Visumpolitik och politisk apati

av Janne Wass

Ryssarna varken stöder eller motsätter sig Ukrainakriget – de reagerar helt enkelt inte alls på kriget. Det säger den ryska vänstersociologen Boris Kagarlitskij, som i tiderna också figurerat på Ny Tids sidor, i en mycket intressant intervju i den amerikanska vänstertidskriften Jacobin. Kagarlitskij upprepar det åtminstone i Europa välkända faktumet att de flesta ryssar antagligen inte ens vet att det pågår ett regelrätt krig i Ukraina – men än viktigare, påpekar han, är att förstå att de flesta ryssar är mer eller mindre apolitiska.

”De bryr sig om sina jobb, sina familjer, sina närmaste vänner och kanske sina hus och keldjur”, säger Kagarlitskij. Det är, menar han, både till stor fördel och stor nackdel för Putinregimen. Kagarlitskij misstänker att högst mellan 15 och 20 procent av ryssarna har någon egentlig politisk åsikt. Det gör det svårt att samla någon enad opposition mot Putin – men lika svårt att samla någon enad front för Putin.

Den ryska befolkningen framställs ömsom som kollektivt ansvariga för kriget i Ukraina eller som lika mycket offer för Putinregimen som ukrainarna. Sanningen ligger antagligen någonstans där emellan. Det känns orättvist att beskylla offren för en diktatur för medskyldighet i diktaturen. Hur skulle man kunna påverka i ett land där all samhällspåverkan är förbjuden?

Men man måste också minnas att Putin inte alltid varit enväldig. Det fanns ett fönster, efter Boris Jeltsin och fram till ungefär 2010, då det skulle ha varit möjligt att staka ut en annan väg för Ryssland. Det fanns en tid då det antagligen kunde ha gått att med demokratiska och aktivistiska medel avsätta Putin – kräva fria val, kräva fria medier, kräva insyn och sann demokrati. Såtillvida kan den ryska befolkningen delvis tillskrivas ett visst ansvar för sin egen diktator. Åtminstone den del av befolkningen som inte aktivt motarbetat nedmonteringen av det lilla demokratifrö som verkligen fanns i landet efter glasnost, perestrojka och Sovjets slutliga­ sammanklappning. Men som Kagarlitskij antyder: i ett land där politisk aktivism inneburit halshuggning, Sibirien eller fängelse, oberoende om det varit en tsar, ett kommunist­parti eller en president på toppen, varför skulle folket vara intresserade av politik?

Kagarlitskij noterar ändå att det är inifrån som förändringen måste komma – och det enda sättet att få det ryska folket att i bredd ställa sig på barrikaderna är att hota deras­ jobb och möjlighet att försörja sina­ familjer. Såtillvida, menar han, är sanktionerna­ mot Ryssland omvärldens bästa vapen mot Putin.

Däremot är det helt kontraproduktivt, säger Kagarlitskij, att bojkotta rysk kultur, stoppa akademiska samarbeten, eller inte bevilja vanliga ryssar – för att inte tala om oppositionella­ dito – inresevisum. Putins hela statsbygge­ står och faller med att ryssarna är isolerade i sin egen bubbla.

Detta att hålla i åtanke i samband med diskussionerna kring att Finland slutat utfärda ­turistvisum till ryssar.

1 kommentar

Carl-Magnus fogelholm 17 augusti, 2022 - 08:39

En belysande syn på dilemmat för ryssarna, och oss europeer. Den stora majoriteten i Ryssland är tyst, precis som det var ända från tsartiden fram till nu. Den nya historieuppfattningen som Putin idag tutar ut gör saken värre.

Reply

Lämna en kommentar

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.