Så hur ska Otto Gabrielssons nya bok efter uppgörelsen med pappa Jörn Donner i Vildhavre definieras? Motborgare, som boken heter, har undertiteln ”Personligt brev”, men vad det är fråga om är i själva verket dagboksanteckningar, vilket understryks genom tidsangivelser. Från juni 2019 och ett år framåt följer vi ett 37-årigt jag som är på slutrakan av sin psykologutbildning, som pendlar mellan Stockholm och Småland och aldrig riktigt har växt upp.
Inledningsvis befinner sig skribenten i sommarhuset där han dricker noggrant dokumenterat öl, får sitt första jobb (ja, tydligen) som nattarbetare på en vårdinrättning och brottas med sig själv och omvärlden. Mestadels är han ensam, vilket han tycks trivas med, springer, simmar, äter pizza, men en och annan granne och myndighetsperson passerar även förbi. Efter sommaren återstår den sista terminen på psykologprogrammet, skribenten bor hos mamman och ägnar sig åt håglöst festande och kyrkobesök. Genom allt detta går ett starkt stråk av självförakt, självömkan, mindervärdeskomplex och samhällsskepticism – därav titeln.
Låter det trist, enahanda? Det är det. Och kanske är det också en av ambitionerna med boken, att skildra ett trist och enahanda liv. Men framförallt tycks det som om Gabrielsson ”bara skriver”, ”har ett behov av att skriva” och därefter ”har turen” att få det utgivet. Turen i detta fall består i att han hade en allt överskuggande far som han redan skrivit en bok om. Men också: förlaget har i sin spåkula sett nyanserna av en ny Knausgård. För utan dennes monumentala och globala framgångssaga, plus vågen av epigoner, ingen Motborgare. En sargad författare, som skriver ”naket och självförbrännande” om sitt liv, har blivit något att sukta efter. En författare som därtill följer med sin tid, med citat, referenser, produktnamn – och på så vis liknar så många andra – kräver sin publik. Och alla kan väl skriva – och få utgivet – en bok eller två? Särskilt om pappa hette Jörn Donner.
Det Motborgare ändå har är en känsla för språk och framåtrörelse. På klassiskt underhållningsromanvis frågar sig läsaren genomgående sådant som: kommer vår hjälte att klara av nattvaksjobbet? Kommer han att hålla sina löften om att sluta supa (nej, det tror nog varken han eller vi på – egentligen)? Kommer denna handfallna stackars människa att få sin examen? Kommer han att hitta Gud, kärleken, en anledning till att leva? Mitt i det vardagligt banala och dagboksmörka bär också Gabrielsson på ett smittande gott humör och en humor i svärtan. För den som nu anser att sådana ingredienser förhöjer romaners värde.
Påstår jag alltså att denna Otto Gabrielssons andra bok inte skulle ha sett dagens ljus om det inte vore för ett visst släktskap? Ja, jag gör ju det, även om det är svårt att föra saken i domstol. Att detta släktskap i princip är utraderat i Motborgare – så nämns till exempel inte när Donner dör eller att boken om pappan blivit antagen, även om sådant händer under bokens skildrade år – väcker också frågan om spekulationsdriven redigering och ett smeksamt ridande på framgången efter Vildhavre. Att boken till råga på allt är dåligt korrekturläst är ingenting jag säger med skadeglädje.
Otto Gabrielsson:
Motborgare – Personligt brev. Schildts &
Söderströms, 2021.
