Generation hopp

av Per-Erik Lönnfors

I en essä om Bertolt Brecht räknar Hannah Arendt poeten till den första av tre förlorade generationer. Initieringsriterna för männen i den bestod enligt Arendt av löpgravarna och slagfälten i första världskriget. ”De kände att de blivit olämpade att leva normala liv. Det skulle vara ett förräderi mot erfarenheterna av skräck och kamratskap mitt under fruktan som hade gjort dem till män.”

Den följande förlorade generationen växte upp under galopperande inflation, depression, massarbetslöshet, politisk instabilitet och revolutionär oro. Den tredje hade valet att bli välkomnad av världen i nazisternas koncentrationsläger, det spanska inbördeskriget eller skenrättegångarna i Moskva.

Första hälften av 1900-talet var inget bra halvsekel för dessa förlorade generationer.

Det avslutades med det andra världskriget.

Andra världskriget skapade den tysta generationen. Den tystnade först av åratals dödande och förstöring. Definitivt förstummades den av atombomberna över Hiroshima och Nagasaki.

Det är min generation, vi som föddes mellan 1927 och 1946. Mina generationskamrater och jag levde i skuggan av atombomben. Den skulle visa sig vara en lycklig stjärna i förklädnad. Åren 1952-1972 var den årliga ekonomiska tillväxten både i utvecklade länder och den tredje världen tre gånger snabbare än i Storbritannien 1700-1881. Den var också tredubbel mot vad den var i USA från slutet av 1800-talet till mitten av 1900-talet. Denna trettioårsperiod har börjat kallas för ”världens gyllene år”. Den tysta generationen har ingen orsak att klaga, därför håller den käft.

Det gjorde inte den följande generationen, Baby Boomers, de 1945-1964 födda. Det är den stora efterkrigsgenerationen, 2,4 miljoner människor. BB-generationen har närmast definierats som en marknad. Friskare och förmögnare än tidigare generationer. Den har kallats för de första egentliga materialisterna.

Efter Baby Boomers började generationerna definieras med bokstäver. Tiden gick snabbare, och generationerna förkortades från 20 till 15 år. Generation X är lika gåtfull som sin bokstav. Den satte sig mot sin föregångare som mera samhälls- och världstillvänd. Korta kjolar, p-piller, matrosbyxor, Vietnamkrig och blomstermakt.

Generation Y växlade i början av 1970-talet abrupt mot individualism. Det var början på tokliberalismen, som slutade med en baksmälla på 1990-talet.

Generation Z har en bokstav som senare fått en tråkig betydelse. ”Millennialerna” låter bättre. Den präglas av händelser som September 11, den stora finanskrisen 2008-2009 och senare av Brexit och Donald Trump.

Det återstår att ge ett namn åt årtusendets andra generation. Den kännetecknas i välfärdsländerna av att vara den första som inte får det bättre än sin föregångare.
Historien är ändå full av vändpunkter. Dagens unga förstår att vår planet inte är outtömlig, att luft och vatten inte är ”fria nyttigheter” som jag själv lärde mig i Hanken 1954, och att ojämlikhet är politisk dynamit.

Jag vill därför kalla dem som i dag mognar till vuxenlivet för Generation Hopp.
Lycka till!

Lämna en kommentar


Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.