Komma till uttryck

av Nora Hämäläinen

Rörelse

Människan är född rörlig. Hon utforskar sin värld genom rörelse och hittar det som är gott: bröstet, värmen, rösterna, orden, leendena, människorna. Hon börjar sträcka sig efter saker. Rörelsen fortsätter genom livet, får mer komplicerade former och objekt.

Grunden för all modern pedagogik: barnet är inte ett kärl som ska fyllas med kunskap, inte heller ond vilja som ska tuktas. Hon är en aktiv sökande varelse som ska bemötas av en värld som ger tillräcklig näring, tillräckligt med saker och människor och verksamheter.

Den medfödda rörelsen kommer också till uttryck i gemensamma rörelser mot kulturellt specificerade, historiskt utvecklade och socialt förhandlade mål. Vi är rörliga samhällsvarelser: samhället rör sig med oss.

Det här är en fri återgivning av grundtanken i John Deweys psykologi, etik och politiska filosofi. Det är en lycklig, ljus filosofi som förhåller sig tillitsfullt, godmodigt och nyfiket till människan. Vad vill hon? Vad har hon bruk för? Hur bemöter hon sina utmaningar? Vad händer sedan?

Det är inte en filosofi som siktar mot lyckotillstånd, utan en där lyckligheter följer med rörelsen mot de olika goda ting som mänskan får syn på och sträcker sig efter.

Möjligheten till lycka ligger i förmågan att sträcka sig ut, knyta an, gå med, medverka, komma till uttryck. Inte så att man alltid behöver göra något av dessa. Man kanske dröjer eller glömmer sig kvar i enskildhet. Det kan också vara lyckligt, men endast om det finns alternativ – endast om man vet hur alternativen kan användas.

Barnet växer och hör röster en trappa ner: snart ska hon gå och äta frukost och de ska säga ”hej pyret, vill du ha oboj”. Hon hör röster från gården: snart ska hon gå ut och de ska säga ”ska vi va?”. Men hon stannar uppe i sitt rum en stund och bygger lego i nattlinnet. Replikerna är från Pia Lindenbaums bilderböcker som ofta handlar om tveksamma barn; barn som är obekväma med något som händer dem men som hittar tillbaka till det roliga, det vardagliga, eller det trygga. Eller så upptäcker de något helt nytt; världen kommer dem till mötes. Böckerna är ändå inte tillrättalagda: tveksamheterna och bekymren förminskas inte, utan leder vidare, blir del av en rörelse.

Rötter

Jag har mitt i coronan flyttat tillbaka till ett land där arbetsmöjligheterna inom det jag gjort hela mitt liv är obefintliga. Samtidigt har jag kanske återvunnit något som kan visa sig viktigare: ett hem. Så länge jag visste att jag måste ta mig ut för att kunna jobba vidare var jag aldrig hemma här. Men när jag vet att jag måste vara här länge, och troligen så småningom får ge upp det arbete jag hittills har gjort, kan jag kanske slå rot?

Simone Weils postumt utgivna bok L’Enracinement (1949, översatt till engelska som The Need for Roots och på svenska som Att slå rot) inleds med en kommenterad lista på själens grundläggande behov. De är: ordning, frihet, lydnand, ansvar, jämlikhet, hierarki, heder, straff, åsiktsfrihet, trygghet, risk, privat egendom, gemensam egendom, sanning, och rötter. Som alltid med Weil upplever jag att hon är ömsom fyndig och träffsäker, och ömsom både förvirrad och frånstötande. Jag tror till exempel inte som hon att hierarki eller lydnad hör till själens behov, även om hierarkiska arrangemang kan vara praktiska och meningsfulla på andra sätt. Däremot uppskattar jag listans motsägelsefullhet, och jag tror definitivt på ett grundläggande behov av rötter. Men det ska förstås rätt, så som Weil förstår det: inte som något statiskt och stadigt och uråldrigt, utan som en levande förmåga.

Att slå sig fri, resa, vandra, vara tillfällig, är för många av oss förknippat med intensiva lyckokänslor. Men de flesta av oss behöver också tillgång till en utväg ur tillfälligheten: när behovet av hem och tillhörighet inträder måste vi ges möjlighet att göra oss hemmastadda. Att hindra människor från att slå rot är ett angrepp mot själens grundläggande behov. Ändå görs det hela tiden: i krig, i korta osäkra arbetskontrakt, genom diskriminering, i utdragna asylprocesser, genom miljöförstörelse, i arbetskraftmigration. Egentligen borde all arbetskraftsmigration innefatta rätten att ta med sig sin familj. Jag blir alltid lika förvånad över att vuxna väl menade människor kan tänka något annat. Behöver man flera vuxna i arbete, måste man antigen hitta dem på plats eller acceptera att vuxna människor utifrån ofta kommer med familjer, barn och liv som de måste få ha kvar och gå vidare med.

Lyckokänslor är fullt möjliga för människor i de mest prekära och rotlösa situationer, men sådana situationer äter oss inifrån med tiden. Var och en behöver en realistisk utväg, eller väg in: möjlighet att bli delaktig i det samhälle de lever i, fostra in sina egna eventuella barn i det samhället, skapa långvariga vänskapsband, fästa sig vid en plats, plantera ett träd och se det växa, slå rot.

Konkurrens

I USA är det vanligt att man vid antagning till collegeutbildningar även ger poäng för de presumtiva studenternas fritidsintressen. Långvariga och ambitiöst målinriktade hobbyer för barnen blir därmed ett måste för medelklasföräldrar som vill trygga sina barns framtid med en tillräckligt prestigefylld utbildning i ett kraftigt stratifierat utbildningssystem och ett konkurrensinriktat samhälle. Det kostar förstås pengar och tid för föräldrar, men vem vill inte det bästa för sina barn? För barnen kostar det också; fritidsaktiviteterna blir en viktig del av deras utbildning. Den egentliga fria tiden krymper, i värsta fall till ingen tid alls.

Det är i och för sig inget fel på att barn ges möjlighet att utveckla olika förmågor. Även i Finland har barns deltagande i organiserad fritidsverksamhet ökat under gångna årtionden. Samtidigt har många fritidsaktiviteter som varit mer eller mindre tillgängliga för alla – att gå på musikskola eller träna lagsport inom en idrottsförening – blivit för dyra för många familjer. Det är ganska vanligt att både barn och föräldrar är missnöjda med den insats som krävs, redan i en ganska tidig ålder, för att kunna fortsätta med en sport som man tycker om. Vad ska de barn och familjer göra som varken vill eller kan satsa så mycket tid och pengar på en hobby som förväntas? Lyckligtvis finns det alternativ. Klubbar som träffas en gång i veckan kan för många vara lämpligare. En del kanske inte trivs i organiserad gruppverksamhet, men kan behöva en kurs, eller tillgång till utrustning, eller möjlighet till handledning för att komma igång. Många barn vill inte göra karriär inom en hobbyverksamhet, utan går vidare till något som verkar intressantare, kanske för att åter gå vidare följande termin.

Om skolan lär oss det vi måste kunna, är väl poängen med fritidsaktiviteter att de är roliga, meningsfulla, platser där man kan pröva ut olika sidor av sig själv, känna efter vad man tycker om, träffa nya kompisar eller hänga med sina gamla, vara lycklig, uttrycka sig. De ska vara tillgängliga men valfria.

Att man skulle premiera ungdomar med en systematisk målinriktad fritids-CV framstår mot den bakgrunden som en form av psykiskt våld: mot barn likväl som deras föräldrar. Vad är det för mening att leva i ett sådant samhälle. Var finns det plats för lycka där?

Jag är egentligen inte särskilt orolig för att vi håller på att amerikaniseras i det här avseendet, även om vissa samhällsgrupper kan drabbas av prestationsvansinne även i dessa frågor. Däremot tror jag det är bra att fundera på varför den typen av kultur är lyckodödande och skadlig. Det finns nämligen andra platser där samma prestationsmaximeringslogik får för mycket plats: det finländska gymnasiet, till exempel. Jag kanske minns fel, men jag har inget minne av att gymnasiet rent studiemässigt skulle ha varit särskilt tungt. Ingen tryckte på för att jag skulle välja lång matematik, de många språkläxornas svar plitade jag in i arbetsboken i början av lektionen, det nyinförda kursbundna gymnasiet möjliggjorde ”självstudier” i till exempel finska (detta var före mofins tid (modersmålsinriktad finska, red.anm.)) utan att det fanns press på att fylla luckorna med annat. Det fanns inget socialt tryck att få toppbetyg eller söka sig till ett ”bättre” gymnasium än det närmaste. På finska fanns det förvisso några gymnasier med skyhöga intagningsvitsord, men ingen tänkte att gymnasievalet skulle ha betydelse för ens framtida karriär.

Idag talas det mycket om skoltrötthet och utbrändhet bland gymnasieelever. Vi var på 90-talet mindre benägna och förmögna att tala om psykiskt lidande; många mådde förstås dåligt, vilket är vanligt i en ålder då man utvecklas snabbt och förhållandet till vänner och familj omförhandlas. Men jag har svårt att tro att vårt illamående ofta skulle ha handlat om svåra gymnasieval, höga prestationskrav, för stora arbetsmängder på kurserna eller överdimensionerade ambitioner i fråga om vilka ämnen man ska läsa. Dessa är uttryckligen nutida problem, orsakade av vuxna som skapat en mera konkurrens- och prestationsinriktad miljö i och utanför gymnasiet, och som envisas med att tala om topp det ena och spets det andra. Det är lätt att tänka sig att man inte kan bli lycklig, inte får ett bra liv, om man inte tävlar och vinner framgångar.

Men livet är inte en tävling, arbetsmarknaden är inte en tävling, forskning är inte en tävling, företagsamhet är inte en tävling, ett välgjort arbete är inte en tävling. Om utbildning blir en tävling, är det tecken på andra gjutfel i samhället: för stora löneskillnader, för stora skillnader i den samhälleliga uppskattningen av olika yrken, för stora nivåskillnader (eller förmodade nivåskillnader) mellan olika skolor. Människor är av naturen olika varandra och hittar i ett modernt differentierat yrkesliv olika sätt att sträcka sig efter världen och komma till uttryck. Ojämn uppskattning av olika yrken och utbildningar leder däremot till att människor söker sig till verksamheter som egentligen inte passar dem, tävlar om studieplatser och jobb av prestigeskäl snarare än innehållsskäl. Ingen blir lyckligare eller produktivare av det. Däremot blir många olyckliga, handlingsförlamade och vilsna, eller känner sig misslyckade även när de gör sådant de både trivs med och är bra på.

Askes

Som många andra som har ett i grunden ensamt tankearbete, upplever jag ofta plötsligt påkommande mentala kriser, vågor av handlingsförlamning och något som liknar akut depression, som ändå går över när jag kommer i kontakt med andra människor i meningsfullt samtal eller målinriktad verksamhet. Att arbeta kan i flera veckor vara att vada i ett kärr och så följande vecka skriver jag en första fullständigt livsduglig version av en forskningsartikel eller en projektansökan. Förändringen är ofta beroende av skäl som har lite att göra med själva arbetet.

Jag har på många sätt en privilegierad arbetssituation: åter en räcka på flera år av arbetsstipendier för projekt som jag länge har tänkt på och gjort mentala investeringar i. Samtidigt tänker jag nästan dagligen att situationen är olycklig, ohållbar eftersom min dagliga verksamhet endast potentiellt, man kunde säga hypotetiskt, knyter an till andra människors liv och verksamheter. Ibland lever jag i den glada tanken på vad jag ska skriva, och ibland även projektionen av att någon läser och har användning för något av det jag skriver. Även om själva arbetet genom åren har blivit allt lättare och hanterligare, har förmågan att projicera en annorlunda, mer anknuten framtid genom det försvagats. Även i de mest optimistiska stunder är jag tvungen att inse att det riktiga vuxna livet inte är ett sedan som följer efter någon form av personligt genombrott, någon alltomvandlande framgång, eller ens något så prosaiskt som en akademisk tillsvidareanställning. Det riktiga vuxna livet har dessvärre pågått en lång tid, och under långa perioder med dålig fysisk ergonomi framför datorn och lika dålig själslig ergonomi med för få meningsfulla kontakter, för lite möjligheter att verka, att vara någon eller att bli någon.

Man kan förstås se detta som en form av askes. Men för att en askes ska vara meningsfull måste den dock ha ett syfte: den ska hjälpa en att uppnå något av mänskligt värde som inte kunde nås på annat sätt. (Nietzsche skriver raljerande om filosoferna som har missförstått askesen och odlar den som egenvärde.) Jag är fullständigt övertygad om att jag skulle skriva precis lika mycket och av ungefär samma kvalitet även om jag hade lite mer roligt, rastade mig själv lite mer. Men jag vet inte riktigt hur man gör, vad jag skulle vilja göra utöver att ta en promenad med hunden eller gå till Prisma och handla mat. (Ett resultat av de senaste årens undantagstillstånd, men inte bara det.)

Lycka

Om man kan glädjas åt slutförda uppdrag och mindre framgångar är man lycklig. Om man inte kan det är man troligen olycklig. Det är ett anspråkslöst kriterium, men det passar mig och jag använder det för att hålla ordning. När man inte gläds åt framgångar har något av den medfödda rörelsen kommit av sig, saktat ner. Det gäller att få igång den igen, men inte med våld, utan med mildhet.

Lämna en kommentar


Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.