Ukraina och konstens relevans

av Lisen Sundqvist

Nej, det går inte att inte påverkas. Andra månaden av det ryska anfallskriget i Ukraina pågår och jag följer med nyheterna varje dag även om de sänker mig. Kriget startade egentligen 2014 men vi har lyckats skaka det av oss, händelserna i östra Ukraina har sällan nått över nyhetströskeln de senaste åren. Någonstans i bakhuvudet finns kriget i Georgien 2008. Tjetjenien 1999 är så långt borta i både tid och rum att knappt någon här kommer ihåg det. Ändå följer detta krig samma mönster.

Den 24 februari tidigt på morgonen satte jag mig på tåget till Tammerfors och började slöskrolla igenom nyheterna, snart med stigande oro och en känsla av overklighet, likt många andra. Naturligtvis hade jag sett nyheterna om nya ryska trupper vid Ukrainas gräns i öster. Efter åtta års krig i regionen borde alarmklockorna ha ringt tidigare. Det är lätt att vara efterklok.

Jag letar upp D:s Instagramkonto. Jag kan varken ukrainska eller ryska men inser snabbt att det nu är allvar när jag sitter och dricker mitt kaffe efter att ha klivit av tåget. D bor i Finland. Hennes familj i Ukraina. Västra Ukraina, tänker jag hela tiden. Där är det lugnare intalar jag mig. Tills man efter ett tag inser att det inte är så, när bland annat Lviv attackeras.

Eftersom jag befinner mig i Jakobstad, i en region där många ukrainare är bosatta och jobbar, fylls lokaltidningen snabbt med nyheter om anfallskriget, intervjuer med ukrainare som bor här, företag med ukrainska anställda, människor som kommer härifrån men nu bor i Ukraina, ryska medborgare som beskriver den skam de känner inför attacken, stadsbors oro och ilska. Sociala medier gör att var och en på ett helt annat sätt än tidigare kan följa med de umbäranden civila i ett pågående krig måste utstå. Samtidigt rullar det ryska propagandamaskineriet på.

En återkommande iakttagelse är att människor som flitigt delar material med trumpiana och konspirationsteorier kring covid, vaccin och 5G också hyllar den ryska presidentens insatser. Egentligen borde man kanske inte bli förvånad eftersom beteendet följer ett logiskt mönster men jag blir bara förbannad.

En del av mina vänner åker till Polen för att organisera hjälp för de flyktingar som tagit sig över gränsen. Ett av storföretagen i regionen skickar bussar för att hämta anställdas anhöriga. Ukrainarna här ordnar en protest i stan. O som kommer från Belarus och lyft fram situationen där under flera år ställer sig i samma led, väl medveten om vad som sker i ett land under diktatur.

Liksom jag är D och O konstnärer. När jag någon dag senare ombeds hålla ett kort öppningstal i samband med en vernissage kan jag inte låta bli att tänka på vad konsten har för relevans när vi igen ställs inför den ansiktlösa brutalitet ett krig innebär.

Svaret ligger kanske i den enkla men uppenbara handligen att skicka ut meddelandet ”jag finns här” och ”jag vet att du finns här”. Vi har något att säga varandra. Vi vill nå varandra. Det som sker är ett brott mot allt vad mänsklighet är. Totalitära system ägnar sig åt att förfölja och fängsla konstnärer, författare, musiker, skådespelare och andra kulturarbetare. Det sker för att det finns en förenande kraft i konsten som är farlig för det totalitära tänket och som talar om andra möjligheter.

3 kommentarer

Maximilien Algoth 26 april, 2022 - 08:36

Tack för denna artikel. Jag undrar dock hur mycket vänstern vinner på att ta ställning för Ukraina för det är i nuläget ganska banalt och korkade nationalistiska extremister har länge velat påstå att Ukrainas sak är deras!!

Reply
Ny Tid 26 april, 2022 - 13:29

Hej ”Maximilien Algoth” och tack för kommentaren. Tja, jag hoppas ju att vänstern tar ställning för det som är rätt, riktigt och medmänskligt, och inte bara för att vänstern ”vinner” på det. Att ta ställning för krigsoffer må vara ”banalt”, men vad är då motsatsen?
/Janne

Reply
Bertel Andersson 29 april, 2022 - 17:24

Jag kan inte bevisa det men jag tror fullt och fast på att den hetaste avdelningen i helvetet är reserverat för sådana som ställt till med krig. Det är glädjande att så många människor känner sympati och vill hjälpa ukrainarna. Men tyvärr finns många andra krig i världen. I USA var det vanligt att när en ny president svurits in så skulle hans första statsbesök riktas till Kanada eller Mexiko. Men Donald Trump for till först till Saudiarabien där han sålde vapen för 100 miljarder dollar. Antagligen brukas bla dessa vapen i kriget i Jemen. I detta krig anses 377000 människor ha dött och var nionde minut dör ett barn under 5 år. Av krigshandlingar men kanske lika ofta av svält. Men ingen verkar bry sig i det underligt nog.

Reply

Lämna ett svar till Maximilien Algoth

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.