”Det finns ett stålbett i mitt hjärta”

av Ann-Christine Snickars

Under sin livstid var Kerstin Söderholm (1897–1943) en uppskattad poet, men i dag är hon mer eller mindre bortglömd. Förhoppningsvis kan nytrycket av hennes diktsamling Rödgula vägar locka nya läsare till en poesi som Ann-Christine Snickars kallar bland annat för skoningslös och full av drama.

I antologin Bländad av död och kärlek som kom ut i höstas togs en dikt av Kerstin ­Söderholm med. Den finns i samlingen Rödgula vägar (1928), hennes tredje diktsamling. Texten, nittiotre år gammal, verkar helt nyfödd:

Månen är grön och gredelin

och ibland är den svavelbrun

Jag tycker om att plocka rönnbär

i höstrusket.

Människorna är mekaniska leksaker.

Ibland går de sönder,

ibland skriker de

när man minst väntar.

Det finns blåa vägar upp till solen

och orangegula.

Jag tycker om att gå de namnlösa vägarna.

Jag vill vila på en trådfin lina över havsytan.

Jag vill hitta en blå smaragd

i skuggan under lärkträden.

Vi vet ganska litet

men fiskarna är röda i vattenbrynet

och orrarna har en ljusgrön stjärt.

En skrattande byting i en rännsten

och det gråa hårstrået på gubben Mendels hjässa

är höjdpunkten av all mänsklig utveckling.

Dikten får en lite annan kalibrering när man läser den i samlingen där den har en överskrift, ”Skeptiker”, och ingår i ett nätverk av andra rolldikter som ”Poeten”, ”Prästen”, ”En vetenskapsidkare”.

Rolldikterna personifierar attityder och stora frågor men för också tankarna till de vänner hon hade en nära kontakt med, till exempel Hans Ruin, Rolf Lagerborg och Atos Wirtanen­ som hon avtackar i en av dagbokens sista uppdateringar för att de stöttat henne. Kerstin Söderholm tog sitt liv, fysiskt och psykiskt slutkörd, under ett besök i Sverige i december 1943. Av den anledningen skriver Jonas Ellerström i förordet till dagböckerna, som SLS publicerade online i fjol, ihop henne med Virginia Woolf och Karin Boye, som dränerade på hopp och hälsa avslutade sina liv under 40-talets krigsår.

Nytrycket av Rödgula vägar hittas i serien N/L:s poesibibliotek som startade 2019 och redan har gett ut mer än tjugo titlar. Förutom Söderholm representerar Agneta Enckell, med samlingen Falla( Eurydike), Finland. Att bli utvald är en enskild heder, men också en del av ett förnyat rikssvenskt intresse för poesi från Finland.

Kerstin Söderholm debuterade 1923 och i översikter brukar noteras att det var Edith ­Södergrans dödsår – ett underförstått överlämnande av moderniststafettpinnen. I förordet till nytrycket av Rödgula vägar släpper Tajtana Brandt en sådan skolboksmässighet och skissar traditionen med lätt hand. ”Vild, originell och bångstyrig”, är hennes slutomdöme om samlingen.

Det är en tunn bok full av drama. Första dikten öppnar skoningslöst: ”Det finns ett stålbett i mitt hjärta. / När tallarna talar med flämtande tungor / vibrerar det. /…” .  Ett genomborrat hjärta – en mer sentimental poet skulle ha berättat vem den skyldiga var. Men kniven kanske alltid satt där, ofrånkomligt.

Skogen, med all sin växtlighet av träd, buskar och örter är med från första stund. Naturmotiven får bära stora känslor och stora gester, ibland med epitetet ”helig”. Det är ett högt spel, men Söderholm lyckas för det mesta avblåsa dikten innan det blir för mycket. I verkligheten hade hon också stor botanisk kunskap, inventerade växtplatser på sommarvistet i Bromarv, ägde ett omfattande herbarium.

Trasigt, känsligt

Första gången jag läste något utförligare om Kerstin Söderholm var i en essä av Bodil Lindfors i Kvinnornas Litteraturhistoria (1981). Ganska många av författarna som behandlas där är handlingskraftiga och lyskraftiga, Söderholm är trasig och känslig med låg energinivå när det gäller sociala kontakter eller nära relationer. Lindfors bemöter det robust sakligt men också med ett igenkännande, ett ganska obekvämt igenkännande.

Ett sånt igenkännande kan öppna vägen för läsare i dag, då psykisk ohälsa kan talas öppet om, då sociala medier paradoxalt nog kan göra det lätt att avstå från möten ansikte mot ansikte och kropp mot kropp. Lästa i dag kräver dikterna ändå en viss tillvänjning, men när man väl tillåtit sig att bli angripen av dikter som börjar ”Vår längtan är en skrikande örn” färdas man gärna genom dem.

Ströläsande i andra samlingar blev jag särskilt attraherad av nattmotivet, ibland kopplat till årstid eller månad. Nattdikterna är exalterade men med något sorgset och beslutsamt bortvänt i samma rader. En dikt från 1933 heter kort och gott ”Natten”:  ”Nattens hundar har gröna flämtande ögon./ Nattens buskar har silkeslena röda små bär./ Nattens tistlar har skrikande taggar./…”

För att vara mardröm är den ovanligt attraktiv. Sensualismen är stark och oreflekterad, oftast kopplad till andra varelser än människan. Bland bilderna finns rovdjur och byten, ibland blommor med stark sexuell signal, hyacinter och näckrosor. Det kan vara fantastiskt att slängas ut i såna dikter, särskilt som författaren har omdöme nog att dra vidare innan överrumplingseffekten avtar.  I Rödgula vägar finns bara enstaka hänvisningar till natt, men en hel avdelning heter ”Drömliv” och innehåller spöken och gotiska utflykter.

Dagböckerna omfattar trettio år (1913-1943) och har en annan inverkan på läsaren. Att läsa dem är att röra sig på svårframkomlig mark. Det är oftast depressivt, när det gäller relationer (till män) är det kroniskt svärmiskt, snudd på pubertalt. Men ibland uppstår sprickor där man kan se en systematiskt arbetande författare och kritiker och en mångårig sekreterare i Finlands svenska författareförening. Ibland glöms dysterheten när hon refererar brev eller respons hon fått.

SLS kommer att publicera Söderholms brev och skönlitterära manus senare i år. Att läsa hennes texter på tre olika nivåer, i poesin, i den intima dagboken och som mer utåtriktad brevskrivare kommer att vara oemotståndligt. Det upphäver antagligen inte synen på henne som solitär, men hon kan bli en mer motstridig solitär. 

I Rödgula vägar skriver hon i alla fall in sig i ett ”vi” i dikten ”Vi – det vardandes barn”.  Varje strof kan fungera som bild av ett vi för vårt sekel också, särskilt kanske denna: ”Vår den svartröda glädjen  / full av taggar. / Vårt det bronsgröna skrattet. / Vi har släpat i världsorkanens svansspets./ Knivsuddar har vi varit/ giftklor / krigsdans. / Vi / hemlösa /fredlösa/ jagade djur.”

Kerstin Söderholm:
Rödgula vägar.
Nirstedt/Litteraturs poesibibliotek, 2021.

På soderholm.sls.fi finns alla Kerstin Söderholms bevarade dagboksanteckningar i oförkortad form. I juni 2022 kompletteras webbplatsen med hennes brev och skönlitterära manuskript. Söderholms tryckta diktsamlingar och en novellsamling finns digitaliserade hos Litteraturbanken.se.

Lämna en kommentar


Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.