Don’t Look Up och apokalypsens njutningar

av Ale Låke

Adam McKays scifi-komedi inbjuder till att reflektera kring våra fantasier om apokalypsen och skillnaderna mellan en ögonblicklig utplåning av allt på en gång och den långsamma, osexiga och ojämlika undergång som den pågående klimatförändringen utgör.

Om sex månader kommer en komet stor som Mount Everest att kollidera med jorden och i ett slag utrota det liv som finns här. Detta upptäcks av en chockad doktorand i astronomi, Kate ­Dibiasky (Jennifer Lawrence), som tillsammans med sin handledare Randall Mindy (Leonardo Dicaprio) inleder en lång och mödosam kamp för att väcka världens ledare inför den stundande katastrofen. Efter att inledningsvis ha ignorerat vetenskapens varning, åtar sig till slut den amerikanska presidenten Orlean (Meryl Streep) att lösa problemet, med den öppna baktanken att det kommer att gynna hennes valkampanj. Planen är att skjuta upp ett antal raketer med sprängstoff för att oskadliggöra kometen, vilket dock hindras i sista minuten på initiativ av techmiljardärden Peter ­Isherwell (Mark ­Rylance), eftersom mineralfyndigheter har upptäckts på den hotande himlakroppen. Ett nytt projekt initieras, finansierat av Isherwell, där hotet ska avvärjas i kombination med tillvaratagandet av detta profittillfälle. SPOILER:­ När mänskligheten till slut, efter att operationen har misslyckats, står inför utplåning, inleder president Orlean kampanjen som betitlar filmen: Don’t Look Up.

Detta är intrigen i Adam McKays stjärnspäckade apokalypskomedi. För tydlighetens skull: kometen är en metafor för klimatkrisen. I bägge fallen kunde situationen räddas medelst åtgärder vidtagna i tid, men bakbundna av kapitalintressen tycks de politiska institutionerna oförmögna att avvärja hotet. Här fungerar filmsatiren hjälpligt. Var och en kan känna igen roller, teman och sätten att resonera från klimatpolitikens misslyckanden; politikern jagande valresultat, miljardären hållande samma politiker i sina tyglar, medielandskapet mättat av kändisdyrkan, svårigheten att kommunicera apokalypsen i detta landskap – astrofysikern Dibiasky blir tokförklarad efter att ha utropat ”Vi kommer alla att dö!” i ett talkshowframträdande.

Det är en okej film, som film betraktad. Som samhällskommentar är den förutsägbar; inga direkta fel, men heller inga nya perspektiv, och man lämnas med en lite tom känsla efteråt.

Ingen katharsis

Oaktat filmens kvaliteter erbjuder den en möjlighet att reflektera över vissa fantasier om apokalypsen. Det finns två huvudsakliga skillnader mellan vår verkliga kris och filmens. För det första: klimatkrisen, men inte kometen, är skapad av oss. Uppvärmningens ursprung är internt, komethotets externt i förhållande till den globala kapitalismen. I verkligheten finns en medskyldighet och ett dåligt samvete hos gemene man som saknas i Don’t Look Up. För det andra: kometen, men inte klimatuppvärmningen, utrotar alla­ människor samtidigt och omedelbart. Från en stund till en annan är alla döda som brukade leva. Klimatförändringarnas utveckling är annorlunda. De naturkatastrofer som uppvärmningen orsakar drabbar framför allt fattiga människor i det globala syd, men alltmer även folk i norr, och överallt sker det i konvulsioner. Det är inte en apokalyps, utan många, inte som i en kometapokalyps där kollisionen följs av en skonande tomhet.

Tyvärr.

För det är nog så vi helst avnjuter Undergången i fantasin. Som en syndaflod som sköljer bort allt. Allt det vackra och goda men också allt obehag. Räkningar, bostadskriser, tvångstankar. Allt det slipper vi efter den renande apokalypsen.

Så är det med kometen.

Så är det inte med klimatförändringen.

Varje cigarett är den sista

Obetalda räkningar, obetalbara hyror och psykisk ohälsa består, medan förutsättningarna för mänskligt liv eroderar på ett sätt som är långsamt och konstigt och saknar katharsisk potential. Cate Blanchetts karaktär, den glättiga talkshowhosten Brie Evantee, förför professor Mindy:­ ”Säg att vi alla kommer att dö,” stönar hon innan hon slänger ned denne ”världens sexigaste forskare” på en hotellsäng. Hon upprepar orden som tidigare skrikits ut i desperation av Dibiasky, denna gång avslöjande en libidinös bindning till fantasin om en allomfattande och omedelbar död.

Inför en kometkatastrof ingår det att gestalta sina sista timmar: dricka sig redlös, erkänna något man aldrig erkänt förut, samlas med sina nära och kära och be en bön. En sådan möjlighet saknas i klimatkrisen; vi går under i prokrastinering, och den ångest och njutning som denna inbegriper är väsensskild från kometkatastrofens situation. För komet­apokalypsens offer finns det i verklig mening en sista cigarett, medan varje cigarett är den sista för oss, vi vet att vi måste sluta, och lovar att göra det efter nästa. I vårt fall får man nog, som den franska filosofen och författaren Maurice Blanchot i sin essä från 1964, konstatera att apokalypsen är en besvikelse.

Don’t look up.
Science Fiction-komedi skriven, regisserad och producerad av Adam McKay. Skådespelare: Leonardo DiCaprio, Jennifer Lawrence, Meryl Streep, Jonah Hill, Timothée Chalamet, Cate Blanchett m.fl. 2021.

”Apokalypsen är en besvikelse” är titeln på en essä av Maurice Blanchot från 1964 som behandlar sin tids apokalyptiska fantasier kring hotet från atombomben.

Lämna en kommentar


Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.