av pandemiska orsaker, eller skära ned i kulturbudgeten och kontinuiteten direkt efter att vi matat ut krispaketen, utan att vi då dels signalerar hur lågt vi värdesätter konst och kultur – samtidigt som vi konkret utarmar den.
Nu i dessa i övrigt också hårda tider är det för konstens del ytterst viktigt att också rikta det statliga stödet till de former som bäst stöder de enskilda konstformerna i sin helhet, och att förstärka det stödet. De personliga stipendierna är förstås viktiga för författarnas personliga ekonomi, men också livsviktiga för litteraturen, och litteraturen och konsten är viktiga för samhället. Konsten ska stödas för att den både synar vårt samhälle och skapar det, den är både en del av det och utanför, och det är viktigt.
Slutsats: Arbetsförutsättningarna och verksamhetsmiljöerna präglas allt mera av ett tryck på vetenskapen, konsten och likaså den enskilda författaren att marknadsanpassa sig. För ett kulturland borde det vara av vikt att motarbeta detta genom att jobba för att bibehålla och förstärka ett jämlikt system för till exempel konstnärsstipendier och stöda och se över de strukturer som verkar för kontinuitet och sammanhang.
I relation till ovan sagda så pekar mycket mot en polarisering mellan underhållning och konst, till den marknadsanpassade underhållningens favör. Detta är ingen ny farhåga.
Den politiska behandlingen av konsten som område under pandemin har blottlagt både hur lågt prioriterad konsten är i vårt samhälle, och hur fragilt ett statsstödssystem som baserar sig på lotteriinkomster är – något som vi länge vetat och ingen gjort något åt. Det eventuellt positiva är kanske att vi nu genom en kris når politisk insikt om att kulturbudgeten måste ha en stabil grund att stå på och att konsten har ett värde i sig, som samhällsspeglare och livsnerv, och inte som guldkant i vardagen.
Men. Om samhället genom den politik som förs signalerar att konstens värde inte är så stort så är det väl ingen överraskning om vi samtidigt skapar generationer av ointresse för konst och bildning (bildning är inte heller elitism, tvärt om.).
Här har ingenting förändrats trots att allt förändras hela tiden: Hur påverkar konstnärsekonomin den enskilda konstnären? Kan hen ha familj, ha råd att skilja sig eller bli sjuk, äta, bo, betala räkningarna, sköta sin hälsa? Hur kan vi skapa någon form av trygghet för en yrkesgrupp som är beredd att avsäga sig ekonomisk trygghet för att kunna skapa konst för vårt samhälle? Hur kan vi skapa en miljö där en konstnär inte känner att hen inte har råd att skapa konst om hen inte har egna tillgångar, en omgivning där konsten därför kan komma ur alla miljöer och samhällsklasser och kultur- och språkområden? Hur kan vi skapa kontinuitet i strukturerna för de olika konstformerna? Hur kan vi skapa en arbetsmiljö och ett samhälle där konstnären inte upplever att konsten borde se ut på ett visst sätt och passa in i vissa modeller, där konsten inte är styrd, varken politiskt eller marknadsmässigt – där konsten verkligen är fri, som den ska vara i ett demokratiskt samhälle.
Alla måste inte läsa alla böcker, eller samma sorts böcker, alla vill vi väl ändå bo i ett land med möjligheten att välja.
Alla måste inte läsa alla böcker, eller samma sorts böcker – men vad gör vi om det plötsligt inte finns så mycket att välja mellan längre?
