Facket som organiserar de skyddslösa

av Christin Sandberg

Nyanlända riskerar att i Sverige råka i klorna på oseriösa arbetsköpare som utnyttjar de allra mest utsatta. SAC Syndikalisterna driver dessa arbetares sak. 

 

Det är söndag eftermiddag och ukrainska Anastasiia Omelian plockar fram kaffekoppar medan flera rysktalande personer försöker få hennes uppmärksamhet. Det är mötesdag för rysktalande inom bygg- och städbranschen på fackföreningen SAC Syndikalisternas huvudkontor mitt i centrala Stockholm .

Många som har kommit har problem på arbetsplatsen och behöver hjälp. Anastasia Omelian som har varit i Sverige i ett år och arbetar som städerska, var själv en av dem som sökte sig till Syndikalisterna när hon fick problem med sin första arbetsgivare. 

En natt vaknade hon och kände inte längre sina händer. Då hade hon jobbat med flyttstädningar, det tyngsta städuppdraget, under några månader.

– Jag blev rädd, tänkte att det här är inte bra och kände att jag inte kunde fortsätta arbeta på det sättet, säger hon.

Samtidigt hade hon via landsmän fått veta att alla som arbetar har rätt till betald semesterersättning. När hon frågade sin arbetsgivare om det inte skulle betalas ut någon semesterersättning, svarade han att ”allt var som det skulle, var det inte?” När hon frågade andra gången höjde han rösten och sade att hon fått det hon hade rätt till. 

Hon blev rädd och förstod samtidigt, säger hon, att det här inte var en bra arbetsgivare och bestämde därför att säga upp sig efter avslutat arbetspass samma eftermiddag. 

I en chattgrupp för nyanlända rysk- och ukrainsktalande i Sverige berättade hon om det som hänt och en person tipsade om vem hon kunde vända sig till. Det var Sveriges arbetares centralorganisation SAC Syndikalisterna. 

– Jag fick träffa en person på kontoret där samma dag som vi hördes. Och två månader senare hade jag fått mina semesterpengar utbetalda, säger Omelian.

De som kommer till Syndikalisterna är helt skyddslösa och har ingen annanstans att vända sig. 

De som kommer till Syndikalisterna är helt skyddslösa och har ingen annanstans att vända sig.

Utnyttjande på arbetsmarknaden

Elinor Torp är journalist och författare till flera böcker om det svenska skuggsamhället. Hon beskriver hur den svenska arbetsmarknaden är helt i händerna på oseriösa arbetsgivare och bolag som utnyttjar människor.

– Vi har inget lönegolv (lagstadgad minimilön, red. anm.), eftersom allt ska bygga på den svenska modellen som förhandlas fram mellan arbetsgivare och fack genom kollektivavtal, men nyanlända och migrantarbetare som till stor del utgör arbetarklassen i Sverige i dag jobbar inte inom den svenska modellen, säger hon och tillägger: 

– Vilket gör att de i princip kan betala en krona i timmen till dessa personer. 

Torp som i sina böcker har talat med hundratals migrantarbetare inom bygg- och städbranscherna i Sverige beskriver att deras arbetsliv är fulla av förnedring, övervakning, konstant ifrågasättande, mellanhänder och gisslanliknande situationer. Ofta är både arbetarnas uppehållstillstånd och boendesituation kopplade till arbetsgivaren eller dennes mellanhänder. 

Hon beskriver vidare hur samhället har vänt dessa personer ryggen. Det finns ingen myndighet i Sverige med ansvar som täcker alla dessa människor. 

Ingen vet ens hur många det rör sig om. Politiskt efterfrågas en kartläggning av antalet med hänvisning till just Ellinor Torps uppskattning om att det kan röra sig om så många som ett par hundratusen.

Också i Finland har utnyttjandet av migranter inom servicebranschen uppmärksammats. Arbete med inslag av tvång har uppdagats inom restaurang- och städbranschen.  

 

Skyddslösa kvinnor i serviceyrken

Allra mest utsatta på arbetsmarknaden i Sverige är kvinnorna som arbetar i serviceyrken såsom städbranschen. Torp beskriver det som en bransch som inte omsätter lika stora pengar som byggbranschen där många utrikes födda män arbetar, men där det förekommer extrem exploatering.

– Det uppskattas röra sig om en bransch där 50 procent sker vitt och 50 procent svart, säger hon.

– Kvinnorna som arbetar i branschen är helt skyddslösa. De har ofta inga kontrakt och arbetsgivarna kan i princip göra vad de vill med dem, och utnyttjar situationen. Kvinnorna är tysta och klagar inte eftersom de är beroende av att få ihop sina pengar, säger Elinor Torp.

Samma vecka som vi pratar på telefon ska hon lämna in slutmanuset till sin senaste bok om just städbranschen. I den berättar hon städerskan Chilos historia.

Strax innan jul för ett år sedan ertappades Chilo utanför dåvarande statsministern Magdalena Anderssons- hem.

Det skulle visa sig att statsministerns städerska hade fått svarta pengar direkt av ägaren till städbolaget. Hans tidigare firma är dömd för ekonomisk brottslighet och han själv är ökänd hos facket som en oseriös aktör.

Eftersom Chilo inte hade något giltigt uppehållstillstånd utvisades hon efter händelsen. Medan arbetsgivaren gick fri. 

– Vi har sett en utveckling där man istället för att försöka komma åt de oseriösa och illegala bolagen istället jagar migrantarbetarna, säger Elinor Torp. 

Syndikalisterna driver Chilos fall så att hon ska få ut de pengar hon har rätt till efter att ha arbetat på företaget. Men priset hon fick betala blev högt. I dag är hon hemma i Nicaragua.

 

Dagens Maja kan inte vara säker på lönen

– Chilo är dagens Maja, säger Elinor Torp och syftar på Maja Ekelöf, städerskan som år 1970 skrev boken Rapport från en skurhink. Manuset hade Ekelöf skickat in till en romantävling utlyst av förlaget Rabén & Sjögren, och vunnit förstapris. Boken uppmärksammades stort och blev en storsäljare.

Ekelöf beskriver i boken det hårda arbetet och de få timmarna vila. Städningen ska ske när ingen ser och märker något, vilket gör att hon måste stiga upp runt fyra på morgonen. Det är tungt. Det värker i kroppen och tröttheten finns där hela tiden. Men trots att hon arbetar hela tiden och inte har råd att vara sjuk eller ta barnen till läkaren så räcker inte pengarna.

Även städerskorna på Syndikalisterna vittnar om det hårda slitet och osynligheten. Att de inte ska synas, vara tysta. Men också att det är ett väldigt ensamt arbete. Vilket i sin tur ökar utsattheten och försvårar möjligheterna till organisering.

Det hårda arbetet som sliter på kroppen och stressen över att arbeta hela tiden men ändå inte ha tillräckligt med pengar till det allra nödvändigaste är sig likt sedan Majas tid. Men då kom i alla fall pengarna. Det kan städerskorna i dag inte vara säkra på. Och när pengarna betalas ut kan de också tvingas betala tillbaka en del. Det vita kontraktet de trodde de hade visar sig ofta vara ett svartjobb ändå. Inga lönepengar registrerade hos Skatteverket. 

 

Hotar ringa Migrationsverket

Det här vet Agnes Lansrot på Syndikalisterna allt om. Hon företräder städerskor som är i konflikt med sin arbetsgivare. 

Syndikalisterna har tagit bort den karenstid som de flesta andra fackförbund har och som gör att de inte tar emot de personer som är som mest utsatta på arbetsmarknaden.

– De flesta som kommer hit har ett konkret problem som att de inte fått lön trots att de har arbetat eller har fått alldeles för lite pengar och kommer ingenstans med sina arbetsgivare eller är rädda för dem och vi är deras sista utväg, säger Agnes Lansrot.

– Då kan vi inte skicka iväg dem bara för att de inte varit medlemmar i facket tillräckligt länge. Vi tar emot alla som behöver hjälp, och de kan bli medlemmar i samband med det, säger hon.

Många av dem som kommer till Syndikalisterna har arbetstillstånd och rätt att vistas i Sverige kopplat till jobbet. 

– Det värsta är att de här oseriösa arbetsgivarna leker med de här personernas hela tillvaro här i Sverige eftersom de hotar med att ringa till Migrationsverket och ”avslöja” dem eller säga att de inte längre har ett arbete och därmed inte heller rätt att vistas i Sverige. 

Genesis Bolivar från Venezuela, som också har kommit till söndagsmötet på Syndikalisterna, berättar att hon har två veckor på sig att inkomma med en förklaring till Migrationsverket eftersom en kvinna (arbetsgivaren) har ringt till myndigheten och påstått att hon inte längre arbetar för henne, som ett hot för att hon ska arbeta hårdare. Genesis har både man och barn som liksom hon har uppehållstillstånd i Sverige kopplat till hennes arbete hos just den här arbetsgivaren.

Agnes Lansrot säger att det är vanligt. Det är inte heller ovanligt att de här arbetsgivarna utövar både fysiskt och psykiskt våld mot de anställda.

 

Våga vända sig till facket

Men det är långt ifrån alla som vågar fråga och säga ifrån när de känner på sig eller vet att allt inte står rätt till. 

Ukrainska Anastasiia Omelian vågade ta steget och vända sig till facket. Men hon har också en situation som gör att hon vågade ta steget. Hon bor tillsammans med sin man och de delar på ett litet hus, så hon riskerade inte att stå helt ensam på gatan. 

– Det är dock många som inte vågar, säger hon. 

Andra hittar inte dit. Informationen sprids mellan vänner och i communitys på sociala plattformar.

För den som hittar till Syndikalisterna finns dock goda möjligheter att få sina rättigheter tillgodosedda även i efterhand. 

– I 80 procent av fallen har vi lyckats förhandla så att våra medlemmar får det de har rätt till från arbetsgivaren, säger Lansrot.

 

Foto: Christin Sandberg

Lämna en kommentar


Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.