Kollektivt beslutsfattande, lika lön för lika arbete och stärkt närdemokrati är grundpelarna för teorin om deltagarekonomi, uppger Anders Sandström, författare till boken Anarkistisk bokföring. Teorin har haft det motigt att få genomslag, men det finns bevis på att den fungerar.
Ojämlikheten i världen ökar. Samma sak gäller klyftorna mellan rika och fattiga i Sverige och i Finland. Fler människor går hungriga trots att vi har möjlighet att producera mat så det räcker för alla. Klimatförändringarna har lett till extrema väder, såsom hetta och skyfall som lett till bränder och översvämningar. Ändå tycks inte några politiska partier ens drömma om en värld utan det kapitalistiska systemet.
– Ja, trots den bedrövliga situation vi befinner oss i med ojämlikheter och klimatutmaningar tycks alla politiska krafter, även på vänsterkanten, helt avfärda eller helt enkelt ha gett upp tanken på att försöka ersätta det kapitalistiska systemet, säger Anders Sandström, ekonom och anhängare av teorin om deltagarekonomi – ett (radikalt) alternativ till det kapitalistiska systemet.
2021 var klyftorna mellan rika miljardärer och utsatta länder större än någonsin. Även klyftorna inom Sverige ökar och var samma år de största någonsin. Samma sak gäller för Finland, där klyftorna mellan rika och fattiga växer. Enligt en rapport från Kalevi Sorsa-stiftelsen som kom 2020 beror det på en rad politiska beslut som fattats sedan 1990-talet.
Globalt saknar fler människor än någonsin pengar att köpa tillräckligt med mat till sina familjer. 828 miljoner personer lägger sig hungriga varje kväll och antalet har ökat under snart ett decennium. 345 miljoner lever med akut matosäkerhet – en ökning från 135 miljoner bara sen 2019. Närmare 50 miljoner människor lever på gränsen till dödlig svält. Samtidigt säger experter att det finns tillräckligt med mat i världen för jordens åtta miljarder invånare, och att svältkatastrofer i princip alltid kan härledas till politiskt agerande, eller brist på agerande.
Allt motigare
Redan 2012 skrev Anders Sandström i Ny Tid om deltagarekonomin som ett långsiktigt och visionärt vänsteralternativ till den kapitalistiska marknadsekonomin. Men sedan dess har uppförsbacken för att få gehör för ett så radikalt alternativ bara blivit brantare.
I takt med att de rika har blivit rikare har de fått än mer makt och medan de fattiga har blivit hungrigare har även högerkrafter och extremhögerpolitiker kopplat greppet om den politiska makten i många länder. Maktkoncentrationen har i och med detta ökat.
Enligt Sandström erbjuder ändå den deltagarekonomiska modellen fortfarande det mest genomtänkta och bästa alternativet till det kapitalistiska systemet och marknadsliberalismen.
Halvdana försök att styra inom ramarna för nuvarande system tror han nämligen inte på.
– Regler och ramverk som syftar till att hålla tillbaka kapitalismen har bland annat ambitiösa socialdemokratiska politiker försökt sig på, men risken är då alltid att man trillar tillbaka till en nyliberal version, såsom man gjorde på 1980- och 90-talet, säger Sandström.
Regler och ramverk som syftar till att hålla tillbaka kapitalismen har bland annat ambitiösa socialdemokratiska politiker försökt sig på, men risken är då alltid att man trillar tillbaka till en nyliberal version, såsom man gjorde på 1980- och 90-talet.
Blir mer konkret
Den deltagarekonomiska modellen är ambitiös. Från början handlade det om en ganska abstrakt modell, men Sandström beskriver den som under ständig utveckling.
Deltagarekonomin bygger på fyra grundläggande institutioner som Michael Albert och Robin Hahnel, upphovsmännen bakom modellen för deltagarekonomi (1991), anser vara nödvändiga för en klasslös ekonomi.
För det första måste det råda självförvaltning, i betydelsen att människor ges inflytande över beslut i proportion till den utsträckning som de påverkas.
Det andra handlar om balanserade arbetskomplex, vilket är deltagarekonomins andra institutionella åtagande. Det har som mål att få bukt med denna gamla arbetsdelning. Med balanserade arbetskomplex kan arbetsuppgifter portioneras ut så att varje jobb har en mix av arbetsuppgifter som ger alla arbetare en jämförbar situation med avseende på inflytande och makt.
Det tredje handlar om att ersättningen för arbete eller fördelningen av inkomster baseras på ansträngning och uppoffring. Ett exempel är likalönsprincipen.
Det fjärde benet handlar om deltagarplanering, vilket innebär en form av kollektivt beslutsfattande.
Ägande = inflytande
Grundproblemet och anledningen till att vi behöver ett alternativ till dagens kapitalistiska system är, enligt Sandström, snedfördelningen av makt. Den extremt ojämlika fördelningen av tillgångar och makt har påverkat utvecklingen i en extremt negativ riktning, som han ser det.
Sandström är övertygad om att alla skulle få ett bättre liv om de kunde vara med och påverka de politiska besluten.
– Som det är nu är det människor med makt i samhället, det vill säga de som äger produktionsmedlen och har de största tillgångarna, som fattar beslut som rör alla, säger han och fortsätter:
– Deras inflytande på politisk nivå är också oerhört starkt, på grund av deras stora ägande, vilket spär på ojämlikheten ytterligare. Detta eftersom de med makt har all anledning att fatta beslut som gynnar dem och deras ställning. Det är också de som har mest att förlora på förändring.
Vänsterns vision?
Trots detta har alltså inte ens vänstern längre en vision om att förändra eller byta ut det kapitalistiska systemet, anser Sandström.
”Vänstern fokuserar i bästa fall sina ansträngningar på att minimera orättvisor och andra negativa effekter som det ’ofrånkomliga’ kapitalistiska systemet skapar”, skrev Sandström i en text i Ny Tid 2012. Och samma sak står han fast vid nu drygt tio år senare.
Sandström säger att nödvändiga beslut som att avskaffa privat ägande och marknadsekonomi nog aldrig kommer att fattas, ens av vänsterpartier inom ramarna för det existerande systemet. Men han menar att vänstern i alla fall borde ha en vision och ett långsiktigt mål som är ett alternativ.
Därför anser han att det är viktigt att de som tror på deltagarekonomi som ett alternativ till kapitalismen måste vara med och bidra till att göra modellen mer konkret. Det handlar om att kunna svara på frågor såsom: Hur kommer den enorma mängden av varor och tjänster och alla deras olika versioner i en modern ekonomi att planeras och prissättas under deltagarplaneringen utan en marknad? Vad innebär det att fabriker och maskiner inte ägs privat? Vem finansierar investeringar? Hur finansieras kollektiva nyttigheter såsom sjukvård och utbildning? Hur bestäms individers inkomster?
– Långsiktiga mål är viktigt. Men vi behöver arbeta på vägen dit. Att kunna ge svar på mycket konkreta frågor är också viktigt.
Det är svårt men avgörande. Inte minst för att få med sig mer folk.
Exemplet Kerala
Själv försöker Sandström besvara frågan ”Hur ska saker bokföras i en deltagarekonomi?” i sin senaste bok Anarkistisk bokföring (Anarchist Accounting Accounting Principles for a Democratic Economy, 2016).
Han påminner också om att det är möjligt, genom att hänvisa till ett radikalt demokratiskt deltagarplaneringsprojekt som genomfördes i Kerala i Indien i slutet av 90-talet.
Det var ett – som det beskrivs – världsunikt och lyckat experiment vad gäller demokratisk deltagarplanering som ledde till mycket goda resultat.
Projektet som genomfördes av vänsterpolitiker i Kerala i Indien med start 1996 är det största decentraliseringsprojekt som genomförts i landet. Det inkluderade deltagarplanering och decentralisering. Drygt 27 år senare, och långt efter att projektet övergavs, ses fortfarande en positiv utveckling inom framför allt välfärden.
I en artikel i the New Indian -Express från 2021 talas det om att andelen offentliga hälso- och sjukvårdsinstitutioner har ökat från 28 procent 1991 till 38 procent 2014 och var uppe på 48 procent innan covid-pandemin bröt ut. Även den offentliga utbildningen stärktes. Antalet elever som undervisades i det offentliga utbildningssystemet fyrdubblades nästan under åren 1991 till 2016–2017. Antalet bostäder ökade också markant tack vare projektet. Fattigdomen minskade drastiskt.
I en forskningsrapport uppges att den avgörande faktorn för att projektet nådde så stor framgång var att huvudfokus låg på att fördjupa demokratin genom ett demokratiskt deltagande i beslutsfattande på lokal nivå snarare än att skapa jobb eller något annat mer konkret mål.
Vissa grupper, till exempel lokala fiskare, var ändå inte inkluderade, och korruption på lokal nivå blev med tiden ett problem.
Högern beskriver världen
Nuförtiden är många utvecklingsprojekt inriktade på att generera lokala ekonomier genom att skapa arbetstillfällen och inkomstgenererande aktiviteter. När Keralaprojektet genomfördes var inga utländska finansinstitutioner inblandade. I dag är det nog svårt att hitta ett utvecklingsprojekt med inriktning på företagande utan att Världsbanken, Internationella valutafonden eller någon annan finansiell institution är inblandad.
– I det rådande systemet slussas pengarna i slutändan alltid genom privat ägande. Även när det handlar om välfärd. Och i och med att alla vill tjäna pengar på satsningar som görs förhindrar det att alla resurser tas tillvara, inte minst på lokal nivå.
Dessutom spelar det in att högern har varit så väldigt framgångsrik i sin beskrivning av världen.
– Inte minst kritiken mot välfärden på 1970- och 80-talet, visade sig vara en strategi som fungerade för att tvinga fram en utveckling mot marknadsliberalisering, säger Sandström.
Det är svårt att göra motstånd och vinna gehör för kritiskt tänkande och alternativa lösningar idag, menar han.
Börja med likalön
– Samhällsdiskussionen styrs i hög grad av olika typer av medier och vad som kommer fram i debatten är oftast mycket förenklat och fungerar enligt principer eller till och med algoritmer som motverkar tankar och teorier som ifrågasätter, säger Sandström.
– Därför är arenor och organisationer där människor traditionellt har mötts viktiga att bevara, säger Sandström.
Det ofta tidskrävande engagemanget i föreningsverksamhet har ändå under de senaste decennierna minskat, snarare än ökat.
Samtidigt finns det en annan stor utmaning i vår tid, att förebygga och anpassa lokalsamhällen till klimatförändringarna och dess konsekvenser. Det innebär ofta mycket kostsamma investeringar som är svåra att lösa på lokal nivå.
Sammantaget konstaterar Sandström att det skulle behövas en motreaktion mot det dominerande kapitalistiska systemet, men konstaterar att många enskilda individer nog känner sig hjälplösa.
– Det är en stor utmaning att få gehör för ett alternativt ekonomiskt system. Men vi skulle kunna börja med att införa likalön på arbetsplatsen, säger han.
Foto: Annie Hellquist
