Också globala förändringar börjar med enskilda människor som vill arbeta för en bättre framtid, säger filosofen Hugo Strandberg.
Ägande, ekologisk produktion, arbetsdelning, pengar. Att tänka på politisk förändring i en antikapitalistisk riktning är utmanande i ett här och nu som slukas upp av kortsiktiga, pragmatiska lösningar. I diskussioner om alternativ till kapitalismen vill man ändå gärna skissa upp vad som vore en möjlig väg på lång sikt. Men det som kan verka vara en praktisk fråga om hur vi organiserar samhället och dess rikedom bottnar sist och slutligen i människors förmåga att handla, att gripa in i skeenden. Som filosofen Hannah Arendt skriver präglas politiskt handlande av den öppna horisonten, när människor handlar träder något nytt in i världen. Samtidigt ställs vi inför vilka förändringar som är möjliga och önskvärda, vad det betyder att inverka på övergripande system som rotat sig i livsformen. Vänstern borde ha en vision och ett långsiktigt mål som är ett alternativ, säger Anders Sandström i en intervju i detta nummer av Ny Tid. En moralfilosofisk vinkling på detta återvänder till frågan om det mänskliga handlandet. Det är inte endast utmanande att hitta trovärdiga och långsiktiga alternativ, utan ett djupare problem är att vi lätt fångas av destruktiva bilder av vår egen hjälplöshet.
– En grundläggande svårighet är att förstå vad det betyder att människor lever tillsammans. Det säger Hugo Strandberg, universitetslektor i filosofi vid Åbo Akademi, som har forskat om religions- och moralfilosofi, men som också skrivit om politiska utopier och förändring.
Ett samhälle består inte av individer vid sidan av varandra utan av människor som lever tillsammans.
Den enskilde sitter inte inne med sanningen
När vi vill tänka klarare kring vad ett alternativ till kapitalismen kunde vara gäller det att utvärdera vilka idéer om politisk förändring som vi rör oss med när vi försöker gestalta en vidöppen framtid. Strandberg skissar upp en teknisk och instrumentell förståelse av politik som tenderar att anmäla sig i den här sortens diskussioner: politik antas handla om att skapa ett program. Utmaningen består utifrån det här perspektivet i att övertyga alla andra om att programmet är bra. Andra människor blir ett hinder eller instrument som gör det möjligt att genomföra det jag själv tänkt ut.
– Ett alternativ som inte är kapitalistiskt måste gå ut på att involvera alla människor i en demokratisk diskussion. Som med alla samhällsförändringar kommer själva processen att förändra vad vi ser som viktigt, man kommer under tiden den pågår att inse vilka svårigheterna är.
– Idén om att en enskild människa kunde sitta inne med sanningen om hur ett samhälle borde se ut är däremot ett icke-politiskt sätt att tänka.
Alternativ här och nu
Strandberg nämner att studenter under de universitetskurser han undervisar ofta säger att de önskar att det skulle finnas en kollektiv rörelse. Tanken är att det är svårt att förändra något på egen hand och att det därför skulle krävas en kollektiv rörelse för att åstadkomma förändring. Och eftersom det inte verkar finnas några sådana rörelser drabbas man av hopplöshet. Men då förutsätter man att allt som finns är enskilda individer som inte har någon koppling till en själv, och att uppkomsten av sådana rörelser inte heller har det.
– Ett samhälle består inte av individer vid sidan av varandra utan av människor som lever tillsammans.
– Som jag ser det börjar all samhällsförändring med att jag förändrar mig själv och försöker göra olika saker med folk jag har runt mig. Förhoppningsvis blir fler involverade och det leder till att våra idéer om vad som är vettigt och bra förändras.
Strandberg framhåller att det inte finns någon genväg till politiska förändringar. Man får starta där man står och försöka, trevande. Kanske leder det någonstans, kanske leder det ingenstans, men det är ingen idé att försöka förutse på förhand.
Vad skulle du säga till dem som förtvivlar över att vad jag själv gör inte tycks kunna förändra kapitalismen som sådan, eftersom det skulle förutsätta globala förändringar, ett antal små och stora omstruktureringar?
– Inte heller stora, globala rörelser uppstår ur tomma intet. De vilar på att enskilda människor som tillsammans med andra försöker göra olika saker. Vissa rinner ut i sanden men det går inte att sitta och vänta på att det ska uppstå några stora, globala rörelser. Hopplösheten är begriplig men det är problematiskt att ta den som intäkt för att göra ingenting. Då kommer definitivt ingenting att hända.
Vi kan inte förutsäga hur samhället ser ut om 50 eller 100 år. Istället för att försöka gestalta vilka modeller som på lång sikt kunde få kapitalismen att ruckas vore det, föreslår Strandberg, fruktbart att identifiera vilka aspekter av det liv vi redan nu lever som inte passar in i den kapitalistiska logiken.
– Mycket i våra liv drivs av en kapitalistisk logik, men det finns också mycket som inte gör det. Det enkla faktumet att jag och du och alla andra gör saker vi inte får betalt för och som vi tycker är meningsfulla är ett sådant. Exempelvis att människor engagerar sig ideellt i olika föreningar, ett slags ”arbete” utanför den kapitalistiska logiken. Trots att vi i många sammanhang ser varandra som konkurrenter så finns det också många sammanhang där vi inte gör det.
Krymp arbetstiden!
Det finns ändå, menar Strandberg, ett avgörande och lättillgängligt sätt att skapa ett alternativ till kapitalismen. Att verka för förkortad arbetstid. Allt som man kommer att göra på den tid som är utanför den betalda arbetstiden kommer förhoppningsvis att fyllas av aktiviteter som inte styrs av den kapitalistiska logiken. Detta kan man visserligen inte garantera, men det skulle ändå vara ett sätt att skapa utrymme för det.
– Arbetstidsförkortning ses ofta som eftersträvansvärd, men den har framförts som ett politiskt förslag bland andra. Det man ibland glömmer bort är att det är ett mera radikalt förslag än man först tror.
Åtminstone under de senaste femtio åren har all form av teknologisk utveckling manifesterats i högre levnadsstandard. Inte förkortad arbetstid. Den kapitalistiska logiken innebär att teknologisk utveckling uttrycks i produkter man kan köpa. Om teknologisk utveckling istället materialiserar sig i kortare arbetstid är det en väg ut ur kapitalismen, säger Strandberg och lägger till: det handlar också om ekologi. Kapitalismen bygger på ständigt ökad resursanvändning. En arbetstidsförkortning skulle inte bara innebära mindre arbetstid utan också mindre resursanvändning. Så länge som ekonomin fungerar på ett kapitalistiskt sätt skulle detta leda till ekonomiska kriser.
– I den meningen är förslaget om förkortad arbetstid radikalt, det hotar systemets sätt att fungera.
Mer djupgående samhällsförändringar
Det här visar att det finns något förutsägbart i hur kapitalismen fungerar, i dess benägenhet till kriser som följer vissa mönster, det går att säga något om de betingelser som leder till att kapitalismen kommer att råka in i en kris – om än kapitalismen anpassar sig till nya situationer.
– När man kommer upp på nivån ekonomiska kriser blir allt så intrikat att om man rycker i en tråd kommer det att påverka en mängd andra saker. Man kan vilja förändra läget, men vart det i sista hand leder och vilka andra problem som uppstår är inte något man på ett meningsfullt sätt ska försöka förutsäga på förhand. Det är poänglöst att sätta upp något slags utopier på förhand.
Kan man inte ändå säga att politiskt handlande inte bara är aktivt utan också i en potentiellt god mening reaktivt? Politiskt handlande utgörs också av att reagera på exempelvis behovet av mindre resursanvändning. I det finns något konkret, insikten om att detta måste vi göra, här och nu.
– Ja. Visst är det viktigt med politik i bemärkelsen att fatta beslut men man ska inte tänka att det är det enda eller det huvudsakliga. Det är också viktigt vilka frågor som ställs, vilka alternativ man ser. Det är i sig ett resultat av mer djupgående samhällsförändringar.
Här är vi alla, säger Strandberg, med och skapar en grogrund, detta på ett svåröverblickbart men ändå avgörande sätt. Allt vi gör är med och skapar vilka frågor vi ser som viktiga.
– Om man bara går tillbaka några decennier så hade alla politiska partiet mycket mera radikala program. Den förändringen beror inte på att ett visst parti fått mer stöd än ett annat. Hela den politiska debatten har förskjutits. Hur de förskjutningarna går till ansluter sig till det moraliska eller existentiella som vi alla är med om att forma.
När man lever i ett kapitalistiskt samhälle kommer man nästan automatiskt att tänka i termer av karriär, konkurrens eller framgång. Detta är något jag själv inte riktigt har makt över, säger Strandberg och fortsätter genast: och samtidigt har jag ju det.
– Hur jag förhåller mig till det kommer inte bara att vara något som påverkar mitt eget liv utan kommer att sätta ett exempel för andra. Ibland kan det därför vara viktigt att betona den ”indoktrinerande” sidan. Särskilt i vår tid är det ändå viktigt att betona att vi alla är med och skapar den här andan, även om det inte är något man gör från en dag till en annan.
Självbedrägeri i en livsform?
I en teknisk eller instrumentell förståelse av politik kommer allt att handla om förutsägelser och hur framtiden kan påverkas i en viss specifik riktning. Strandberg menar att det finns en existentiell och politisk dimension av våra liv som föranleder andra frågor om vad det innebär att både leva i och förändra läget vi befinner oss i. Att tala om kapitalismens livsform som en sorts gemensamt självbedrägeri är en sådan annorlunda blick.
– På en individuell nivå är det lätt att ge exempel på självbedrägeri, men när det gäller sociala och politiska frågor kommer det sätt jag själv bedrar mig på att stå i förbindelse med hur andra lurar sig själva.
För att vara mer konkret: att leva i en livsform som präglas av konkurrens är inte bara ett individuellt val, även om det finns människor som anammar det här sättet att leva starkare än andra. Om man börjar fiska mera noggrant i hur vi lever kommer man att se det finns spänningar här.
– Det är ju inte så att människor tror på det här sättet fullt ut, exempelvis att konkurrens är något gott i alla människorelationer. Exempelvis försvarar man tanken om konkurrens med att säga att det sist och slutligen leder till ett samhälle som är bäst för alla. Den yttersta måttstocken är det gemensamma goda.
Den sociala verkligheten i sig själv är självbedragande, säger Strandberg och nämner klimatförändringarna. Det är visserligen enkelt att visa att den som totalförnekar dem bedrar sig själv, men det är felaktigt att beskriva detta som en helt individuell angelägenhet.
– När man tittar närmare på saken märker man att vi alla näst intill bedrar oss om detta, på lite olika sätt. Vi alla, nästan, lever liv som är destruktiva ur en klimatsynpunkt. Å ena sidan erkänner man det för sig själv. Samtidigt vittnar väldigt lite i ens liv om att man tror på att det är destruktivt. Om det verkligen var en insikt skulle den leda till mycket större samhälleliga förändringar.
– Hela debatten, hela andan, är genomsyrad av det här självbedrägeriet.
Om man beskriver det vi har talat om som självbedrägeri, är det förbundet med något slags öppning eller möjlighet?
– Dels det att det inte är jag som sitter inne med sanningen och alla andra gör det inte. Jag själv genomsyras också av det jag vill komma bort från. Det finns något positivt här: vi alla vet redan vad som är fel och på sätt och vis innebär det att problemet är lättare att komma till rätta med. Sanningen finns redan där. Svårigheten är förstås att om den gör det, hur ska man få sig själv att lyssna till den?
Hoppet finns redan i oss själv
Om begreppet hopp ännu. Under en paneldebatt om temat framtiden under Ny Tids sommarfest uttryckte filosofen Arvi Särkelä att det finns något destruktivt i hopp. Det är bättre att skippa hoppet och på ett klarsynt sätt möta de realiteter vi har.
– Om begreppet ‘hopp’ sägs betyda att saker kommer att lösa sig utan att man behöver göra något, då är hoppet kopplat till möjligheten att göra förutsägelser, att förutsäga att saker kommer att bli bättre. Om man förstår ’hopp’ på det sättet, då är det riktigt att hopp kan vara något destruktivt.
– Som jag tänker kring hopp, till skillnad från förutsägelser, är det ett uttryck för att det går att förändra saker. Att hoppas är att inte se det som meningslöst att jobba för att saker ska bli bättre. Men hoppet löser inte problemen åt mig. Hoppet uttrycker att det är meningsfullt att engagera sig, men då måste jag också engagera mig. Till och med beskrivningar av något som ’destruktivt’ inbegriper viljan att ändra det, annars är det svårt att ta på allvar vad beskrivningen betyder. Att säga att något är destruktivt är att säga att det måste förändras.
– Varje engagemang kommer att bebos av något slags hopp. Den som har gett upp kan säga: vad jag än gör, är det meningslöst. Den personen skulle tala i termer av omöjlighet. Men det innebär inte att den som hoppas har utvärderat läget och kommit fram till att det går att hoppas, utan det innebär snarare att hon inte tänker att saker är omöjliga.
Foto: Robert Seger
