Ukraina, Ukraina, Ukraina. I skrivande stund är det svårt att skriva om annat än just stunden. Det är inte ens en vecka sedan det ryska angreppet på Ukraina började och liksom otaliga andra har jag knappt kunnat tänka på något annat, paff över Putins hänsynslöshet, djupt tagen av ukrainarnas hjältemodiga försvar. Dramat är så gripande att det är svårt att lyfta blicken, svårt att tänka.
Det bländade ljuset från de första bombningarna har gjort det omöjligt att se nyanser och detaljer i en konflikt som sedan första början präglats av dem. Före de senaste händelserna, före kriget, återkom Ukraina i samtal mellan mina vänner främst genom frågan om Majdan och de lärdomar vi borde dra av revolten. Upproret har ofta beskrivits som en sorglig berättelse om hur högerextrema milisgrupper, däribland den ökända Azov-bataljonen, kom att få ett stort inflytande i landet.
I en artikel 2018 i tidskriften Liaisons, menade korrespondenter i Ukraina att Majdan främst visade hur lätt vänstern i sitt moralistiska övermod ofta överlämnar revolter till fascister. Medan många inom vänstern vägrade sluta upp till Majdan då de såg att fascister fanns på plats, deltog anarkister i staden Charkiv aktivt i upproret. Då fascisterna försökte ansluta sig till revolten, märkte de att vänstern redan var där och vände på klacken. I Kiev, där vänstern gav upp alltför lätt, blev Majdan dominerat av högerextremister, men i Charkiv var slutresultatet ett helt annat.
I sin essä Tänkande och moraliska överväganden, skriver Hannah Arendt, med anspelning på en dikt av Yeats, om hur tänkandets politiska betydelse framkommer först ”vid de sällsynta ögonblick i historien då ting faller sönder, då mittpunkten vacklar” och ”då världen har givits det vilda i våld.” Förmågan att tänka når bortom förmågan att döma enskildheter, att säga ”detta är orätt”, ”detta är vackert”, det vill säga bortom förmågan att bedöma och moralisera.
Kriget tvingar tanken på reträtt, fäster den vid enskildheter. Vi bemöter varje bild på sönderbombade städer genom att utbrista ”detta är orätt” och nyheterna om modiga volontärer med ”detta är vackert”. Fördömandet av högerextremismen i Ukraina är som bortblåst, ersatt av den villkorslösa – och välmotiverade – solidariteten. Det är bara Putin som yrar om att ”avnazifiera” landet. Men trots det, när vi nu famlar efter sätt att stöda försvaret av Ukraina, är det värt tänka efter.
Då världen nu givits det vilda i våld vacklar mittpunkten och hela Ukraina sluter upp i enad front mot invasionen. Det är inte revolt, utan krig, och denna gång backar ingen part bara för att fel personer deltar. Det finns inte nog med vapen för att beväpna alla frivilliga. Ändå måste vi som vill tro på en seger för Ukraina också tro på ett Ukraina efter kriget. När bomberna tystnar, vilka aktörer är det då som bygger upp landet igen? Även om vi stöder Ukraina villkorslöst, bör vi därför välja med eftertanke vart vi riktar vårt stöd, vilken form det än har. Låt oss stöda staten framom högermiliser, vänstergrupper framom staten, internationalism framom en ny nationalism, och en varm generositet gentemot ukrainarna och alla andra på flykt undan krig och misär framom en restriktiv solidaritet.
