Gurnahs blick på Afrikas litteratur

av Mai Palmberg

Nobels litteraturpristagare Abdulrazak Gurnah har inte bara skrivit skönlitteratur, utan också om skönlitteratur. Mai Palmberg har läst hans böcker Essays on African Writing och ger Ny Tid en läslista på modern afrikansk skönprosa.

När Abdulrazak Gurnah började undervisa i University of Kent redigerade han Essays on African Writing som introduktion för studenterna. De två volymerna ger oss en inblick i Gurnahs syn på samtida afrikansk litteratur. Och kanske också lästips. Jag dristar mig till att nämna några böcker – i Gurnahs anda, vill jag tro – från senare litterära skördar från Afrika.

Första boken har underrubriken ”omvärdering”. Den diskuterar de författare efter självständigheten som visade vägen. Gurnah skriver att deras verk präglades av optimism, med försiktiga resonemang om svårigheterna.

Wole Soyinka skrev en försiktig optimism i A Dance of the Forests, som kom ut  när Nigeria blev fritt 1960. Trettiofem år senare tvingades Soyinka med fara för sitt liv lämna landet. Efter ett halvsekels tystnad kom Chronicles from the Land of the Happiest People on Earth (2021). Inte många vitten framtidstro kvar.

En annan klassiker är kenyanske Ngugi Wa T’hiongo som tror på de inhemska språkens plats; han har levt i exil sedan han släpptes ut ur fängelset i Kenya 1989.  Nuruddin Farah, något av en somalisk landsfader, har tillbringat decennier i exil, förföljd av sitt fosterlands ledare som, skriver Gurnah, ”har förvandlat Somalia till en skjutbana”.

Detta är inte en hånfull bild av länder kämpande med stora svårigheter att få utvecklas i fred. Gurnah har själv upplevt skräcken när drömmar blev till blod och han tvingades själv lämna sitt Zanzibar som 18-åring för att kunna skapa sig ett liv.

På tåget i tanzania

I december 1963 blev Zanzibar självständigt, tidigare brittiskt med en regerande sultan. En månad senare utbröt en revolution, som avskaffade det härskande sultanatet, med rötter i Oman på Arabiska halvön. Zanzibar förenades med Tanganyika, och bara de tre bokstäverna ZAN blev kvar av Zanzibars självständighet i det nya Tanzania. Rivalitet mellan aspiranterna på öns makt ledde till våld, värst vid valen, med en veritabel massaker 2001.

En liten fläkt av Zanzibars revolution fick även min reskamrat Olle och jag på min första Afrikaresa 1972–73.  När Zanzibar-vänsterns vänner fick höra att vi skulle till Tanzania ombads vi att i Tabora hälsa på en av Zanzibars revolutionärer, Mohamed Babu, som satt där bakom lås och bom. Javisst skulle vi göra det. Babu skulle glädjas av att veta att världen och kamraterna tänkte på honom. Vi åkte tåg, det stannade i Tabora. Högtalarna basunerade då och då ut det att skulle lämna Tabora ”any minute from now”. Vi vågade inte lämna tågets närhet, stod där och tänkte fåfängt på Babu i sin cell.

Men Babu klarade sig väl ändå. Väl frigiven ansvarade han som stor Kina-vän för samarbetet med Kina i järnvägsbygget från Tanzania till Zambia med massiv kinesisk arbetskraft.

Jätten Dambudzo

Som kontrast till de optimistiska klassikerna kan vi ta del av Gurnahs författarporträtt av Zimbabwes, kanske Afrikas alltjämt kändaste författare, Dambudzo Marechera (1952–1987). Gurnah noterar och förkastar bilden av Dambudzo som en sannskyldig enfant terrible. Historierna är många och troligen sanna om hur fattiga Dambudzo slog sin förläggare i Oxford på käften, hur han husvill satt i Freedom Park i Harare och skrev häftigt på en gammal skrivmaskin med växande högar av ölflaskor kring sig.

För Gurnah är Dambudzo Marechera en av Afrikas bästa författare. Med ett mod som skapat förfäran och beundran och ett språk som många vill efterlikna. Hans House of Hunger och The Black Insider handlar om kolonialismens och kapitalismens grymheter, men kunde lika gärna handla om ojämlikhet och misär idag.

Dambudzo föddes som tredje av nio barn i en liten by där alla svarta arbetade för vita. Fadern arbetade på en gravgård, blev överfallen och mördad. Modern som var barnpiga i en vit familj bad om löneförhöjning, blev vräkt. För att betala barnens skolgång prostituerade hon sig. ”Jag bodde i en sjudande latringrop”, skrev Dambudzo.

I ett tal 1986 placerar sig Dambudzo så långt man kan från nationalismens myter: ”Redan tidigt i mitt liv såg jag litteraturen som ett unikt universum där inga skiljelinjer fanns.” Och; ”Jag har varit en främling i min egen biografi, i mitt lands historia och världens hisnande möjligheter. Det är därför naturligt för mig att reagera med lustfylld skräck när jag ser sådan litteratur även i Europa.”

Dambudzos författarskap är både ett uttryck för och en hyllning till utanförskap, skriver Gurnah. Dambuzo är en modernist, han tar ingen hänsyn till kronologi. Dambudzo var och är för många unga en ikon, flera tusen brev riktade till honom hittades i Nationalarkivet i Harare.

Jag hyllar Dambudzo på mitt sätt. På en resa till Zimbabwe köper jag en cykel, och målar namnet Dambudzo.  Det betyder ”problem” på shona, det var föräldrarnas gåva till barnet. Och min double entendre.

Kvinnliga röster

Gurnah noterar beskt att den överväldigande majoriteten av den första generationen skönlitterära författare i det självständiga Afrika var män, av inget annat skäl än patriarkatets envisa ställning i det afrikanska samhället.

Tsitsi Dangarembga har en beryktad, hård öppning i Nervous Conditions där huvudpersonen, en flicka, konstaterar att hon inte sörjer sin brors död, han som fick gå i skola.

Redan tidigt fanns det författare som varnade för korrumperad makt och könsförtryck, påpekar Gurnah. En av de argaste är Ayi Kwei Armah. Bland kritikerna finner man också flera kvinnor. Han nämner Ama Ata Aidoo från Ghana, vars Kilroy handlar om en ghanansk flicka som på utbyte i Tyskland förälskar sig i en tyska. Allt fel alltså.

I Nordafrika har Assi Djebar (1936–2015) gett inspiration åt många kvinnor på grund av sin vägran att se befrielsen enbart som att inhemska män får makten. Trotsigt skrev hon på ”det andra språket” (franskan) och hennes mor svarade på frågan varför dottern inte bar slöja med: ”Hon studerar.” Tahar Ben Jelloun från Marocko (f.1944) är en annan av Gurnahs nordafrikanska favoriter.

Nya politiska händelser har gett nya intressanta böcker om och från Afrika. Skärskådning och beskrivning av konflikter och inbördeskrig är redan en genre i sig, med böcker av Chimamanda- Adichie om Biafrakriget 1967–70, Mia Couto om inbördeskriget i Moçambique, Pepetela om det långa kriget i Angola och Maaza Mengiste om den röda terrorn i Etiopien.

Allt fler böcker utkommer med historiska teman, bland annat flera av M.G. Vassanji och Marlene van Niekerk.    

Afrikaner som bosatt sig annanstans – diasporan är termen – har gett nya teman till Afrikas och världens litteratur, med bland andra Brian Chikawa (Zimbabwe), Chris Abani (Nigeria) och AlAswany (Egypten). Och så Abdulrazak Gurnah. Vi återkommer.

Foto: Steve Parsons/PA Images/Alamy

Lämna en kommentar


Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.