Regeringen Orpo riskerar att trasa sönder den bindvävnad av förtroende och samarbete som gör ett samhälle till ett samhälle, skriver Christer Lindholm.
Vår nuvarande regering har redan klassats som den mest högervridna sedan 1930-talet, och de nedskärningar regeringen planerar att genomföra har för sin del beskrivits som rekordstora.
Det sistnämnda påståendet överensstämmer bevisligen inte med verkligheten: på årsbasis var de nedskärningar som genomfördes under och strax efter den stora ekonomiska krisen i början av 1990-talet, då man beaktar förändringen i penningvärdet, som mest över tre gånger större än dem regeringen Orpo strävar efter.
Det första påståendet är däremot betydligt lättare att hålla med om; även om ”högervriden” i sig är ett något abstrakt begrepp som är svårt att kvantifiera och mäta går regeringen i allt väsentligt i Margaret Thatchers marknadsfundamentalistiska fotspår, och i vissa fall till och med ännu längre än så.
Nedskärningar drabbar social trygghet
Det som mer än något annat skiljer den nuvarande regeringen från Matti Vanhanens (2007–2011) och Juha Sipiläs (2015–2019) respektive högerregeringar är att den i oproportionerligt hög grad vill balansera statsfinanserna på bekostnad av den sociala tryggheten.
Där regeringen Sipilä nöjde sig med att skärpa kraven på de arbetslösa genom den så kallade aktiveringsmodellen går regeringen Orpo in för direkta nedskärningar i såväl det inkomstrelaterade arbetslöshetsunderstödet som i grunddagpenningen. Därutöver vill regeringen också slopa det så kallade barntillägget för barnfamiljer där den ena eller båda föräldrarna är arbetslösa, vilket enligt den socialpolitiska expertisen oundvikligen kommer att leda till ökad barnfattigdom.
Och för att binda ännu mer ris åt de fattigas ryggar vill regeringen dessutom skära i bostadsstödet, som i detta nu är ett livsvillkor i synnerhet för de arbetslösa som tvingas hanka sig fram på den hopplöst otillräckliga grunddagpenningen (i detta nu ligger den på 37,12 euro per dag fem dagar i veckan, minus 20 procent i skatt).
Inte nog med att regeringen är beredd att konfrontera fackföreningsrörelsen; genom att göra enskilda arbetstagare ersättningsskyldiga för de kostnader som förorsakas av olagliga strejker försöker regeringen också underminera den solidaritet som hittills varit fackets främsta styrka i kampen för anständiga löner och arbetsvillkor.
Thatchers kälkborgerliga linje
Det är uttryckligen i fråga om nedskärningarna i den sociala tryggheten som regeringen Orpo kör om sin läromästare Margaret Thatcher till höger. Trots att hon annars inte tvekade att ta i med hårdhandskarna för att driva igenom sin marknadsfundamentalistiska politik var Thatcher nämligen påfallande återhållsam då det gällde att skära i det sociala skyddsnätet, ett ”förbiseende” som hennes efterträdare, från Labours Tony Blair till Thatchers partikamrat och ideologiska själsfrände David Cameron i och för sig åtgärdade med råge.
Den ideologiska drivkraften bakom vår regerings massiva frontalangrepp mot den sociala tryggheten är ändå exakt samma småsinta och missunnsamma kälkborgerlighet som specerihandlardottern Margaret Thatcher upphöjde till mainstream inom det konservativa partiet. I motsats till den traditionella konservatismen, som i synnerhet i Storbritannien betonade de privilegierade klassernas ansvar gentemot de mindre lyckligt lottade, ser kälkborgerligheten var och en som sin egen lyckas eller olyckas smed.
Därav följer att de rika inte har någon som helst moralisk skyldighet att dela med sig av sitt välstånd, eftersom de ju blivit rika helt och hållet på egna meriter och genom sitt eget arbete. Att en del av de rika ärvt sina förmögenheter utan att själva ha behövt lägga två strån i kors för dem är ett faktum som det kälkborgerliga narrativet behändigt nog ignorerar.
På motsvarande sätt finns det inte heller någon moralisk skyldighet att hjälpa de fattiga, eftersom de enligt det kälkborgerliga narrativet är fattiga på grund av sin egen lättja eller brist på företagsamhet och initiativförmåga.
Det här gäller i all synnerhet de arbetslösa, som i kälkborgarnas ögon snarare är arbetsskygga slappsvansar som föredrar att leva på de hederliga, hårt arbetande skattebetalarnas bekostnad. Enligt den här logiken (om det nu är rätt ord i det här sammanhanget) handlar nedskärningar i arbetslöshetsunderstödet och andra sociala stödformer således inte om att bestraffa de arbetslösa, utan om att ge dem tillräckligt starka ekonomiska incitament för att ta sig själva i kragen och börja göra rätt för sig.
Konflikt istället för konsensus
En annan sak vår nuvarande regering har gemensamt med ”järnladyn” Thatcher är en öppet fientlig inställning till fackföreningsrörelsen. Även om fientligheten, såväl i Thatchers Storbritannien som Orpos Finland, nödtorftigt kamoufleras med pseudo-ekonomiska argument, som att en ”alltför stark” fackföreningsrörelse hämmar arbetsmarknadens ”flexibilitet”, handlar det i grund och botten om ideologi. Närmare bestämt om att kälkborgerligheten, samtidigt som den upphöjer lönearbete till såväl en dygd som en medborgerlig plikt, i praktiken alltid och utan undantag har ställt sig på arbetsgivarnas sida.
Och då arbetsgivarnas och fackföreningsrörelsens intressen hamnat på kollisionskurs med varandra har kälkborgarna sällan tvekat att ta till hårda tag mot facket, i värsta fall genom en otyglad polisbrutalitet som under kolgruvearbetarnas strejk i Thatchers Storbritannien 1984–85.
Även om regeringen Orpo åtminstone än så länge strävar efter att kringskära fackföreningsrörelsens inflytande via lagstiftningen snarare än med hjälp av kravallpolisens batonger har den ändå, helt och hållet i thatcheristisk anda, valt konflikt i stället för konsensus. Och det är just i det här avseendet vår nuvarande regering skiljer sig allra mest från tidigare högerregeringar.
Regeringen Sipilä utmanade visserligen fackföreningsrörelsen genom det så kallade stabilitetsavtalet, vars syfte var att sänka lönekostnaderna och på så sätt förbättra Finlands internationella konkurrenskraft, men försökte aldrig på allvar försvaga fackföreningsrörelsens ställning.
Under krisen 1991–93 backade Esko Ahos högerregering för sin del från en öppen konfrontation med fackföreningsrörelsen i fråga om den så kallade inre devalveringen, som i praktiken hade inneburit kännbara lönesänkningar för samtliga löntagare.
Skapa motsättningar
Men nu har vi alltså en regering som av allt att döma är beredd att en gång för alla bryta den långa tradition av konsensus vars rötter sträcker sig ända tillbaka till den så kallade ”-Januariförlovningen” under vinterkriget, då de finländska arbetsgivarna för första gången erkände fackföreningsrörelsen som sin motpart.
Och inte nog med att regeringen är beredd att konfrontera fackföreningsrörelsen; genom att göra enskilda arbetstagare ersättningsskyldiga för de kostnader som förorsakas av olagliga strejker försöker regeringen också underminera den solidaritet som hittills varit fackets främsta styrka i kampen för anständiga löner och arbetsvillkor. Vad det i praktiken handlar om är att skapa en motsättning mellan fackföreningsrörelsen och enskilda arbetstagare, som i framtiden tvingas ta hänsyn till de personliga ekonomiska konsekvenserna av strejker som kan klassas som olagliga.
För att sammanfatta bygger den nuvarande regeringens ekonomiska politik således från början till slut på att skapa motsättningar: mellan arbetande och arbetslösa, mellan ”äkta” (läs: blonda och blåögda) finländare och finländare med invandrarbakgrund, mellan fackföreningsrörelsen och såväl arbetsgivare som enskilda arbetstagare.
I det avseende kan regeringen Orpo utan tvekan klassas som den mest högervridna sedan 1930-talet, eller rentav den mest högervridna under hela självständighetstiden.
Om regeringen lyckas i alla sina föresatser kommer den också att gå till historien som den mest destruktiva i det självständiga Finlands historia, eftersom den i så fall kommer att trasa sönder den bindvävnad av förtroende och samarbete som gör ett samhälle till ett samhälle i stället för en samling individer som var och en egoistiskt driver sina egna intressen utan någon hänsyn till det gemensamma bästa.
Foto: Wikimedia Commons
