Krigets vardaglighet i ukrainsk dramatik

av Janne Wass

Den ukrainska samtidsteatern skrivs i bombskydden. Fokuset på vardagen som trots allt går vidare får texterna att krypa in under skinnet, säger översättaren Elli Salo som läst nyskrivna ukrainska pjäser för projektet Maailma näyttämölle.

– Jag talar ju egentligen inte ukrainska, utan jag har tvingats lära mig det lite i panik under arbetets gång, säger dramatikern och översättaren Elli Salo, som på rekordtid läst flertalet nya ukrainska pjäser i samband med organisationen Teaterinfo Finlands (Tinfo) projekt Maailma näyttämölle (”världen på scenen”), för vilket hon valt ut fyra stycken.

Det treåriga projektets första etapp presenterades 25 mars på Svenska Teaterns Nicken-scen, och det lyfter fram 25 samtida pjäser från olika länder och språkgrupper, samt stöder översättningen och uppsättningen av dem, i samband med eventuella hågade teatrar. I ett samtal med kritikern Maria Säkö och veteran-översättaren Eero Balk diskuterade Salo den samtida ukrainska dramatiken, dess bakgrund och betydelse under det pågående kriget.

– Det pågår en veritabel boom för ukrainsk samtidsdramatik för tillfället. Den bottnar delvis i att det i december 2021 öppnades en ny teater driven av dramatiker i Kiev. Det är kring 20 dramatiker som gått samman för att främja nyskriven ukrainsk dramatik, säger Salo.

Eero Balk inflikar att det också handlar om en längre process inom både den ryska och den ukrainska teatern.

– Man talar om novaja drama, det nya dramat. Under 2000-talet har det i Ryssland och Ukraina vuxit fram en ny generation av dramatiker, den så kallade dokumentärteatern har formligen exploderat, och man har sökt nya uttrycksformer och sätt att göra teater på.

”ingen bryr sig”

En av de största stjärnorna inom –novaja drama är den ukrainska dramatikern och filmmanusförfattaren Natalia Vorozjbyt, mest känd internationellt för filmen Plochie dorogi, eller Bad Roads, från 2020, som består av fyra historier som utspelar sig längs vägarna i Donbass. Vorozjbyt som studerade i Moskva, var en av medgrundarna till den inflytelserika ryska dokumentärteatergruppen Teatr.doc och startade 2014 tillsammans med den tyska regissören Georg Genoux Theatre of Displaced People i Donbass (se Ny Tid 3/2022).

– Den ryska och ukrainska teatern är en del av samma ekosystem, säger Balk.

– Folk arbetar både i Ryssland och Ukraina, de går på samma teaterfestivaler och är en del av samma gemenskap av människor som utgör kärnan inom novaja drama.

Enligt Balk har den ukrainska teatern anor som går tillbaka ända till 1500-talet, så det finns en oerhört rik tradition att ösa ur.

– Skillnaden mellan den ryska och ukrainska teatern går tillbaka till 1920-talet, då man i Ryssland strävade till att förenhetliga det konstnärliga uttrycket i så kallad proletkult, en utveckling som inte alls existerade i Ukraina.

En annan fördel som den ukrainska litteraturen och teatern haft, säger Balk, är att den under hela den moderna tiden varit väldigt marginell.

– I Ukraina har konstnärerna och författarna fått säga precis vad de velat, eftersom ingen brytt sig. Vanliga ukrainare har inte läst ”seriös” ukrainsk litteratur, utan i första hand rysk ”lätt” litteratur. Ukrainsk dramatik och litteratur har alltså haft en väldigt liten publik, men har å andra sidan hållit oerhört hög standard.

Konstnären som filter

För projektet Maailma näyttämölle har Elli Salo valt ut Serhij Zjadans ”Brödvapenstilleståndet”, Lena Lagusjonkovas ”Gorkijs mor”, Ljudmila Tymosjenkos ”Fem sånger om Polesien” och Natalia Vorozjbyts ”Sasja, ta ut rosken”, grovt översatta till (finlands)svenska. Zjadans pjäs kommer också att översättas av Eero Balk och sättas upp som ett läsdrama inom ramarna för Maailma näyttämölle.

– Hur syns då kriget i pjäserna? frågar Maria Säkö.

– Väldigt konkret, eftersom flera av dem är skrivna i bombskydden, säger Salo.

Salo säger också att redan innan den nu inledda invasionen har många ukrainska pjäsförfattare skrivit ur en krigshärjad vardag. Hon nämner att vissa pjäsförfattare till exempel skapat teater tillsammans med barn och unga i krigszoner. Hon nämner också Vorojzbyts Plochie dorogi som en pjäs som rör sig väldigt nära krigets verklighet. Den har också Eero Balk översatt till finska.

– Det är en tragisk och dramatisk pjäs som vill visa hur kriget förändrar människan, hur det drar fram det onda i människan och bidrar till att onda människor får makt, berättar Balk.

Enligt Balk kan konsten ofta bättre än nyhetsrapporterna filtrera ut det som är mänskligt essentiellt i kriget.

– Konsten gör det tryggare för publiken att närma sig krigets fasor – det är säkrare att göra det med konstnären som filter, än som en allseende och odiskriminerande kameralins.

– Författaren har också en alldeles enastående uppfattningsförmåga och förmår att uppfatta sådant i vardagen som inte syns i nyheterna, inflikar Elli Salo.

Salo säger att hon under arbetet med texterna framför allt reagerat på just hur vardagliga de varit.

– Bomberna som kreverar i bakgrunden blir till en del av vardagen, och i bombskydden fortsätter också det lilla, vanliga livet sin gång. Den här vardagligheten gör också att då man läser texterna kommer de väldigt nära inpå.

Foto: Bulgarin/Dreamstime

Maailma näyttämölle-projektet pågår fram till 2024, och ska i tre etapper presentera 75 utländska pjäser som Teaterinfo Finland hoppas att de finländska teatrarna, med ekonomiskt stöd av projektet, ska översätta och sätta upp.

Lämna en kommentar


Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.