Den nedsupna poetiken

av Rosanna Fellman

När man googlar ’poetry and alcohol’ får man över 33 miljoner träffar. I sommar har jag dragit en poesikurs där fokus legat på vilken typ av alkohol en poet eller poesirörelse tyckt om att förtära. Jag har föreläst om poeter och läst upp deras dikter som påstås ha tillkommit under deras mest alkoholiserade timmar. Därefter har deltagarna fått skriva egna dikter inspirerade av detta. Kursen har varit långt mer populär än de mer traditionella skrivkurser jag dragit vid arbetarinstitut. Det hela har varit mer underhållning än seriös bildning.

När man kommer till det skedet då man faktiskt kan försörja sig som poet, kommer också valet: vart vill man slänga sin lever? Vid poesifestivaler och gigs där jag träffar kollegor är det ett enda fylleslag efter själva läsningen. Det är roligt att få träffa folk i samma bransch och det är bastu, Daa-daa-Dirlan-daa med hembränt och sluddrande kulturpolitiska samtal i bersån med påföljande tvådagarskrapula. Vilket kan vara roligt i måttlig mängd. Men när man har femton sådana kvällar på mindre än två månader blir det mindre kul, samt mindre tid för själva skrivandet.

När man googlar ”poetry and wine” får man över 77 miljoner träffar. Jag har börjat inse att jag inte kan leva i samma takt hela livet, det lär inte bli ett speciellt långt liv isåfall. Jag får betalt för att uppträda som poet. Jag skulle kunna supa dagarna i ända utan att mina kolleger skulle bli förvånade. Om jag har tur är det femtio år kvar att leva för mig och jag skulle kunna kasta allt i en flaska. Det är ett stående skämt att man hamnat som poet på grund av antingen mental ohälsa eller alkoholism, eller ja båda. Drickandet är högst normaliserat i den här branschen, man tillåts helt enkelt vara alkoholist som poet. Man får dyka upp till jobbet full och ändå få mera jobb och berömmelse.

En av orsakerna till att poeten Charles ­Bukowski blev stor i Frankrike var hans medverkan år 1978 i ett avsnitt av det franska talk show-programmet Apostrophes. Bukowski dricker pissgult vin ur ett vattenglas på scen och är mycket berusad, ingen annan på scen dricker. Han förolämpar programvärdarna och försöker ta sig bort från scenen mitt under sändning men är så berusad att han inte klarar av att gå själv. Folk skrattar medan han vinglar bort med hjälp av folk från backstage och det hela ses som underhållning för publiken. När jag ser på programmet är det enda jag kan känna medlidande och att det hela är pinsamt.

När man googlar ’dikt om alkohol’ får man 1,7 miljoner träffar på svenska. Man skulle kunna tro att det blivit bättre sedan 1978, men bilden av alkoholiserad underhållning i poetiskt format används fortfarande. Jag var inbjuden till poesifestivalen Runosaari i somras. Jag var den enda finlandssvensken som skulle uppträda och jag fick plötsligt för mig att jag skulle dricka mitt under uppträdandet. En av mina viktigaste regler jag haft sedan jag började uppträda har varit att jag inte får dricka före uppträdanden. Under Runosaari bröt jag denna regel genom att ironisera över min bakgrund då jag sjöng ”Helan går” och drack sliskig jordgubbslikör som något sorts crescendo på scen. Resultatet var otroligt pinsamt. Folk skrattade och tyckte det var helt fantastiskt att en ung finlandssvensk kvinna skämde ut sig själv. Arrangörerna kom fram och sa att mitt framförande var det roligaste av allas och att de gärna bjuder in mig igen. Ett par veckor senare kom jag ihåg Bukowskis offentliga drickande och insåg vad jag håller på att bli. Jag håller på att förvandlas till en tragikomisk, romantiserad bild av poetens liv. Jag håller på att bli alkoholist.

När man googlar ’drinking poem’ får man närmare en halv miljon träffar. Romanförfattare kan såklart också ha alkoholproblem, men det är svårare att skriva då. Det är svårare att skriva långa sammanhängande romanmeningar i fyllan än att skriva en dikt på tjugo ord som ett par litteraturvetare sedan analyserar att betyder allt möjligt. En av poetens offentliga roller är den dekadenta. Varför skulle så många dikter annars handla om sex, sprit och att hata samhällsordningen? Wikipedialistan på poeter som tagit livet av sig är inte av en slump längre än listan på romanförfattare som begå självmord.

Min poesikurs om poeter och deras favorit­alkohol var först en skämtsam inkörsport till den poetiska världen, men i slutet av kursen blev det mest nedslående. För det blev plötsligt uppenbart hur många poeter som söp för mycket och hur framgångsrika de trots det var.

Enligt Yle har 10 procent av de arbetande människorna i Finland alkoholproblem, uppskattningsvis 300 000 personer. Uppskattningen på alla personer med alkoholproblem i Finland är däremot 400 000. Det betyder att en fjärdedel av dem med alkoholproblematik är pensionärer och arbetslösa. Den tredje fjärdedelen, majoriteten med alkoholproblem, går till jobbet största delen av tiden och lyckas till åtminstone en del dölja sin problematik. 10 procent av alla arbetande är redan såpass många att vi kan börja blicka oss omkring i den närmaste bekantskapskretsen, om inte i den egna flaskan. Runt 1700 personer i Finland dör i alkoholrelaterade sjukdomar eller i alkoholförgiftning per år. Det är med andra ord inte bara folk med min kulturella roll som lever i en sådan realitet, folk skrattar och applåderar åt den alkoholiserade poeten för att de relaterar.

När man googlar ’poets with alcoholism’ får man 11 miljoner träffar. Och jag vill inte sluta som en av de träffarna. Vi måste börja ta tag i vår kulturs glorifiering av alkoholism.

Lämna en kommentar