Från skrivmaskinsklotter till ordkarghet

av Andreas Holmström

Grafomani och språkligt avklarnande – samlingsvolymen Avgrunder av ljus ger en bild av Lars Noréns spännvidd som poet.

Lars Norén ville inte återutge sina dikter. Därför är det följdriktigt att de kommer ut nu, när hans vetorätt spelat ut sin roll. Varför var han emot en återutgivning? Kanhända för att somliga diktsamlingar är så behäftade med den tid de skrevs. Kanhända för att somliga dikter bär på såna överlastade bilder, är alltför brådmogna. Båda dessa anledningar tycks mig relevanta vid en omläsning av Noréns poesi. När Norén var 25 hade han redan gett ut sex diktsamlingar, där merparten (enligt honom själv) var skriven före han fyllt 20. Detta i ett tidigt 1960-tal impregnerat av efterkrigsångest, modernism och en spirande ungdomskultur.

Brutal elegans

Mycket av denna tidiga poesi hos Norén liknar surrealismens automatiska skrift, den är, med ett nutida ord, grafomanisk. Redan från start utgörs Noréns diktning av en imponerande svada, orderuptioner silade och skiktade genom tidens raster lika mycket som genom de egna erfarenheterna av alkoholism, sinnessjukdom och uppväxten på föräldrarnas ständigt belamrade hotell. I dessa böcker möts läsaren av ett artilleri av röster och fantasier, av fragmentariska korseldar genom europeisk historia och diktning. Av sexualitet, sjukdom, förtvivlan och död. Av barndom och sommar.

Med stilfull och brutal elegans märks detta med störst pregnans i Inledning nr:2 till schizz (1965) och Stupor – Nobody knows you when you´re down and out (1968). Den förstnämnda består av ett kaosartat skrivmaskinsklotter, lager på lager av förintelse, vansinne, våld och sex. Det är texter inifrån den sinnessjuka kroppen, där upplösningen av varseblivning, av omvärld, av jaget, av språk och förståelse manifesteras.

I den senare, där ”stupor” ska förstås som det orörliga och stumma tillståndet vid psykiska sjukdomar, går Norén ännu längre. Den är så rik och vild och månghövdad så en redogörelse av den ter sig oöverstiglig. Nu tillåter urvalet i Avgrunden av ljus visserligen bara 23 av Stupors totala 140 sidor, så låt mig säga så här: ordmassan som här får stå som representant för Stupor är både typisk och otillräcklig. Allt det som tidigare sagts här om Noréns tidiga diktning får sitt utlopp och sin slutvinjett, samtidigt som en oförmedlad närhet och självreflektion också ryms: ”Jag vill att den här dikten ska dö”.

Till språkets nollpunkt

I den senare poesin från 1970-talet och framåt går uttrycket mot avskalning och konstlöshet – en likartad rörelse sker sedan i pjäserna – vid sidan av det vardagligt personliga som också fyller sin naturliga plats. I mitt tycke når denna stil, denna, med kritikern och forskaren Mikael van Reis ord, ”avpoetisering”, sin fulländning i 1978 års Order. Här nådde Norén den avrening och ordkarghet som han så länge sökte – som dramatiker nådde han den i Stilla liv 2017 genom att avlägsna alla repliker. Det han ville var att nå fram till språkets och livets nollpunkter, där bara den nödvändiga formuleringen finns kvar, bara de ord som blottlägger livets befintlighet finns kvar. Som sökte han efter en plats bortom döden och bortom tillvaron att tala ifrån.

Dikterna jäser över

I van Reis omfångsrika – och kunskapsdigra och något tungfotade – efterord, nämner han Lars Noréns ”lillgamla efterklang”. Den ska vi inte heller glömma. van Reis förbinder denna pubertala ton med den mycket unge poeten, vilket naturligtvis har sin rättmätighet. Men efter att ha tillbringat ett antal dygn med en av svensk poesis mest uppburna röster måste det också sägas att denna lillgamla efterklang räckte honom genom hela den poetiska verksamheten. Stundvis finns en vilja hos Norén att omfamna hela världslitteraturen från Homeros och framåt, ibland är viljan så stark att klarlägga hela 1900-talet att dikterna börjar jäsa, fraserna kokar sönder. Det är när Norén glömmer sina husgudar – HölderlinCelan, Char, Michaux, Lundkvist – hans dikter biter som starkast, och framförallt när han glömmer att han skriver ”poesi”. För när han inte kallade det poesi, som i de två samlingarna med ”fragment” (2015 och 2017) och i lejonparten av dagböckerna (2008, 2013, 2016 och 2020), så skrev han sin klaraste och vackraste poesi. När Norén slutade skriva dikter så nådde han ända fram som diktare.

foto Bobo Ericzen

 

Lars Norén:
Avgrunden av ljus – Poesi 1962–2016.
Urval och efterord av Mikael van Reis.
Bonniers, 2021.

 

Lämna en kommentar

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.