(Över)optimistisk teknologisk utopi

av Janne Wass

Tänk dig en värld styrd av maskiner. Ditt kylskåp meddelar affärens logistikcentral att mjölken är slut, informationen läggs till inköpslistan, och snart kommer livsmedelsleveransen med drönare till din dörr. Vill du själv gå och handla, kan du beställa en autonom (självkörande) taxi, och en liten elektrisk bil anpassad till antalet passagerare rullar ljudlöst in på din gård. Till affären åker du på en väg kantad av cykelbanor och träd, där parkeringsplatserna gett vika för caféer och laddningsplatser för elcyklar.

Denna utopi målas upp av Mikael Wahlström, forskare vid det statliga forskningsinstitutet VTT, i boken Koneet, joilla pelastamme planeetan (Maskinerna med vilka vi räddar planeten). Boken fokuserar inte så mycket på grön teknologi i sig, utan på vilka möjligheter ”intelligenta maskiner” medför i kampen mot klimatkrisen.

På ett populärvetenskapligt sätt förklarar Wahlström grunderna i artificiell intelligens och maskininlärning, och förklarar teknikens fördelar och begränsningar. Wahlströms huvudargument är att genom automatisering av transport och logistik kan vi avsevärt minska på utsläppen. Dels handlar det om att byta ut nuvarande bensindrivna fordon till elektriska, men framför allt om effektivitet och optimering. En maskin kan enkelt räkna ut den mest klimatoptimerade rutten och hastigheten, och exakt hålla sig till den. En maskin blir inte trött, otålig eller frustrerad, och har aldrig bråttom.

Ett för mig obekant exempel var vilken betydelse det skulle ha att minska hastigheten på fraktfartyg – en minskning på 10 procent skär ner utsläppen med nästan en tredjedel. Självkörande fartyg kan optimera den klimatsmartaste farten, undvika onödiga manövrar och bidra till ökad säkerhet. För självkörande bilar gäller samma princip. Wahlström föreslår också att vi ersätter privatbilismen med en flotta av autonoma, elektriska taxibilar i olika storlekar. De flesta bilar är i dag byggda för fyra-fem personer, men för det mesta har de bara en passagerare – chauffören. Genom att anpassa taxiflottan till det verkliga passagerarbehovet, skulle man betydligt dra ner på mängden energi som förbrukas i trafiken, och skapa mer utrymme för kollektivtrafik, cyklar och fotgängare.

Tekniken Wahlström beskriver är inte science­ fiction, utan existerar till stor del redan. Problemet ligger i att omställningen kostar mycket, kräver kraftig politisk styrning, samt i att människan är ett vanedjur.

Som de flesta teknikoptimister problematiserar Wahlström inte nämnvärt den nya teknikens tillverkning och drift, eller att en massiv omställning till grön, eldriven teknologi kräver en enorm utvidgning av utvinningen av sällsynta mineraler, en bransch som redan nu drabbar tredje världen, ekosystemet och urfolken på planeten.

Det första problemet går Wahlström in på ytligt, det andra nästan inte alls. Utan dessa komponenter blir boken som framtidsmanual­ haltande. Koneet, joilla pelastamme planeetan är däremot en lättläst och informativ ögonöppnare för vilka möjligheter tekniken kan erbjuda i kampen mot klimatförändringen.

Mikael Wahlström: Koneet, joilla pelastamme planeetan. Gaudeamus, 2021

Lämna en kommentar

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.