Mitt under pågående regeringsförhandlingar (tajmningen var helt säkert en ren slump) fick det finländska folket igen en gång lyssna till den utvandrade bankiren Björn ”Nalle” Wahlroos visdomsord om den ekonomiska politiken. Närmare bestämt om vad som bör göras för att rädda den finländska ekonomin, som enligt Wahlroos befinner sig i ett katastrofalt dåligt skick. Som vanligt fick Nalles uttalanden stor synlighet i media, utan några besvärliga kritiska frågor eller kommentarer från journalistkårens sida. Och som vanligt valde han att, i stället för nya och genuint innovativa förslag, servera samma gamla marknadsfundamentalistiska skåpmat som så många gånger tidigare.
I den mån något har sipprat ner i nacken på de lägsta inkomstklasserna är det åtminstone inte ekonomiskt välstånd.
Om man kokar ner Nalles budskap till det väsentliga behövs egentligen bara en sak för att få den finländska ekonomin på fötter igen: sänkta skatter. Med tanke på statsfinansernas skrala tillstånd (igen enligt Nalles egen, högst subjektiva uppfattning) finns det ändå inte utrymme för några mer omfattande skattesänkningar – till exempel en allmän sänkning av inkomstskatten i alla skatteklasser – och därför bör skattesänkningarna skräddarsys så att de framför allt gynnar dem som ”skapar” vårt välstånd. I klartext: den lilla, superrika elit som Nalle själv tillhör, och som redan nu i de flesta fall kommer undan med en lägre skatteprocent än en löntagare med inkomster på medelnivå.
Den hårda kärnan i Nalles ekonomisk-politiska framgångsrecept är således ingenting mer eller mindre än den befängda ekonomiska pseudoteori som på engelska går under benämningen trickle down economics, direkt översatt ”nedsippringsekonomi”. Enligt nedsippringsekonomin är det bra för alla – också de allra fattigaste i samhället – att de rika blir ännu rikare. De rika kommer nämligen att använda tillskottet i sina rikedomar till nya investeringar, som i sin tur genererar ekonomisk tillväxt och nya arbetsplatser. På så sätt sipprar de rikas ökade välstånd ner genom hela samhällsekonomin så att också de som befinner sig allra längst ner i den ekonomiska hierarkin får sin beskärda del.
För de flesta människor med ens en gnutta sunt bondförnuft låter det här som rent nonsens – vilket också är just precis vad det är. Ända sedan den marknadsfundamentalistiska revolutionen under Margaret Thatchers och Ronald Reagans ledning i början av 1980-talet har nedsippringsekonomin tillämpats, om än i varierande utsträckning, såväl i de flesta västländer som i många tillväxtekonomier, och resultatet har alltid varit detsamma: växande inkomst- och förmögenhetsklyftor i kombination med en allt mer utbredd fattigdom och social utslagning. I den mån något har sipprat ner i nacken på de lägsta inkomstklasserna är det med andra ord åtminstone inte ekonomiskt välstånd.
Att Nalle Wahlroos förespråkar en ekonomisk politik som gynnar honom själv och andra superrika är i och för sig inte särskilt överraskande. Vad som däremot är inte bara överraskande utan direkt obegripligt är att Nalle gång på gång ges tillfälle att sprida sitt nedsippringsevangelium i finländska medier – utan att en enda journalist vågar ställa en endaste kritisk fråga.
