Nationalstaten vid vägs ände?

av Janne Wass

Den finska posten behöver av någon outgrundlig anledning från och med i år sju dagar för att leverera Ny Tid till prenumeranterna. Inklusive tryck och leverans hinner det förlöpa nästan två veckor mellan pressläggningen och den dag du håller denna tidning i din hand. Jag kan därför inte skriva så mycket om det rådande krigsläget i Ukraina, men tillåter mig en lite bredare utsvävning.
Krig tenderar nästan alltid att blotta bristerna i det globala systemet med nationalstater. Man må debattera om huruvida det var det brittiska samväldet på 1600-talet eller Frankrike efter revolutionen i slutet av 1700-talet som var den första nationalstaten, det som åtminstone är klart är att sedan Sovjetunionens fall har det inte funnits något statsskick som skulle ha erbjudit ett egentligt alternativ till nationalstaten. Inte heller verkar det finnas någon egentlig opinion som skulle ifrågasätta nationalstaten, mer än på ett rent akademiskt plan.

I sig faller det sig helt naturligt att folkgrupper med gemensamt språk och en gemensam kultur bildar en egen administrativ enhet, och detta är det knappast någon större orsak att ändra på heller. Problem uppstår dock när nationsgränser dras av andra orsaker än språklig och kulturell hegemoni – vilket i praktiken varit fallet i merparten av av alla gränsdragningar sedan 1800-talet. Det blir också problematiskt då ett geografiskt område bebos av flera olika kultur- och språkgrupper, ett fenomen som bara ökar i och med globaliseringen. Det är i grunden det som det pågående kriget i Ukraina bottnar i.
Men det bottnar också i en annan problematisk punkt i det internationella regelverket, det vill säga nationalstaternas absoluta politiska och territoriella integritet. Absolutismen på denna punkt härstammar från en tid då det inte fanns något sådant som ett internationellt samfund eller demokratiskt organiserade statsunioner av typen EU, och tjänar – gott nog – till att hindra grannländer eller till exempel forna kolonisatörer från att blanda sig i ett självständigt folks angelägenheter. Men det blir problematiskt då en nationalstat slutar fungera enligt demokratiska principer och dess statsledning blir ett hot både mot sitt eget folk och mot den allmänna stabiliteten och freden i världen. Tänk om det hade funnits ett sätt för det internationella samfundet att rösta bort en Trump eller en Putin? Eller gå in med vapen till Ukrainas försvar utan att överskrida några dussin uttalade och outtalade gränser?

I dessa tider är det naturligtvis snudd på publicistiskt självmord att säga något gott om Sovjetunionen. Men fanns där i själva grundtanken om en internationell, gränsöverskridande politisk union ändå något som är värt att ta fasta på? Eller om vi halkar över till andra sidan: finns det något i den amerikanska uppdelningen mellan delstater och en federal stat som skulle vara vettigt att överväga som ett alternativ på ett globalt plan? Att den globala kapitalismen dessutom har blivit oerhört skicklig på att utnyttja nationalstatssystemet för att kringgå internationella överenskommelser, skattebetalning och mänskliga rättigheter talar också för en starkare globaldemokratisk modell och mindre suveränitet för nationella parlament. Kanske i stället stärkt lokaldemokrati?
En dylik modell skulle naturligtvis kräva vad amerikanen kallar ”checks and balances” i en utsträckning som inte går att redogöra för i en kort ledare, och jag påstår inte att det skulle vara en oproblematisk lösning, men vilken administrativ lösning är oproblematisk?

Lämna en kommentar


Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.