Skrivandets distans och närhet

av Mio Lindman

Henrik Jansson anser att ordet ’autofiktion’ ofta används slentrianmässigt. I sitt eget prosalyriska skrivande, där vissa likheter med verkligheten kan anas, har han övat upp ett stort mått av distans till sitt material.

Jag träffar författaren och kritikern Henrik Jansson på restaurang Skolan, ett populärt vattenhål i Åbo. När jag anländer sitter Jansson och skriver. ”Jag ska bara skriva den här meningen klart!” Jag går och hämtar en öl. Frekventerar man barer och caféer i stan är det inte ovanligt att se Jansson sitta försjunken i sina texter. Stimmiga miljöer bekommer honom inte, tvärtom – på sådana ställen kan han sitta och för hand komponera några meningar.
– Man kan kalla det en arbetsmetod. För mig fungerar det bättre att skriva för hand; jag stryker, går vidare, tittar ut genom fönstret. En första bearbetning sker när jag skriver ner allt hemma på datorn. Så här får jag ihop text. I arbetsrummets ro kan jag skriva recensioner, men ska jag skriva mina egna grejer behöver jag en stark idé för att skriva på det sättet. Om jag skriver för hand behöver jag inte ha så klart för mig vad jag vill skriva.

En berättelse om kärlek
Huvudpersonen i den nya romanen Vi åkte för att träffa farsan heter Sigge, eller Ziggy. Han är en man som ställs inför sitt förflutna när han går på sin mammas begravning. Pappan har valt att inte komma dit. Ungdomskärleken Jonna dyker emellertid upp, och Ziggy börjar tänka tillbaka på sin ungdomstid, då han tillsammans med sin bror lärde känna Jonna, som också kom från en trasig familj. Det starka bandet till Jonna löper genom romanen.

Våren 2015 började Jansson skissa på en idé som kom att bli Vi åkte för att träffa farsan. Han hade en del material och utgick från två bröder som tar riksåttan upp till Österbotten för att träffa fadern, som gjort en klassresa men som sedan bosatt sig i ett torp.

Jansson upplevde att det inte skulle räcka till och fortsatte på sitt novellprojekt istället. När han tog upp manuset på nytt märkte han att det som behövs är två tidsplan. Det ena är bröderna, män i femtioårsåldern, som åker bil längs riksåttan. Det andra tidsplanet förläggs till deras tonårstid i Skata, Jakobstad, där Jansson själv bodde under några år i barndomen. Då var det en arbetarstadsdel. Nu liknar Skata mera ett museum, säger Jansson.Det räckte ändå inte med tidsplanen.

– Jag sökte en förenande länk mellan berättarplanen. Då hittade jag Jonna. Hon blev den stora drivkraften. Som kritikern Julia Tidigs skrev i Hufvudstadsbladet är hon romanens själ. För mig är hon den person som jag står närmast i romanen. Det var också genom henne som skrivandet lossnade. Berättelsen kretsar mycket kring familjerelationer, men egentligen ville jag skriva en kärleksroman: det skulle finnas motgångar, men också möjligheter. Kärleksaspekten är kanske viktigare här än i mina tidigare romaner.

Hur skulle du beskriva Ziggys och Jonnas kärlek?
– Det är en varm kärlek, mycket närhet. När man träffas när man är 14 finns det ändå vissa problem: Jonna hade mera touch, men Ziggy visste inte hur man ska bete sig. Tjugo år senare hade han bättre koll på vad han vill men då körde det ihop sig på andra sätt. Jonna och Ziggy slutar aldrig att tänka på varandra. Om det finns en möjlighet är de redo, även om också slumpen behövs.

Autofiktion?
Jansson beskriver Vi åkte för att träffa farsan som helt påhittad. En enda scen har en tydlig motsvarighet i verkligheten, en scen som jag själv slogs av som synnerligen levande: Ziggy och Jonna befinner sig i Helsingfors en nyårsnatt och villar bort sig i Centralparkens labyrint av stigar.
– Det där hände mig på riktigt. Vi kom plötsligt ut till motorvägen i norra Haga. Det är ändå en fiktionalisering förstås.

Janssons skrivande har ofta satts i samband med det autofiktiva, särskilt när det gäller de prosalyriska böckerna Brev till min K, Jag står i det strömmade och Jag kan inte skriva om nånting som inte är sant. Det har han ingenting emot, men själv tycker han att termerna ibland är problematiska.
– Det gäller framför allt användningen. Det självbiografiska betyder för mig att man skriver en ren självbiografi, utan illussionsskapande effekter. Inte ens Knausgård ägnar sig åt självbiografiskt skrivande, där finns effekter och en medveten dramaturgi.

– När det gäller autofiktion är problemet att begreppet används slappt. Ska man använda det måste det problematiseras och diskuteras, definieras. Det är vad som inte görs nu. Autofiktion är en bekväm term att definiera böcker med. Slappt använd betyder den inget alls. Autofiktion verkar kunna bestå av en mängd bås, där allt möjligt kunde passa in. På sikt kommer ordet kanske att bli onödigt.
– Folk gillar kategoriseringar. Som kritiker är det förstås bekvämt att ha något som är definierande. Man behöver inte beskriva vad något är när man kan dra till med ’autofiktion’.

Skriva med distans

ju synligare
jag skriver mig
desto mer skyddad av fiktionen
blir jag, desto mer oåtkomlig

Som ’autofiktion’ nu används tycks den inte ha något med distans att göra, säger Jansson.
– I de prosalyriska böckerna finns det personer, inklusive jaget, Henrik Jansson, som kan relateras till den yttre verkligheten. Om man skriver på det sättet måste man ha en otrolig distans till sitt material. Det kräver en viss sorts attityd, att jag jobbar med ett material. Den person som förknippas med en person i verkligheten beter sig på ett helt annat sätt än man på riktigt sett den göra.
– Risken om man samlar material från verkligheten är att det kan förvandlas till spelknappar att organisera. Värmen faller i värsta fall bort. Det kan bli tekniskt snyggt, men annars dött, utan drive och liv. Med K-gestalten har jag gjort så att hon kommer närmare. När det gäller de andra så jobbar jag med dem som material.

– Att skriva självbiografiskt är något helt annat. Henrik Jansson fanns också med i Protokollsutdrag från subversiva möten. Den karaktären förde jag in som en lek med identiteter. Jag ville se hur det känns att skriva om någon som bär mitt namn och kanske göra honom lite mera osympatisk. Det är lite kittlande. En Henrik Jansson inom citationstecken.
– Jag brukar säga att jag gör research genom att stiga upp varje morgon, laga mat, diska, gå till baren, umgås med min fru och så. Jag gör inte research genom att åka till olika platser eller gå igenom arkiv. Det betyder ändå inte att jag skriver om saker såsom jag har upplevt dem. Det som kommer mellan pärmarna kan ändå ses som avspeglingar av ett liv som jag känner till.

I nya romanen har distansen han övat upp i prosalyriken inte behövts.
– Karaktären Jonna fick komma hur nära som helst.

Klassresor
Du skriver i dina böcker rätt mycket om klass. Skulle du säga att du är en politisk författare?
– Det finns med som en dimension. I tidigare böcker var jag mån om att föra fram samhälleliga ställningstaganden. Nu kommer det ändå med i det jag skriver, för det är så det blir. Karaktärerna jag skriver om är inga framgångsrika Instagram-människor. Uppdraget är fortfarande att skriva om dem som samhället inte lyfter fram.

I Vi åkte för att träffa farsan kan samhällsperspektiv skymtas i beskrivningen av de olika karaktärerna. Farsan har gjort en klassresa då han flyttade till Åbo och började gå på Svenska klubben. Sedan skiljde sig hans fru från honom, han flyttade till en förfallen tvåa i Ispois och sedan till den österbottniska landsbygden, trött på människor och med hunden Py som sällskap.
– Farsan har två levnadsvisdomar. Den ena vägrar Ziggy att ta till sig. ”Om en kvinna vill ställer man upp.” Han sa också: ”Glöm aldrig pojkar varifrån ni kommer, snacka aldrig skit om det ni kommer ifrån”. När Farsan sitter i sitt torp bär han med sig erfarenheterna från Åbo, han är medveten om sitt eget värde, även om det var en klassresa, och ingen stabil position.

Prosalyriska experiment
Brev till min K (2011) var den första prosalyriska bok som Jansson skrev. Innan det hade han gett ut böcker i trettio år och inte tänkt sig att han skulle skriva någonting lyriskt. Processen sattes igång av en slump. En kväll satt Jansson och hans fru, som också skriver poesi, på favorithaket Daily news. Hustrun klagade på att hon inte får något skrivet.
– Vi satt i en avsides del i baren. ”Dikter är enkla att skriva. Det är väl inget att klaga på” sa jag. Jag tog fram ett papper, och tänkte att nu jag ska visa. Jag började skriva rader som sedan kom med i boken: ”Och kärlek; det där märkliga man kallar/på det sättet, ’har vi den’//du log mot mig, låt det hända/tänkte jag, låt hela allting hända, vi tvättar/ju så bra tillsammans”.

Jansson nämner hur Staffan ­Söderblom gästade Litterärt skapande, skrivarkursen som han var med och drog. Söderblom hade med sig några svenska dikter som kunde verka dåliga, men gick sedan in för att visa att det i själva verket är fin poesi. Han nämnde en dikt som Ölandspoeten Anna Rydstedt skrivit. ”Gråt inte lilla hästen min”, och så fortsatte det i samma gulliga stil med stora känslor, men Söderblom ville visa att dikten var förträfflig.

– Under en dålig dag bläddrade jag i Söderbloms essäsamling, där dikten nämns. Jag tänkte först skriva av Rydstedts dikt, men sedan förvandlade jag den: ”Gråt inte lilla flickan min när du/ vaknar har fienden tystnat.// Det ska blir bra medan du vilar/ under täcket, i den svarta natt/ där drömmar röjer vår väg”. Och så fortsatte det. Också den finns med i Brev till min K.
Så småningom märkte Jansson att det hände något i skrivandet. Han tänkte att han också kunde skriva lyriskt, inte för publicering, utan som brev tlll sin K. När förlaget Ellips grundades 2010 började han fundera på om det ändå kunde bli något. Han visade texter för förlagets redaktör Ralf Andtbacka.
– Jag hade inte så stort hum och hade med en del mystiska grejer. Ralf gav tipset att rytmisera texten annorlunda. Rytmiseringen är avgörande. Mycket får man med hur raderna byts. Jag ägnar mig inte åt lyriska metaforer och har med ganska lite av den traditionella lyriska rekvisitan. Det är berättande text med hög konkretion.

Läsa och formulera
Hur har dina andra verksamheter – som kritiker och som skrivarkursledare – påverkat ditt skrivande?
– Att vara litteraturkritiker gör att man läser mycket. På Hufvudstadsbladet har jag fått välja vad jag läser och jag har nischat in mig på rikssvensk skönlitteratur. Att läsa mycket av det som ges ut av bra författare ger en hel del åt det egna skrivandet.
– Att leda skrivarkurser har haft stor betydelse för mig. Jag fick i ord formulera mina visioner, vad jag vill i mitt eget skrivande, hur hantverket ser ut. Det handlade om att formulera vad man tycker att leder framåt. Det var nyttigt. Givetvis har också interaktionen med deltagarna varit viktig.

Skrivandet ger struktur
För Henrik Jansson är det viktiga i skrivandet inte i första hand att förstå och bearbeta sina erfarenheter. Han betonar igen att skrivandet befinner sig rätt långt från honom själv.
– Skrivandet är en livsstil som ger struktur åt mitt liv. Det är grundläggande: jag är en skrivande människa, oberoende av vad som händer kan jag ägna en viss tid varje dag åt någon form av skrivande. Jag har alltid något litterärt projekt på gång som är mitt eget. Det ger också en skärpa till vardagen. Det går inte att låta allt bara rulla, man vill genom skrivandet ha lite koll på livet, konturer på vardagen.

Ekonomiskt har Jansson en viss stabilitet i form av konstnärspension, men skrivandet skänker en annorlunda form av trygghet.
– För mig betyder skrivandet att jag har ett liv, något som jag kan hantera, som är bara jag och det jag gör, som alltid finns där som en trygghet. Det finns människor i mitt liv, men när jag skriver är det något jag har just för mig. Om jag plötsligt inte hade människorna skulle jag ändå ha skrivandet. Såtillvida är det ytterst existentiellt.

 

Foto: Mio Lindman

Lämna en kommentar


Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.