Vad ska du göra för teatern?

av Janne Wass

Kulturfrågor är sällan hett stoff i riksdagsvalsdebatter. Vi frågade några kandidater om deras teaterupplevelser och kulturpolitik inför valet i april. 

 

1. Vilken teaterupplevelse har stannat i ditt minne och varför?

2. Om du blir invald, på vilket sätt ska du uppmärksamma teatern i ditt riksdagsarbete under nästa mandatperiod?

 

Mia Haglund, Vänsterförbundet (Helsingfors valkrets)

1. Jag minns speciellt Emil i Lönneberga på antingen Raseborgs eller Lurens sommarteater och Les Misérables på Stadsteatern som speciellt berörande från min barndom och från tonåren. Jag var otroligt intresserad av musikaler som barn, vilket ledde till att jag till slut medverkade i Sound of Music på Svenska Teatern som ung vuxen (spelade nunna!). Av de pjäser jag sett de senaste åren vill jag lyfta stämningen och minnesvärda skådespelarinsatser från Teatteri Jurkka, där jag sett till exempel Kikka- Fan Club och Putoamisen taito. Båda pjäserna behandlade på intressanta sätt kvinnors upplevelser av ensamhet. 

2. För att kunna skapa intressant kultur och teater behövs frihet att skapa. Vilket betyder finansiering, både för konstnärer och teatrar. Jag vill verka både för en mer tryggad inkomst för konstnärer och för att även mindre teaterscener än de stora institutionerna har förutsättningar att fortsätta skapa fri, tankeväckande och betydelsefull konst.

 

Johan Kvarnström, SDP (Nylands valkrets)

1. Färskast i mitt minne är den berörande pjäsen Kaikki antamasi- aamut i regi av Sakari Kirjavainen,  och med Kirsi-Kaisa Sinisalo, men starkast i minnet är en annan monolog som handlar om just minnets betydelse. Det är Kati Outinens Niin kauas kuin omat siivet kantaa som jag såg på Kulturhuset Karelia i samband med Ekenäs filmfest 2018. Den lever kvar starkt på grund av den oroliga stämningen i livet med minnessjukdomar som den levandegjorde. Det låter som endast en tung upplevelse, men den omfattar även en slags tröst och insikt om minnets roll i våra relationer och betydelse för oss som aktörer, vår identitet. Vem är du om du inte minns?

2. Det är viktigt att uppmärksamma hela kulturbranschen som något mer än en mottagare som ger ”guldkant i vardagen”. Det är inte minst ekonomiskt en kraftsektor med framtiden framför sig. Vi behöver en attitydförändring, vilket vi såg i och med att kultursektorns stödpaket dröjde för länge i pandemihanteringen. Det oaktat så spelar pengar en stor roll. Målet med att kulturen ska utgöra en procent av statsbudgeten blir allt svårare att uppnå i och med Veikkaus minskade inkomster. Enprocentsmålet måste också granskas utifrån vad vi menar med konst och kultur, eftersom kulturanslag också går till exempel till renovering av kyrkor och fästningar, medan tanken förstås är att det ska satsas på mer teaterbesök i skolor och daghem, renovering av teaterhus eller annan mer direkt kulturverksamhet.

 

Elina Sagne-Ollikainen, SFP (Helsingfors valkrets)

1. Får jag nämna flera? Jag har en massa uppsättningar som fastnat i mitt minne. För det första är det DuvTeaterns I det stora landskapet. Men sedan har jag också sett flera pjäser riktade till barn som jag tyckt väldigt mycket om. Bland annat Sailor och Pekka som gick på Viirus. Men också Sångerskan (Viirus), samt Det svarta fåret (Teater Mestola). Jag märker att jag ser massor av föreställningar med skådespelare som jag känner (skratt). Sailor och Pekka har fastnat i minnet därför att den var jätterolig, men också intim, då den gick på Viirus minsta scen. En sak som gjorde den speciell var att publiken skulle göra ljud som bandades in och användes i föreställningen. Och så minns jag att det framgick alldeles tydligt att en av karaktärerna, Miss Jackson, var afroamerikan, utan att skådespelaren var sminkad mörk eller något sånt. 

2. Jag har blivit tvungen att göra lite research för den här frågan, men en sak som jag noterat är att scenkonsten kommer först på tredje plats i mängden pengar som de olika konstformerna tilldelas av Centret för konstfrämjande (Taike). En annan sak är att man i dag utgår från själva teaterhusets storlek då man avgör vem som ska få behovsprövat stöd, vilket jag tycker är lite bakvänt. Viktig och bra konst görs ju också på små teatrar. Här skulle jag gärna se en utredning över huruvida man kunde tillämpa några andra kriterier för stödet. Överlag känns det lite som om de som redan har stora resurser är de som får mest pengar, och det är kanske något jag skulle vilja se över. 

 

Ny Tid kontaktade även en grön finlandssvensk kandidat från Vasa valkrets, som dock inte svarade på frågorna. 

 

Foto: Vänsterförbundet, SDP, SFP

Lämna en kommentar


Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.