Q-teatteris Joitakin keskusteluja merkityksestä är hisnande bra teater om en samtid där vi famlar efter svar på hur vi ska gå vidare, anser Janne Wass.
Некоторое количество разговоров, ungefär ”några diskussioner”, eller ordagrant ”någon mängd diskussioner”, heter den sovjetiska poeten Aleksandr Vvedenskijs kanske mest betydelsefulla diktverk. Vvedenskij anses allmänt som den radikalaste, såväl politiskt som formmässigt, av den kortlivade leningradska litteraturgruppen Oberiu, vars kändaste medlem torde vara Daniil Charms. Verket är en samling absurda dialoger som till synes ibland är helt obegripliga. I sin poesi dissekerade Vvedenski förutom språket också absurditeten i det sovjetiska samhället och Stalins terror, och fängslades även tillsammans med resten av Oberius medlemmar för “Sovjetfientlig aktivitet”.
På finska har boken publicerats under titeln Joitakin keskusteluja, och det är knappast en slump att regissören och manusförfattaren Akse Pettersson kallar sin senaste pjäs på Q-teatteri för Joitakin keskusteluja merkityksestä, “några diskussioner om mening”.
Scenen är en nästan äckelrealistisk, men samtidigt avskalad vy av något vi alla känner igen: en urban bakgård till något offentligt utrymme i Finland, med sina kännspaka kvadratiska betongplattor som spruckit upp och tillåtit torra ormbunkar att spira igenom. En tom anslagstavla samsas med ett cocktailtält där ett dj-system finns uppriggat bredvid ett bord med en pumptermos, pappmuggar och en halv liter hyla-mjölk. Tre vita platstolar står uppradade framför anslagstavlan, med öppnade väskor bakom. Vid sidan av finns två par kontrasterande skor: högklackade feststyltor och vinterstövlar. På golvet en sunkig madrass med ett anteckningsblock. Anna Sinkkonens fantastiska dekor sugar oss redan innan föreställningen börjar in i en berättelse.
Berättelsen är sedan snarast en icke-berättelse. I centrum står tre statister vid en filminspelning (lysande Elina Knihtilä, Tommi Korpela, Pirjo Lonka), som under den kring en och en halv timme långa enaktaren försöker komma underfund med vad de ska göra, vart de ska gå, vad det egentligen är som händer och vad det egentligen är som de borde komma underfund med.
Det handlar naturligtvis inte om en filminspelning, utan om samhället, ett samhälle där det verkar som om verkligheten tappat sin betydelse, där vi alla pratar på som om vi upprepade självklarheter, men där innebörden i orden har försvunnit – där krig betyder fred, där tillväxt betyder undergång. Ett samhälle där Anna-Maja Henriksson på fullt allvar kan säga att regeringen satsar på utbildningen samtidigt som landets studerande mals ner i fattigdomskvarnen.
Känslan av absurditet förstärks av att diskussionerna med jämna mellanrum punkteras av en dansare (Jyrki Karttunen) som i olika kostymer framför dansnummer – som alldeles tydligt ska betyda någonting för skådespelarna, men vad? Den stumma tjejen (Ringa Manner, som också handhar musik och ljudvärld) som ligger på madrassen och skriver något verkar alldeles tydligt veta något som de andra inte vet, men “nej, henne ska du inte fråga, du får bara en timmeslång föreläsning om något helt ovidkommande”. Så ingen frågar.
Balanserande på en knivsegg lyckas Pettersson underhålla utan att underskatta publiken, utmana utan att tala ner till publiken. Det är länge sedan jag skrattade så mycket på en föreställning – men också länge sedan jag tänkte så mycket under en föreställning.
Pettersson fångar lyhört de existentiella utmaningarna i vår tid – eller egentligen i alla tider och på alla platser. Må det handla om 1930-talets Sovjet, 2020-talets USA eller vår globala handfallenhet inför en värld som vi alla känner att är ur led, men som vi i denna vår alternativlöshetens era inte hittar begreppen för att ställa på rätt köl igen.
Skådespelararbetet är makalöst. Samspelet är sömlöst.
Genom att flytta blicken från Brecht närmare den sovjetiska absurdismen har Akse Pettersson skapat en tidlös klassiker, en finländsk I väntan på Godot. Föreställningen ger inga svar, men innan vi kan börja förstå, måste vi först förstå att vi inte förstår. Det här är något av det bästa jag sett. Någonsin.
På grund av Helsingin Sanomats femstjärniga recension är alla föreställningar fullbokade, men det lönar sig att häcka på Tiketti för att se om det kommer avbokningar.
Foto: Pate Pesonius
Q-teatteri: Joitakin keskusteluja merkityksestä. Regi & manus: Akse Pettersson. På scenen: Elina Knihtilä, Tommi Korpela, Pirjo Lonka, Ringa Manner, Jyrki Karttunen. Scenografi & dräkter: Anna Sinkkonen. Ljus: Anna Pöllänen. Ljud: Turkka Inkilä. Musik: Ringa Manner.
