Det finns bara ett enda ämne att skriva sista ord om nu: Ukraina. Efter den yrvakna torsdagsmorgonen då Rysslands attack var ett faktum sipprar kriget in och täcker allt som aska. Västeuropas oförmåga att sätta stopp för sitt beroende av Putins olja och gas lyser som en alarmknapp (om det någonsin fanns en win-win-situation så låg den här: att göra sig av med fossila bränslen och en diktators makt på samma gång).
När jag följande kväll ser (Macbeth) på Dramaten, ett av mina första post-pandemi-teaterbesök, så handlar den plötsligt om Ukraina. Jens Ohlins och Hannes Meidals pjäs, fritt efter en idé av Shakespeare, deklarerar genast att här kommer att flyta ”en jävla massa blod” och de flesta uppträder med slaktyxor i händerna. Lik hängs upp i fonden, med full insyn för dem som likt jag sitter uppe på tredje balkongen. Den sjuåriga Baby Macbeth har en skälvande, luddig kanin i famnen – en riktig kanin på scen som kissar och biter och äter. Baby ser allt och hör allt och för att ge henne ett lika tryggt liv som de hade i sin egen barndom gör hennes föräldrar sina onda gärningar – eller så intalar de sig själva. De har lärt sitt barn att livet är milt och rättvist – och för att bevara det så mördar de bara den här enda gången. Och sedan en gång till.
Gör inte som vi gör, gör som vi säger”, säger de till barnet. De förstår inte att det onda de gör för att försvara sin (goda) värdegrund förvandlar dem. Just självbedrägeriet gör det omöjligt att gå tillbaka, så länge vi ljuger är vi fångar i den gamla berättelsen. Det är naivt eller cyniskt eller nattsvart komik för förövarna. Det tragiska är att även offren tvingas ta till våld: Baby dödar sin kanin.
”Tänk om de goda åren bara var en parentes – en barnslig dröm”, säger Macbeth och kanske har många européer levat i den parentesen de senaste decennierna. Efter Sovjetunionens fall skulle demokrati, frihet och välstånd utvidgas till alla. Men ofta stod Väst inte för sina ord. När Ryssland blev en diktatur, Putin lät mörda journalister och politiska motståndare och oligarkerna snodde det ryska folkets egendom, lät västerländska banker och länder det ske för att de fick ta del av rikedomen. När Putin tog Krim 2014 fick det ske och under demonstrationerna på Majdan gavs visserligen stöd men inget EU-medlemskap. Alla valde att titta bort. Trump satt i fyra år i Vita huset och var Putins kompis. Paret Macbeth tror att när de väl säkrat makten får de trygghet och respekt och god nattsömn. Det tror Putin också, men det är tvärtom: det är Volodymyr Zelenskyj som nämns med respekt.
Det finns svartvita lägen i politiken. Detta är ett. Putin har enat världen mot sig. De ekonomiska sanktionerna bevisar att det länge hade varit möjligt att finansiellt strida mot diktaturer, att utesluta dem från idrottstävlingar och eurovisioner och vägra sända deras propaganda på Netflix, att skicka vapen till invaderade länder som Ukraina, att ge flyktingar arbetstillstånd. Att titta bort och trampa på sina principer har ett pris – nu betalas det av ohyggligt modiga ukrainare. Måtte vi inte svika dem.
