Mina vänner säger att jag är lycklig som får bo i det lyckligaste landet i världen. Dessutom bor jag i Helsingfors. De flesta finländare vet inte om det, men Helsingfors är den nordiska stad som många turkar helst vill besöka.
Ett halvt år efter att jag anlänt till Finland och klarat mig genom min första vinter undrade jag nog varför finländarna klassas som världens lyckligaste folk. De flesta finländare jag såg på gatan eller i affären såg inte särskilt lyckliga ut. Sedan insåg jag att FN:s lyckoindex mäter social, snarare än individuell lycka (se Jan Otto Anderssons kolumn i Ny Tid 12/2022). Under mina tre år här har jag insett att utlänningar i Finland inte är lika lyckliga som finländarna. Det beror till stor del på bristen på jobb.
Av ”finländarna” blev 390 inbjudna till arbetsintervjuer, av somalierna endast 99.
Utlänningar dirigeras gärna till arbete inom vårdsektorn på grund av arbetskraftsbristen där. Men många av oss börjar gärna med att hitta arbete som motsvarar vår utbildning och erfarenhet. Även om många arbetsannonser är skrivna på engelska, står det för det mesta på slutet att finskakunskaper är ett krav (jag förstår fortfarande inte varför de är skrivna på engelska om man måste kunna finska).
Ifall du har ett namn som är svårt att uttala, som Abaday, kan du skatta dig lycklig om du ens får ett svar efter att du skickat in ditt CV.
Forskaren Akhlaq Ahmad vid Helsingfors universitet skickade under 2016 och 2017 in 5000 fingerade jobbansökningar. CV:n i varje ansökan var identisk, förutom att namnen valdes från fem olika folkgrupper. Av ”finländarna” blev 390 inbjudna till arbetsintervjuer, av somalierna endast 99.
Vi är alla överens om att utlänningar i Finland är en outnyttjad resurs. Ändå ges många inte tillfälle att delta i det finländska arbetslivet för att de inte kan finska. En vd jag träffade berättade att bara en av dennas anställda var utlänning – eller hen var född i Finland men hade ett vietnamesiskt namn. En annan vän berättade att hens mammas finska pappa, med utländskt namn, fick napp på jobbansökan först då han började ringa upp arbetsgivaren för att berätta att han var finländare.
Mitt yrke som journalist har gjort mig envis, och jag vet att jag kommer att hitta ett passande jobb i Finland om jag bara fortsätter arbeta för det. Alla är ändå inte lika envisa eller priviligerade som jag. För icke-finländska akademiker fungerar Finland också bra att mellanlanda i, men det är svårt att hitta stadigt arbete. Jag önskar att Finland kunde ta bättre hand om arbetare som potentiellt skulle kunna bidra betydligt mer till samhället.
