Vad blev det av barnen i al-Hol?

av Yrsa Grüne-Luoma

Den utförliga rapporteringen om kriget i Ukraina är motiverad. Vi vet en hel del om vad som sker i Kiev, Cherson och Zaporizjzja. Men vad blev det av barnen i al-Hol? 

En katastrof klarar av att få plats i nyhetsrapporteringen i högst tre veckor, hette det i tiderna på Röda korset. Undantag från regeln var tsunamin på annandag jul 2004 i Indiska Oceanen. Men den gången fästes den största uppmärksamheten vid de förödande konsekvenserna på turistorterna i Thailand, inte på norra Sumatras västra kust där förödelsen var ännu större.

I Aceh fanns inga turister, området var stängt för utlänningar på grund av kriget mellan GAM-rebellerna och de indonesiska styrkorna.

 

Rysslands anfallskrig mot Ukraina i februari kommer att gå till historien som en av de mest dramatiska händelserna i Europa efter andra världskriget. Det är ett krig vars slut inte är i sikte och som för alltid kommer att påverka Europas öde. Med en i högsta grad oviss utgång.

Ukrainas kamp för överlevnad är samtidigt en kamp för hela det fria Europa.

Rapporteringen från kriget har tärt hårt på också de stora mediehusens resurser. Antalet reporterteam som på plats i städer som Kiev, Odessa, Cherson, Kramatorsk och Zaporizjzja berättat om förödelsen och ukrainarna heroiska kamp är säkert större än det varit sedan andra världskriget.

De har gjort ett viktigt arbete. Det finns ett oersättligt värde i rapporter från folk som är på plats. Internet och distansintervjuer kan aldrig ersätta det självupplevda med dofter, ljud och stämningar. Många nya reportrar har skaffat sig en viktig och grundläggande kunskap om hur det är att arbeta i krigsförhållanden.

Kusligt nog kan dessa erfarenheter komma till nytta i något annat sammanhang igen.

Att medierna i början skickade reportrar med tidigare erfarenhet av området och hur det är att arbeta i krigsförhållanden är förståeligt. Krig är minsann ingen ”workshop”.

I längden kan det bli en knepig balansgång när samma person ständigt åker ut till krisområden. Själv minns jag en lärdom från min tid som utbildare för Röda Kors-delegater för länge sedan: det gäller också att skydda delegaten från sig själv. Det fanns personer som hade skickats ut så ofta på olika uppdrag i krisområden – det kunde handla om både krig och naturkatastrofer – att de helt enkelt inte längre kunde vara hemma i vardagen. Röda korset lärde sig så småningom att säga nej när dessa personer knappt hunnit komma över tröskeln där hemma innan de ringde och frågade om de inte kunde åka iväg igen.

Men nu är det tyst kring al-Hol. Om de finländska barnen vet vi ingenting, utom att de i dag är ett par år äldre än de var när vi senast hörde någonting om dem. Sannolikheten för att de är mer radikaliserade idag än de var då är en obehaglig men realistisk tanke.

När någonting stort och dramatiskt händer så är det bara detta som gäller. Så var det med Rwanda-krisen 1994 och med NATO:s bombningar av Serbien 1999.

Och så var det också med tsunamin – och för bara ett drygt år sedan med pandemin.

Plötsligt upphör resten av världen att existera, åtminstone i rubrikerna.

När Afghanistan föll tillbaka i talibanregimens händer var rapporteringen som störst när de utländska styrkorna drog in för att evakuera utländska medborgare och en del afghaner som hade fungerat som tolkar för utländska soldater eller tjänstemannapersonal.

För närvarande är det antagligen svårt att resa till Afghanistan och avge rapport. Inte heller Iran eller Kina – Xinjiang – är väldigt åtkomliga.

Detsamma gäller flyktinglägret i al-Hol där det ännu finns ett tiotal finländska medborgare, de flesta av dem barn.

Det fanns i alla fall ett par finländska reportrar som lyckades ta sig in där och vars förtjänstfulla rapportering troligen bidrog till att åtminstone några barn med sina mödrar kunde tas ut därifrån.

Men nu är det tyst kring al-Hol. Om de finländska barnen vet vi ingenting, utom att de i dag är ett par år äldre än de var när vi senast hörde någonting om dem. Sannolikheten för att de är mer radikaliserade idag än de var då är en obehaglig men realistisk tanke. I den riktningen pekar åtminstone den franska dokumentär som nyligen sändes på tv.

Är dessa barn nu så kallade ”lost cases”, förlorade fall?

 

Journalisters arbetssätt har någon gång liknats vid ett lämmeltåg – alla rusar åt ett och samma håll. Indignationen var stor när det begav sig och det helt berättigade motargumentet gällde mediernas koncentrerade gemensamma intresse kring en nyhet. I synnerhet i början av ett krig eller en stor naturkatastrof är nyhetstörsten stor, inte bara på redaktionerna utan också bland vanligt folk.

Utrikesjournalistiken hör till den genre som tagit stryk när det gäller prioriteringen inom många mediehus. När sedan någonting händer utanför de länder man visar mest intresse för – USA, och Ryssland – så tar det ofta tid att sätta sig in i situationen, att skapa de kontakter som behövs för att kunna rapportera på plats. Det finns också en tendens att i synnerhet inom EU begränsa sig till varje medlemslands roll inom unionen, utan att närmare känna till ifrågavarande lands kultur eller historia. Se bara på Ungern.

Snabbt googlar man förstås in sig på vilket som helst lands historia – men räcker detta?

 

Om man kunde önska sig något för det nya året 2023 så skulle det vara en gradvis breddning: satsa också på det svåråtkomliga, i synnerhet om det på redaktionerna finns folk med kontakter till områden som inte alla kommer åt. Uppmuntra reportrar med kunskap om och ofta också kontakter till svåråtkomliga länder och områden att åka dit där deras rapportering ger ett mervärde.

Som till exempel till al-Hol.

Lämna en kommentar