En hyllning till det stora lilla livet

av Lars Sund

Från strövtåg i universum till det lilla livet – med sin nya bok gör Marcus Rosenlund ett verkligt kvanthopp, för att vitsa till det lite (Kvanthopp är namnet på Svenska Yles vetenskapsprogram, som Rosenlund är redaktör för). Det stora lilla livet är den välfunna titeln på Rosenlunds bok. Den ska ni läsa, för ni blir klokare och samtidigt underhållna. Rosenlund har än en gång skrivit en bok som förmedlar fakta på ett tillgängligt sätt, utan att förenkla. Han är en driven vetenskapsjournalist, som också kan hantera litterär fackprosa med stor skicklighet. Det ska sägas att texten i Det stora lilla livet har sällsynt bra flyt, författarens entusiasm gör bokens 16 kapitel till ett nöje att läsa. 

Det är en spretig bok – och nu använder jag för omväxlings skull ordet ”spretig” i positiv bemärkelse. Utvikningar och bispår kännetecknar all bra essäistik och Det stora lilla livet är full av underhållande utflykter och redogörelser för saker och ting man inte visste att man behövde veta – till exempel vem som uppfann gräsklipparen. Men som alla goda essäister vet Rosenlund att det gäller att återvända till huvudspåret när han är färdig med sin utvikning. 

Rosenlund berättar om cyanobakterier och mikrober, mossbräken och bananflugor, jäst och trollsländor och om mycket annat. Han hyllar genomgående det lilla livet. ”Du behöver inte vara stor för att ha ett stort inflytande på saker och ting här på jorden”, konstaterar han. ”Det är inte titanerna och giganterna som sätter agendan för evolutionen.” Det stämmer verkligen in på öppningskapitlets encelliga cyanobakterier som blev avgörande för livet här på jorden genom att utveckla fotosyntes och syresätta atmosfären. Nästan i förbigående tecknar Marcus Rosenlund livets historia på vår planet, med lätt och säker hand.

 

Rosenlund har ett tydligt utsagt ärende med sitt skrivande. Redan i förordet påpekar han att han skrev sin första bok, Väder som förändrade världen (2018), som svar på det ofta upprepade (och felaktiga) påståendet att vi människor är för små och obetydliga för att påverka väder och klimat. I Det stora lilla livet vill han fortsätta i väderbokens spår och visa att till synes obetydliga livsformer kan ha enorm inverkan inte bara på väder och klimat utan på livet självt. 

Genom hela boken återkommer Rosenlund till klimatkrisen. Han skriver om tidigare klimatförändringar och påminner oss om att det nu är vi människor som genom vår användning av fossila bränslen värmer upp planeten. Och uppvärmningen mycket fortare än tidigare klimatförändringar.

En får lära sig mycket av Rosenlund. Till exempel att mossbräken, en växtfamilj av vattenlevande släktingar till ormbunkarna, är mycket effektiva när det gäller att suga koldioxid ur atmosfären och skulle kunna bli rädda klimatet. Dessutom är mossbräken ätlig och kan användas som gödsel och för att bekämpa malaria och andra tropiska sjukdomar. Det senare genom att mossbräken gärna växer över och täcker sötvattengölar och kväver de mygglarver som frodas där. 

Äntligen har jag förstått varför syre, samtidigt som det är livsnödvändigt, också är skadligt för oss. Och varför flugor är så jädrans skickliga att fly undan flugsmällan. Visste ni att det finns gott om träsprit – även känt som metanol – i universum? Faktum är att allehanda byggstenar för liv finns överallt, det är nästan oundvikligt att liv uppstår i universum – vår planet är knappast unik därvidlag. 

Marcus Rosenlund skriver på en gång personligt och sakligt. Han håller sina egna erfarenheter i strama tyglar, hans text är faktatät men inte faktatung. Ibland kan han bli lite för slängig, försöker skruva till en och annan formulering alldeles i onödan. Hans text behöver inga ansträngda vitsigheter, den når sin läsare ändå.

Emma Ahlgrens vinjetter som illustrerar varje kapitel ökar ytterligare bokens värde.

 

Marcus Rosenlund:
Det stora lilla livet.
Schildts & Söderströms, 2022.

Lämna en kommentar


Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.