Kristian Lundberg, min vän, vila i frid nu

1,3K

Författaren Mathias Rosenlund minns sin vän och kollega Kristian Lundberg.

Den Malmöbördige författaren Kristian­ Lundberg har dött. Det är en förlust som inte bara drabbar hela det svenskspråkiga litteraturområdet, utan även en familj. Partner. Barn. Vänner. Min omtanke är med dem alla.

Mycket kunde sägas om Kristian som författare. Hur otrolig hans produktivitet var, ofta en bok om året. Man kunde tala länge om det oerhörda i hur hög kvalitet Kristians böcker ständigt höll. Det verkade sällan finnas en svacka för honom.

Han skrev ur sig sin kärlek i bok efter bok, ord efter ord. Jag hoppas att han inte tömdes på all sin kärlek mot slutet.

Ändå är det inte som författare som Kristian har betytt mest för mig personligen. Utan som medmänniska. Jag har sett hans kamp i hans ögon. Jag har hört honom tala om den då vi har träffats. Han har hållit mig om axeln då jag själv har talat om mina egna svårigheter med fattigdom och psykisk ohälsa.

För Kristian verkade det viktigaste vara att finna och visa solidaritet och kärlek för andra. Jag är säker på att han ofta misslyckades med detta, precis som vi alla gör. Skillnaden mellan honom och många andra är att han var fullkomligt öppen med sina brister, sina tillkortakommanden. Genom att visa sprickorna i sin egen fasad, kombinerat med en envis vilja till omtanke trots allt, fick han många att känna sig inkluderade, omfamnade, och sedda.

Det finns ett fotografi av Kristian och mig, taget under ett år av Mariehamns litteraturdagar. Det är ett fotografi jag knappt kan se på utan att fälla en tår eller många. Där står vi, intill varandra, bägge glada, som två bröder med samma kamp i hjärta och sinne.

Till sist några rader ur en minnesdikt jag komponerat till Kristian Lundbergs minne:

”Jag förlorade dig i dag / men jag har saknat dig redan länge / du klädde dig som en prins, men kände dig ständigt som en tiggare / du har sett all botten / du har levt på bottnen, så länge på bottnen / skulle jag ha varit du, hade jag grävt mig ner under all lera / hade velat försvinna bara / men du såg solstrålarna ovanifrån / och du ville uppåt.”