Sommaren 1999 liftade jag och en vän till Berlin, spände upp ett regnskydd i en park och bosatte oss i stan en tid. Ibland hängde vi på en bar på en innergård i Prenzlauer Berg, dit man kom genom att klättra upp för en stege och in genom ett fönster, och där en otymplig träskulptur föreställande en krokodil tjänade som bardisk. Ibland bjöd främlingar in oss från gatan för att festa hos dem och sova över på någon ledig madrass ifall vi inte orkade återvända till vårt hem i parken.
Poängen med att bli nostalgisk över millennieskiftets Berlin är att den kreativa anarkin där var möjlig genom uppkomsten av en sorts spontana allmänningar. Fastigheternas värde föll dramatiskt när invånare flyttade västerut efter murens fall, och gjorde det möjligt både att ockupera utrymmen och att experimentera med deras användning. Att fylla dem med konst, kultur och fester, och med invånare som inte behövde särskilt höga inkomster. Som en sorts långt utdragen karneval, präglad av motsatsen till den artificiella knapphet som är kapitalismens livsblod.
Kan vi hitta och befolka ställen där kapitalismen drar sig undan?
Kapitalismen, ja: de som hejar på den brukar ju påstå att den skapar välfärd och rikedom åt massorna, om än lite ojämnt fördelad. En helt annan bild kan man få om man läser en rätt så färsk studie (Sullivan & Hickel, 2022) som undersöker hur människors inkomst, hälsa (mätt i kroppslängd) och dödlighet påverkades av kapitalismen intåg i olika världsdelar. När människor berövades på de gemensamma tillgångar – ofta allmänna marker – som tidigare hade varit ett skydd mot att falla ner i extrem fattigdom, ledde det till att man blev fattigare, fysiskt svagare och till att dödligheten steg.
Det ledde också till att människor desperat började jaga efter ett lönearbete, under hur omänskliga villkor som helst. Och medan man i många delar av världen så småningom fick det bättre på grund av socialismen (arbetarrörelsen) och antikolonialismen, så finns det också områden, enligt sagda undersökning, där man ännu idag inte har återhämtat sig från kapitalismens intåg.
Det får mig att undra om vi kan lära oss något av 1990-talets Berlin. Kan vi hitta och befolka ställen där kapitalismen drar sig undan, och lämnar ett tomrum bakom sig? Kan vi sluta tro på att det skulle vara spännande att leva just där det också råkar vara mest lönsamt för dem som äger mark, som bygger stora hyreskomplex och köpcentrum, och som förväntar sig lätt tillgång till billig arbetskraft?
Och kanske vi, i den mån vi ändå sitter fast i konsumtionscentran (storstäder) – på just de marker som är hårdast inmutade för skapandet av privat profit – måste fråga oss själva huruvida det behövs nya allmänningar där sådana inte finns för tillfället. Kanske måste vi, ställda inför den blåsvarta regeringens planer om nedskärningar i våra sista egentliga allmänningar, det vill säga välfärdsstaten, som i en form av kollektivt nödvärn, skaka av oss vår apatiska acceptans av de inhägnader som kapitalet slagit upp.
Läs gärna också: Dylan Sullivan & Jason Hickel (2023). ”Capitalism and extreme poverty: A global analysis of real wages, human height, and mortality since the long 16th century”. i tidskriften World Development, nr. 161.
