Hur fungerade handel före penningekonomin? Antropologer har lyft fram gåvornas ömsesidiga utbyte i något som kallats gåvoekonomi. Kan en ekonomi som bygger på sociala relationer snarare än ekonomiskt tänkande verkligen fungera?
Burning Man, potlatch, öppen källkod som Linux och Wikipedia, rainbow gathering och blodgivning är alla exempel på former av gåvoekonomi som för att kunna fungera förutsätter tillit till människors välvilja. Genom gåvoekonomi kan kapitalismens skapelsemyt ifrågasättas. Den fungerar i dagens läge som en hälsosam påminnelse, då regeringen leds av ett parti som lovar att med hjälp av sina åtgärder få ekonomin i skick och som sätter fakta framför känslor. Det rådande ekonomiska systemet framställs som naturligt och alternativlöst. Kapitalismen är i grund och botten en ideologi.
Med relationer i centrum
Till skillnad från andra ”ekonomier” är skapandet av relationer mellan människor, inte varor, nyckeln i gåvoekonomin. Att ge gåvor, som varor eller tjänster, är att skapa relationer som säkerställer din levnadsstandard eller ditt välmående. Lönsamheten för den initiativtagande givaren ligger i att relationen omfattar en ”positiv skuld” för mottagaren.
Låter det för abstrakt? Tänk dig att du är ute på pizza med en av dina närmaste vänner, Anna, och det är dags att betala. Anna säger att hon gärna står för notan. Nästa gång ni är ute och äter så påpekar du att det är din tur att betala. Ifall detta scenario låter bekant har du tagit del av en gåvoekonomi.
Enligt somliga antropologer var detta våra förfäders sätt att organisera sin ekonomi, dock knappast med pizza. I Bronisław Malinowskis kända exempel om Trobriandfolket, som lever öster om Nya Guinea, fann han att gåvoekonomi utgjorde grunden för social interaktion och hierarkier. Malinowski fascinerades av de farliga båtfärder som männen företog sig till de närliggande öarna – enbart i syfte att ingå i bytessystemet ”Kularingen” tillsammans med de andra öborna. De föremål som bytte ägare fick sitt värde genom relationerna. Den som ville ingå i Kula gav exempelvis ett specifikt smycke åt en utvald person och genom det skapades ett ceremoniellt band. Ju fler man var i kontakt med genom Kula-utbyten, desto ”rikare” status hade man. Gåvoekonomin fungerade för deltagarna som ett extra socialt trygghetsnät i symbios med ett cirkulärt sätt att dela på grödorna.
Myten om byteshandel
Utifrån att vi vet att många tidiga ekonomiska system tycks ha byggt på gåvoekonomi, varför påstår många introduktionsböcker i ekonomi att forntidsmänniskan redan sysslade med byteshandel? Adam Smith, byteshandel-mytens fader, beskriver byteshandelns uppkomst i Nationernas välstånd (1776):
Varje människa lever av att byta eller blir i viss mån köpman, och själva samhället växer till att bli det som egentligen är ett marknadsekonomiskt samhälle. Men när arbetsdelningen först började äga rum, var denna byteshandel ofta mycket trög och ineffektiv i sin verksamhet. En man, ska vi anta, har mer av en viss vara än han själv har anledning till, medan en annan har mindre. Den förra skulle följaktligen gärna göra sig av med, och den senare köpa, en del av denna överflöd. Men om den senare inte skulle ha något som den förra är i behov av, kan inget utbyte ske mellan dem.
Ekonomer har fortfarande ivrigt hoppat på Adam Smiths spår, eftersom det får det att verka som att den enda möjligheten för samhället att kunna fungera smidigt var att ur de primitiva formerna av utbyte komma på ett cirkulationsmedel som skulle vara med och föda fram ett regelrätt samhälle. Bytesekonomi–myten får det att verka som att det är en väsentlig del av människans natur att utöva ekonomiskt tänkande – homo oeconomicus. Enligt Cambridge-professorn Caroline Humphrey har ”inget exempel på en bytesekonomi, rent och enkelt, någonsin beskrivits eller varit ursprunget till pengar; all etnografi tyder på att det aldrig funnits något sådant.”
Antropologerna påstår alltså inte att byteshandel aldrig existerat utan att det aldrig varit den absoluta metoden att bedriva handel och inte heller har den utgjort det linjära ursprunget till penningekonomin. Engångstransaktioner kunde bland annat vara ett sätt för främmande handelsmän, som rest längre vägar (tänk: Silkesvägen), att byta sina varor. Handelsmännen skulle knappast ha rest hela vägen utan att vara säkra på att det på andra sidan fanns människor som ville ingå byteshandel med dem.
Antropologerna påstår alltså inte att byteshandel aldrig existerat utan att det aldrig varit den absoluta metoden att bedriva handel och inte heller har den utgjort det linjära ursprunget till penningekonomin.
Ge något i gengäld?
Antropologen Marcel Mauss analyserade bland annat ursprungsbefolkningar i nordvästra Stilla havet som tog del av offerfesten potlatch. Han argumenterar i sin essä ”Gåvan” (1925), som också innehåller mer allmänna reflektioner om ekonomi, att det alltid ingår ett ansvar att återgälda gåvan då man ingår i en gåvorelation och att man från första början inte kan göra annat än att acceptera relationen.
Det är sociala relationer som inom Kula-ringen motiverar trobriaderna att visa upp smycken och dylikt – det vill säga det handlar om hur skicklig man är på att skapa och vårda sina Kula-vänskaper. Vi människor är väldigt duktiga på att reglera vårt beteende för att vara omtyckta. Det utgör ett slags ömsesidigt erkännande i vilket den positiva feedbacken är lika viktig för en vuxen person som för en 5-åring.
För att något skall vara en gåva måste det per definition vara något man ger av egen vilja och utan betalning. Men för att fungera som en ekonomisk modell måste det finnas garanti för utbyte även om gåvoekonomi inte i huvudsak fungerar i enlighet med ekonomiskt tänkande. De sociala relationerna blir denna garanti på ömsesidigt gåvoskänkande även om det inte är explicit uttryckt. Att implementera gåvoekonomi som en ”ekonomisk” modell gör däremot att man måste förklara dess verkningssätt i ekonomiska termer för att garantera ett byte av varor även om det är baserat på annorlunda värderingar.
Att trobriandfolket utförde gåvotransaktioner gjorde dem inte till handelsmän eller investeringsbanker. Poängen är att individen visste att andra med vilka hen ingick i en grupp eller i en gåvorelation kom till undsättning på olika sätt även om det inte fanns ett skrivet kontrakt.
Dansen att ge och ta emot strävar efter att bli tillräckligt automatiserad så att alla parter vet att det fungerar smidigare när man tar på sig båda rollerna av att ge och få. I alla mänskliga förhållanden finns det en förväntan att få något i gengäld, men det är inte synonymt med att motiveras endast av själviska eller kapitalistiska skäl. Själviskhet och osjälviskhet behöver inte vara varandras motsatser och fungerar egentligen extremt bra i symbios, ifall man låter dem.
Gåvoekonomier finns redan
Det är mer produktivt att analysera på vilka sätt vi kan förstärka och använda oss av gåvoekonomins principer än att bryta ner varför det inte kan fungera på makronivå och sedan kasta det i skräpkorgen.
En modern variant av gåvoekonomi är till exempel det år 1956 grundade Mondragón, en sammanslutning av arbetarägda kooperativ i Baskien som under pandemins tuffa tider försökte överleva med hjälp av gåvoekonomi. Kring 70 000 personer arbetar för dessa företag, så det rör sig inte om någon liten verksamhet. Då ett av företagen höll på att gå under, stödde de andra det kämpande företaget och dess anställda ekonomiskt, och vice versa. Under den värsta perioden under pandemin betalade flera av kooperativen, för att undvika arbetslöshet, en något sänkt lön åt anställda trots att de inte kunde komma till jobbet.
Ännu ett exempel. Vår användning av internet för att skapa gemenskaper kan optimeras med hjälp av gåvoekonomi, vilket redan görs. Richard Barbrook skrev på 90-talet i sin essä ”The Hi-Tech Gift Economy” om hur teknologins utveckling möjliggjordes med gåvoekonomins principer eftersom ett sådant tillväga-gångssätt enligt Barbrook var mera öppet för nya idéer och nådde en större kunskapskälla.
Internet har kommit långt sedan mitten av 90-talet men gåvoprinciperna bland kodare har inte försvunnit någonstans. Öppen källkod är kod som är fri och gratis för alla att använda, läsa, modifiera och distribuera. Wikipedia hör till de mest uppenbara exemplen. De mest framgångsrika projekten med öppen källkod har lyckats tack vare digitala- communities, i vilka ett stort antal bidragsgivare samverkar för att en programvara och dokumentation ska utvecklas snabbt, man inspekterar samt säkerställer på sina olika håll att koden fungerar som tänkt.
På webbaserade och centraliserade lagringar av versionshistorik för programvaruutvecklingsprojekt som Github ger kodarna ofta den nya och förbättrade koden som en ”retur-gåva” till den ursprungliga skaparen. Till och med kod med upphovsrätt som till exempel i spel eller webbsidor måste ha den öppna källkoden synlig för alla.
Samtidigt påpekar Barbrook att samma företeelse kan fungera som en gåva och handelsvara simultant på nätet. Vissa företag verkar närmast ivriga att implementera ”gåvoekonomi” och betala för sådana experiment. Att hylla det som ett steg på vägen i riktning mot transparens hos företagens verksamhet är däremot för lättvindigt. Företag som är ute efter att lyfta fram ”gåvoekonomi” glömmer ofta bort grundpelaren, nämligen att det handlar om sociala relationer och inte en betalningsmetod.
Vissa gåvoekonomier, som Burning Man, en legendarisk festival i Nevada, USA, dör ut då de populariseras. Burning Man har förlitat sig på gåvoekonomi för att förverkligas och det som gjorde evenemanget säreget var att pengar var bannlysta. Då Burning Man blev trendigt attraherade det kändisar som påstod sig vara intresserade av festivalens etos men de facto vägrade de dela med sig och vara en del av gemenskapen. När de deltog var det genom att antingen köpa eller sälja utan att respektera de riktlinjer som hade givits.
Också andra former av alternativa ekonomier går liknande öden till mötes. Airbnb, som skröt om sin delningsekonomi, gick från att privatpersoner öppnade sina hem till att människor har anammat det som ett sätt att tjäna pengar.
Inkörsport till antikapitalism
Den fria marknaden verkar utifrån antagandet att det finns en begränsad mängd varor i omlopp. Då tjänster och varor rör sig direkt mellan personer accelererar det ekonomins nerväxt. Varje enskild gåva (eller deltagande i delningsekonomi) utgör en antikapitalistisk handling eftersom sättandet av människorelationer före pengar står i direkt strid med kapitalistiskt tänkande.
Charles Eisenstein beskriver det i sin bok Sacred Economics (2011):
När vi ger varandra skjuts till flygplatsen istället för att hyra en taxi, när vi lånar elektriska verktyg istället för att köpa nya, eller när vi ger bort vår överlopps potatispress, minskar vi efterfrågan på varor och skär i den ekonomiska tillväxten. Krympandet av den monetära sfären påskyndar bortsvepandet av den gamla regimen och övergången till en stabil ekonomi. Det gör också övergången mycket mindre skrämmande.
Gåvoekonomin kan fungera som en inkörsport till att få människor att mjukna till ett mer socialistiskt tankesätt som sätter människan före kapital.
Gåvoekonomin och andra ”etiska ekonomier” har varit och är grunden i många mindre samhällen och de har varit en pelare inom vänsterrörelsens samhällsideologier. Det är också gåvoekonomins styrka, att inte vara direkt revolutionär utan att lyfta fram kommunikation mellan människor. Inte bara ger vi gåvor åt varandra utan samhället skulle kollapsa ifall vi skulle sluta – ingen skulle skaffa barn mera.
Även om man implementerar en gåvoekonomi på ett vidare plan är det inte frågan om en ekonomi i sig själv utan en ”how to” i att skapa förhållanden till andra, vilket man gör med hjälp av gåvor. Därför är andra ekonomiska modeller, som delningsekonomi, livsviktiga för gåvoekonomins överlevnad. Det relationsorienterade tankesättet flyter smidigt in i en hybrid som en del i en cirkulär ekonomi. Marcel Mauss hade för övrigt också något liknande i tankarna då han spekulerade att välfärdsprogram återställer vissa aspekter av gåvans moral inom den moderna marknadsekonomin.
Foto: Wikimedia Commons
